förtjenst och följaktligen äfven tillgång till bröd. Under dessa sednare törhällanden kan medelmättan deremot tjena penningar, blott den bereder sig kanaler för tidig underrättelse om blifvande eller redan utfärdade förbud. Jag har i friskt minne, huru det berättades sistliden sommar, att en köpman, i följd af sin påpasslighet, kort efter det kongliga påbudet om tidens inskränkning för tillverkning af bränvin, gjorde i bränvin, som det heter i dagligt tal, så briljanta affärer på nägra dagar, att det skolat medföra så stor vinst, att mången med fullt samma kapacite som denne, skulle skatta sig lycklig, om han kunde genom uppoffringen af bela sin friskaste arbetstid, kunna säga sig hafva en mötsvarande sparpenning för älderdomen. Denna köpman var visserligen icke enda spekulanten vid ifrågasatte förhällande och skulle ieke heller blifva ensam, om ett förbud för tillverkning af bränvin i April kommer att gifva anledning till nya affärer i samma väg. Huruvida dylika spekulationer kunna lända till landets båtnad eller ej, lemnar jag till hvars och ens bedömmande — jag ser dem uppkomna pä andras ruin och till föga gagn för den, som vidblifvit vinsten, emedan lätt tjenta penningar vanligen och lätt gå förlorade; och om, som oftast lärer vara händelsen, andra finnas, söm, ehuru icke synliga, ändock varlt intresserade i affären och följaktligen dela vinsten, så är behållnin gen, delad på fera händer, så mycket snarare försvunnen. Vare dermed huru som helst, så skall itminstone icke jag biträda den äsigten, som efter mitt omdöme tillbakasttter dugligbet och verksamhet till förmån för en på mindre goda följder grundad spekulationsande. Jag reserverar mig således på förut antydde grunder mot beslutet till förslag för bränvinstillverkningens inställande i April månad.