att genom detta uttyck I. M:t och stan
derna vexlat utmärka att förändringen skull
så snart inträda, att inga embets- och tjenste:
män vidare utnämndes med rättighet till de
gamla löningssättet. Atminstone hade det
sedan ständernas skrifvelse till K. M:t inkom.
mit, ålegat föredraganden för finansärendena
att omedelbart föreslå K. M:t att de fullmak.
ter, som dädanefter komme att utfärdas fö
embets- och tjenstemän med indelta löner
skulle, (likasom förhållandet vid flera tillfäl.
len varit och ännu i vissa fall är, vid sådan:
embetsverk, som stå under organisation) in.
nehålla den klausul, att de utnämnda perso:
nerna voro skyldige att uppbära sina i hem.
mansräntor utgående löner efter det, i enlig:
het med K. M:ts och ständernas gemensam
fattade beslut, bestämmande medelpris. Äf.
ven underlåtenheten häraf anse vi såsom er
försummelse af föredraganden, ehurn en så-
dan klausul numera verkligen lärer blifvit
de utfärdade fullmakterna införd.
Besynrerligt nog har ins. uppehållit sig en-
samt vid ett slags formell, från en förvänd och
förvrängd tolkning af ständernas skrifvelse j
ämnet, hårledd deduktion för den åsigt, att
både K. M:t och ständerna ansett frågan om
hemmansräntornas utgörande stå i ett oskilj-
aktigt samband med den om grundräntornas
förenkling.
Deremot har ins. denna gång alldeles tvär-
tystnat i frågan om dels det inre samman-
hanget emellan dessa frågor, hvarom samma
herre vid föregående tillfällen så vidt och bredt
ordat, dels de formella hinder, som förme-
nas hafva mött för en skyndsammare verk-
ställighet.
I förra hänseendet torde vi ånyo få fästa
uppmärksamheten dervid, att räntornas lösande
efter mecelpris, befrielse ifrån forsellön och
förändrade grunder för markegångssättningen
på intet vis behöfver vara beroende af den
minskning uti antalet persedlar, som ränte-
förenklingen afser, emedan det går lika lätt
att göra uträkningen efter medelpris, om mar-
kegångs- och årsprisen äro bestämda efter den
ena eller andra grunden för markegångssätt-
ningen. Och vi upprepa hvad vi förut vid
flera tillfdlen yttrat, eller att den största vin-
sten för ce skattdragande i hela denna sak
består dei, att uppsägningsrätten försvinner,
och att lisen får ske efter medelpris; hvar-
emot det kan qvitta dem ungefär lika, om
några småpersedlar, hvilka ändå aldrig utgå
in natura, och å hvilka priserna kunna anses
sedan tjugotals år stående, bortfalla och för-
vandlas till penningar; äfvensom att det kom-
mer att imnebära en bestämd skatteförökning
om, såsom regeringen vid denna riksdag fö-
reslagit, åtskilliga persediar skulle förvand-
las till s. k. hufvudpersedlar, å hvilka en suc-
cessiy prisförhöjning sannolikt kan förutses.
Också tillstyrkte det liberala statsutskottet vid
1340 års riksdag, hvad som äfven af borgare-
och bondestånden bifölls, att det indelta lönings-
sättet skule förändras, samt uppsägningsrätten
försvinna ach räntorna lösas efter fem års
medelpris, utan att frågan om ränteförenklingen
ansågs vara deraf beroende; varande det tvärt-
om af statsutskottet hemstäldt, att dermed
korde anstå intill dess genom resultatet af
det nya lösningssättet sig visat huruvida per-
bsedlarnes förminskning till antal vore af verk-
ligt behof påkallad., Så liten vigt fästade
man den tiden vid den delen af frågan, som
man nu äflas att göra till hufvudsak.
Beträffande de uti vår förra artikel hufvud-
sakligen ganskade formella hindren för verk-
ställigheten, har den värde ins. helt och hållet
förbigått dssa, med det förklarande, att våra
bevis, att lenna verkställighet kunnat följa
redan för katteåret 1852 tjena till platt in-
genting,. Jet är åtminstone ett beqvämt sätt
att vederligga. Det märkligaste härvid är
dock, att regeringens svar till bondeståndet
endast i förbigående och uti en mellanmening
låter förstå, att ett bposkiljaktigt sammanhang,
skall hafva funnits mellan lösningen efter
medelpris och ränteförenklingen, hvaremot man
ansträngt hela sin förmåga, för att ådaga-
lägga att, med bästa vilja i verlden, regerin-
gen icke kunnat under tiden sedan förra riks-
dagen, sätta det fattade beslutet i verket, för-
nämligast i anseende till förment saknade
föreskrifter om förändradt sätt för val af bon-
deståndets deputerade i markegångskommit-
tåerna.
Och då egeringen icke åtnöjt sig med att
svara bontständet helt enkelt, att anlednin
gen till det anmärkta dröjsmålet varit et
Oskiljaktiet sammanhang. mellan denna fråga
och den nu afgifna propositionen om perse-
d-lförvandlingen, utan deremot sökt förskansa
sig bakom de hinder som dervid förment:
möta, kan det också tagas för afgjordt att
vederbörande uppgjort sin operationsplan med
hänsigt att hufvudsakligen skyddas af dessa
former, hvilket väl snart blifver uppenbart i
det s. k. dåchargebetänkandet.
Vi hafva emellertid i vår föregående artikel
visat, att några sådana former, som hindrat
beslutets skyndsamma verkställighet redan för
skatteåret 1852, ingalunda förefunnits, såvida
regeringen dels omedelbart gifvit befallning
om upprättande af priskursnter för höstmåna-
derna 1851 och vintermånaderna 1852, för
att tjena till grund vid bestämmande af det
årspris, som skulle fastställas vid markegångs-
sättningen om hösten sistnämnde år, dels för:
ständigat konungens befallningshafvande i de
20 Jän, der f. n. mer än två ledamöter af
bondeståndet väljas, att i enlighet med bon-
deståndets beslut vid 1809 ärs riksdag och
K. M:ts derpå grundade kungörelse af den I
Oktober 1810, låta bondeståndet, hvar inom
sitt respektive län, utse lika antal fullmäk-
tge att i markegångssättningen deltaga. Kin-
kigare hade den saken icke varit, om manv
ärligt velat. Men se, det var just förmodligen
viljan som fattades, )
) 1810 rs kungörelse bestämmer tydligen sättet
huru med valet af dessa deputerade skall förhållas,
nemligen att när terminen till markegängssättni
gen blifvit af kenungens befallningshafv
och i kyrktn kuugjord, hvarje sockens
så fort ske kan, sammanträda och välja, e