son, hvilka från 1833 till 1839 anknöto Ross arbeten till Franklins, lemnade ej det minsta tvifvel öfrigt om riktigheten af den förres uppgifter. Numera borde de till dessa trakter utsända sjöexpeditionerna inskränka sina bemödanden till att, på sträckan emellan Barrows och Behrings sund, emellan de labyrinter af öar, klippor och isberg, hvarmed polarhafvet är öfversådt, söka ej den genaste, men den längst isfria samt. af vindar och strömmar mest gynnade vägen. Frågan blef derföre ur denna synpunkt ånyo upptagen af engelska styrelsen. Det varisynnerhet Franklins stora arbeten som bidragit att ställa den på denna punkt. Att der omsider gifva den sin lösning syntes honom utan tvifvel ett naturligt sätt att kröna sitt verk. Han erhöll sålunda detta uppdrag, — och dermed börjar denna sista expedition, om hvars utgång gissningar gå, som numera gränsa till en sorglig visshet. Det är denna som nu återstår oss att berätta. Amiralitetet anförtrodde Franklin tvenne fartyg, som enkom blifvit byggda för segling på polarhafven. De hade nyss lyckligt fulländat ett ärofullt fälttåg i södra Ishafvet, der de under ledning af kapten James Ross burit Englands flagga längre på vägen till polen än något annat före dem. Deras fordna lycka ansågs som ett säkert förebud till en blifvande. Sedan de blifvit kölhalade, omtacklade, försedda med-ny bordläggning och utrustade med alla försigtighetsmått hvarmed seklers erfarenhet riktat sjövetenskapen, med lifsmedel; för fyra år och 16S mans besättning, lemnade Erebus och Terror England, under befäl af sir John Franklin, som hade under sig kaptenerna Fitzjames och Crosier. Den 12 Juli 18435 lågo de för ankar utanför grönländska ön Disco, der danskarne hafva ett af sina faktorier. Härifrån skref Franklin till amiralitetet, att hans besättningar voro lifvade af den bästa anda, samt att han, sedan han tagit ombord den tillökning i proviant, som ctt transportskepp tillfört honom, nu ämnade afgå till Lancastersundet. Han tilllade att Eskimåernas berättelser läto honom hoppas att hans väg mot vester ej skulle blifva hämmad af allt för många hinder. Efter detta datum dödens tystnad. — Utan ett utomordentligt sammanträffande af gynnsamma omständigheter hoppades man ej se honom återvända före de sista dagarne af året 1847. Man väntade icke en gång erhålla några underrättelser ifrån honom före denna tid. Men då den af de minst otåliga utståkade tiden gått till ända, utan att någon underrättelse om expeditionens öde ingått till engelska styrelsen, erkände denna, som under tiden bestormats af Franklins talrika vänner och gamla följeslagare, nödvändigheten af att utskicka expeditioner för att uppsöka honom, vare sig att han med sina skepp blifvit instängd bland isen eller lidit skeppsbrott på någon aflägsen kust och nu var 1 saknad af proviant och medel att komma derifrån. Det ansågs nödvändigt att rikta eftersökningarne åt flera punkter på en gång. Medan sir James Ross med två skepp gick att i Davisoch Lancastersundens vestliga delar söka spår efter Franklins fartyg, tog Plover, under befäl af kapten Moore, vägen till Behrings sund för att möta dem, i händelse de skulle lyckas bryta sig väg öfver polararchipelagen. Slutligen skyndade Franklins gamla vän, den trogne följeslagaren under hans första resor och fordna faror, doktor Richardson, till Canada för att taga befälet öfver en expedition, som ej blott ännu: en gång skulle genomsöka kontinentens stränder emellan Mackenzieoch Copperminefloderna, utan äfven öfvergå de sund som skilja dem från den stora ön Wollaston och de tillstötande archiplarne, för att söka utröna om cj dessa hittills oundersökta kuster gömde nägra friska spår efter skepp som seglat förbi eller spillror efter skeppsbrott. — Dessa serskilta expeditioner, som utgått i Maj 1848, hade våren 1850 fulländat sina missioner, men utan det minsta resultat. — Nu började en ängslan, lik den som vid tiden för Lapeyrouses försvinnande upprörde Frankrike, att på Franklin och hans följeslagare koncentrera hela den civiliserade verldens deltagande. Alla de hypoteser, räddningsplaner och hvarandra motsatta åsigter, som deras mystiska öde framkallat, skulle fylla volymer. Den mängd fartyg och sjömän, som för deras räddning blifvit utkastade på ishafvets böljor, öfvergår säkerligen — man måste säga det till civilisationens heder — hela den skara af djerfva fribytare som hoppet om. rikt byte någonsin samlat på någon punkt af oceanen. — Allt ifrån 1550 har engelska styrelsen beständigt underhållit minst sex skepp i farvattnen omkring Behrings sund och ända till tio i Lancastersundet och de tillstötande farvattnen. Ej nog härmed. Den har äfven utsatt stora belöningar för hvarje cezpedition eller hvarje person som kan gifva expeditonen någon hjelp, uppge medel dertill eller meddela upplysningar om densamma. Förenta Staternas styrelse har högsinnadt förenat sina bemödanden med moderlandets. — Enskilta ansträngningar hafva ej heller stannat efter de allmänna. Den gamle sir John Röss har, med understöd af Hudsonsbaykompaniet och glömmande sina år och förra mödor, ej fruktat att på sin yacht Felix på nytt trotsa polarhafven för att uppsöka sin sig värdiga medtäflare, liksom mr Grinnel i NewYork för samma ändamål utsändt tvenne skepp. I denna allmänna täflan i uppoffringar har Europa visserligen utan öfverraskning, men ej utan varmt deltagande, sett den frejdade sjömannens anära maka deltaga, i det hon på egen bekostnad utrustat fartyg, med fulla händer utdelat penningar till understödjande af alla försöken och uppehållit de sökandes mod genom sin fasta och fromma tillförsigt. — Upptager man dessutom i räkningen de talrika hvalfiskfångare som blifvit lockade af de utfästade belöningarne, -kan man ända till 40 och derutöfver höja antalet af fartyg af alla slag som för närvarande genomsöka Folarholfven för att söka återfinna några spår efter Erebus och Terror. — Aldrig ännu har England på en och samma sjöteater förenat en sådan samling af talentfulla, behjertade och olalfiunraffranda män anm data manclkhliaha