son, hvilka från 1833 till 1839 anknöto Ross
arbeten till Franklins, lemnade ej det minsta
tvifvel öfrigt om riktigheten af den förres
uppgifter. Numera borde de till dessa trak-
ter utsända sjöexpeditionerna inskränka sina
bemödanden till att, på sträckan emellan Bar-
rows och Behrings sund, emellan de labyrin-
ter af öar, klippor och isberg, hvarmed po-
larhafvet är öfversådt, söka ej den genaste,
men den längst isfria samt. af vindar och
strömmar mest gynnade vägen. Frågan blef
derföre ur denna synpunkt ånyo upptagen af
engelska styrelsen. Det varisynnerhet Frank-
lins stora arbeten som bidragit att ställa den
på denna punkt. Att der omsider gifva den
sin lösning syntes honom utan tvifvel ett na-
turligt sätt att kröna sitt verk. Han erhöll
sålunda detta uppdrag, — och dermed börjar
denna sista expedition, om hvars utgång giss-
ningar gå, som numera gränsa till en sorglig
visshet. Det är denna som nu återstår oss
att berätta.
Amiralitetet anförtrodde Franklin tvenne
fartyg, som enkom blifvit byggda för segling
på polarhafven. De hade nyss lyckligt full-
ändat ett ärofullt fälttåg i södra Ishafvet,
der de under ledning af kapten James Ross
burit Englands flagga längre på vägen till polen
än något annat före dem. Deras fordna lycka
ansågs som ett säkert förebud till en blifvande.
Sedan de blifvit kölhalade, omtacklade, för-
sedda med-ny bordläggning och utrustade med
alla försigtighetsmått hvarmed seklers erfa-
renhet riktat sjövetenskapen, med lifsme-
del; för fyra år och 16S mans besättning,
lemnade Erebus och Terror England, under
befäl af sir John Franklin, som hade under
sig kaptenerna Fitzjames och Crosier. Den
12 Juli 18435 lågo de för ankar utanför grön-
ländska ön Disco, der danskarne hafva ett af
sina faktorier. Härifrån skref Franklin till
amiralitetet, att hans besättningar voro lif-
vade af den bästa anda, samt att han, sedan
han tagit ombord den tillökning i proviant,
som ctt transportskepp tillfört honom, nu
ämnade afgå till Lancastersundet. Han till-
lade att Eskimåernas berättelser läto honom
hoppas att hans väg mot vester ej skulle blifva
hämmad af allt för många hinder. Efter detta
datum dödens tystnad. — Utan ett utomor-
dentligt sammanträffande af gynnsamma om-
ständigheter hoppades man ej se honom åter-
vända före de sista dagarne af året 1847.
Man väntade icke en gång erhålla några un-
derrättelser ifrån honom före denna tid. Men
då den af de minst otåliga utståkade tiden
gått till ända, utan att någon underrättelse om
expeditionens öde ingått till engelska styrel-
sen, erkände denna, som under tiden bestor-
mats af Franklins talrika vänner och gamla
följeslagare, nödvändigheten af att utskicka
expeditioner för att uppsöka honom, vare sig
att han med sina skepp blifvit instängd bland
isen eller lidit skeppsbrott på någon afläg-
sen kust och nu var 1 saknad af proviant och
medel att komma derifrån. Det ansågs nöd-
vändigt att rikta eftersökningarne åt flera
punkter på en gång. Medan sir James Ross
med två skepp gick att i Davis- och Lan-
castersundens vestliga delar söka spår efter
Franklins fartyg, tog Plover, under befäl af
kapten Moore, vägen till Behrings sund för
att möta dem, i händelse de skulle lyckas
bryta sig väg öfver polararchipelagen. Slut-
ligen skyndade Franklins gamla vän, den
trogne följeslagaren under hans första resor
och fordna faror, doktor Richardson, till Ca-
nada för att taga befälet öfver en expe-
dition, som ej blott ännu: en gång skulle ge-
nomsöka kontinentens stränder emellan Mac-
kenzie- och Copperminefloderna, utan äfven
öfvergå de sund som skilja dem från den stora
ön Wollaston och de tillstötande archiplarne,
för att söka utröna om cj dessa hittills oun-
dersökta kuster gömde nägra friska spår ef-
ter skepp som seglat förbi eller spillror efter
skeppsbrott. — Dessa serskilta expeditioner,
som utgått i Maj 1848, hade våren 1850 full-
ändat sina missioner, men utan det minsta re-
sultat. — Nu började en ängslan, lik den
som vid tiden för Lapeyrouses försvinnande
upprörde Frankrike, att på Franklin och hans
följeslagare koncentrera hela den civiliserade
verldens deltagande. Alla de hypoteser, rädd-
ningsplaner och hvarandra motsatta åsigter,
som deras mystiska öde framkallat, skulle
fylla volymer. Den mängd fartyg och sjö-
män, som för deras räddning blifvit utkastade
på ishafvets böljor, öfvergår säkerligen — man
måste säga det till civilisationens heder — hela
den skara af djerfva fribytare som hoppet om.
rikt byte någonsin samlat på någon punkt af
oceanen. — Allt ifrån 1550 har engelska sty-
relsen beständigt underhållit minst sex skepp
i farvattnen omkring Behrings sund och ända
till tio i Lancastersundet och de tillstötande
farvattnen. Ej nog härmed. Den har äfven
utsatt stora belöningar för hvarje cezpedition
eller hvarje person som kan gifva expeditonen
någon hjelp, uppge medel dertill eller med-
dela upplysningar om densamma. Förenta
Staternas styrelse har högsinnadt förenat sina
bemödanden med moderlandets. — Enskilta an-
strängningar hafva ej heller stannat efter de
allmänna. Den gamle sir John Röss har,
med understöd af Hudsonsbaykompaniet och
glömmande sina år och förra mödor, ej fruk-
tat att på sin yacht Felix på nytt trotsa po-
larhafven för att uppsöka sin sig värdiga med-
täflare, liksom mr Grinnel i NewYork för
samma ändamål utsändt tvenne skepp. I denna
allmänna täflan i uppoffringar har Europa
visserligen utan öfverraskning, men ej utan
varmt deltagande, sett den frejdade sjömannens
anära maka deltaga, i det hon på egen be-
kostnad utrustat fartyg, med fulla händer ut-
delat penningar till understödjande af alla
försöken och uppehållit de sökandes mod ge-
nom sin fasta och fromma tillförsigt. — Upp-
tager man dessutom i räkningen de talrika
hvalfiskfångare som blifvit lockade af de ut-
fästade belöningarne, -kan man ända till 40
och derutöfver höja antalet af fartyg af alla
slag som för närvarande genomsöka Folar-
holfven för att söka återfinna några spår ef-
ter Erebus och Terror. — Aldrig ännu har
England på en och samma sjöteater förenat
en sådan samling af talentfulla, behjertade och
olalfiunraffranda män anm data manclkhliaha