hvad hemliga vwtskottets ledamoter OM ca tllUBtnsS po-
litik anfört.
Br Åsbrinck biföll, i hopp att regeringen skall iakt-
taga en fäderneslandet värdig politik.
Hr Gråå redogjorde för motiverna och anledningen
till sin reservation mot utskottsmajoritetens sätt att
behandla saker. Hvad angick frågan om förtroende-
votum, kunde :al. ej inse att något sädant borde an-
ses gifvet genam anslagets beviljande, då summorna
äro begärda fir vissa bestämda ändamäl. Hade ett
förtroendevotun afsetts, hade man begärt ett kredi-
tif. Tal. ville således ej yrka återremiss. Bekla-
gade det i dag inträffade förhållande, att en ledamot
af ståndet blifwit i sitt anförande afbruten och ej fått
andraga hvad som efter hans åsigt och uppfattning
hörde till saken, och var detta afbrott så mycket mer
obefogadt, som en annan af ståndets ledamöter fau
obehindradt yttra ätskilliga politiska betraktelser och
mycket som ej hörde till saken.
Hr Grape hade alltid ansett för sin pligt att hus-
hälla med statens tillgångar, sammanbragte genom
otroliga ansträngningar af de skattdragande; men en
lika oefter iflig pligt var att bevilja nödiga medel,
då fäderneslandets intressen och ära stå på spel, hvar-
före han yrkade proposition på bifall.
Hr Berg röstade för bifall nu liksom i utskottet.
Hrr Brodin och Gustafsson instämde med hr Wern.
Hr Cassel tilllstyrkte bifall till utlåtandet, och var
af den äsigt attt nägot förtroendevotum ej här kom i
fråga, då såväil naturen af förevarande begäran som
tiden för dess framstäilande ej till något sädant för-
anledde.
Hr Hasselroth: Då våra grannar rusta sig till krig,
och grannen i öster, efter hvad det påstås, förer ett
högt spräk, så var jag redan, dä jag i dag här intog
min plats, fast besluten att bifalla de begärda med-
len, och jag har blifvit det så mycket mer, sedan hr
Wern upplyst att regeringen på ett manligt och vär-
digt sätt uppträdt. Jag hade äfven ämnat yttra nå-
gra ord om yttrandefriheten, men finner mig deru-
tinnan förekommen af hr Asker, med hvilken jag ber
att få i den delen fullkomligt instämma.
Br Gezelius ansåg utskottet ha varit behörigt att
behandla frågan på sätt som skett; fann behofvet fullt
utredt och hyste således ej betänklighet vid att bi-
falla.
Hr Trägårdh trodde att såväl fäderneslandets som
borgareständets ära varit bättre bevarad om denna
diskussion uteblifvit. Röstade bifall just på de skäl
utskottet anfört.
Hr. Ekelund instämde.
Hr Wetterberg biföll och ansåg frågan om förtro-
endevotum ej böra härvid inblandas.
Hr Spångberg ville bevilja anslaget. Han fann dess-
utom obefogacdt det i hr Bergers reservation före-
kommande ytttrande, att konungens rådgifvare ej ega
landets förtroeende. För sin del hade tal. ej gifvit
hr Berger näggot målsmansskaptill en sådan förklaring.
Hr Schwan: : Ehuru jag är ledamot af hemliga
utskottet, skulille jag i dag ha gjort mig till regel att
iakttaga tystnaad, ty denna debatt påminner mig lif-
ligt om en disskussion som föreföll i detta stånd vid
förra riksdageen,; dä frågan om de mosaiska trosbe-
kännarnes rätttigheter behandlades, och då 28 talare
yttrade sig förr och ingen enda emot: men jag finner
mig dock nu af pligt och fosterlandskänsla uppfordrad
att yttra mig. Till en början måste jag då förklara,
det jag anser denna fråga vara af politisk, ja, af archi-
politisk natur, och jag beklagar om jag härutinnan
finner mig i strid med den som jag helst önskade
skulle i detta afseende vara på min sida. — Då heni-
liga utskottet hade sitt första företräde inför H. M.
Konungen, fann jag med glädje den ställning rege-
ringen intagit och bestämde mig genast att, i hvad
på mig kunde ankomma, understödja henne. Dävar
emellertid faran icke öfverhängande. Nu deremot
har det nästan öfvergått till visshet att Östersjön snart
blir tummelplatsen för ett krig mellan våra grannar.
Ingenting kam derfö: vara önskvärdare än en neutra-
litet, så att vär flagga må kunna ostörd visa sig på
hafven. Jag: medgifver att man behöfver rusta sig
för att upprättthålla denna neutralitet, liksom äfven
för den beklaagliga eventualiteten alt vi skulle finna
oss föranlåtnna att skydda vär sjelfständighet och
vår ära. — En talare har här beklågat att mi-
nisteren har I motständare. Jag nödgas upptaga detta
yttrande, ochh jag frägar hvad eljest ett parlamen-
tariskt styrellsesätt har att betyda? Hvad skulie
det blifva af om vi endast sade ja till allt som före-
slås? Hvad godt, hvad nyttigt, hvad fosterländskt
skulle vi då kunna uträtta. I strid mot en annan
talare som yrkat blindt förtroende, lemnar jag såle-
des mitt bifall med förklaring att jag ej i allo hyser
förtroende tilll konseljens ledamöter, och anser -jay
mig genom mitt nu gifna bifall ej bunden, då måi-
hända framdleles större anslag komma att begäras:
och förklarare jag, det jag då ej ämnar lemna mitt
bifall utan wissa förbehåll i afseende på konungens
rådgifvare.,
Br Tjernberg tillstyrkte.
Hr Fristedt likaså, utan någon reservation.
Br Hesselgren biföll anslaget. Viljande han i af-
seende på diiskussionen hafra uttryckt, att den gransk-
ning af ledamöterna på olika bänkar, som en talare
företagit sig, hade kunnat sparas till ett lägligare
tillfålle.
Hr Boman ansåg det visserligen ännu oafgjordt om det
skulle komma att gå hett under sköldarne till, men
fann dock förhällandena nog hetande att det ej
kunde vara rätt att sitta med armarna i kors. Han
tillstyrkte således, men önskade att regeringen ville
i de militära arrangementerna gifva prof på mer
statsmannavshet än hon ådagalagt i bränvins- och
-tullfrågorna. — Beklagade att en talare blifvit afbru-
ten, medan en annan fått göra ganska vidlyftiga a!-
vikelser från sitt ämne.
Hr Wijk fann sina skäl för bifall redan anförda af
andra talare, var glad att nästan ingen talat emot
och önskade att anslaget måtte lända till fädernes-
landets gagm och nytta.
Hr Zensclhen hade hört nästan alla talare yttra sig
i politiken, men blott en blifva afbruten. Sådarvt
kunde han ej undgä att ogilla och instämde han uti
hvad hr Askzer derom yttrat. Biföll betänkandet.
Herr Waillenberg erinrade derom, att redan när
törskottsanslaget till fästningsbyggnader behandlades
inom ståndet, hade han fästat uppmärksamheten pa
behörigheten att först sätta Carlskrona i försvarstill-
.ständ, innan man sysselsatte sig med mindre ange-
lägna fortiökationsarbeten. Sedan dess hade den kongl.
propositioner om statsverkets tillstånd och behof biif-
vit tillgänglig ach man hade der under fjerde hut-
vudtiteln fumnit att till den allmänna befästningspla-
nen hörde:
en hufvudfästning och förrädsort för landtför-
svarest:
N en hutfyudförrädsort med varf för sjöförsvarets;
på Svreriges östra kust: befästningar af inloppet
till Ihufvudstaden, för att skydda den för öf-
yerruumplingar; -
så Sveriges vestra kust: befästningen af Mar-
vands hamn, hvilken, då sjöfarten på Nord-
Ore MM mm
.
ONmMÖ PM IA 4 4 4-- Ö sov
mmm
sön derifrån kan beherrskas det derföre är, till
edu de af eget oberoende, särdeles vigtigt,
ra bäde frän fienders och vän-
; hvartill helt nyligen kommit be-
Slitö hamn på Gottland, med al-
Ukartade vigt i Östersjön.
detta stycke ur den kongl.
Aet nuvarande chefen för
ore den förste som hys
uenivg om NM -strar
- r a Nordsjö derifråv
ligt dd den it
yn varu: vid SC
Je sjöfarten I
Efter
proposition
landtförsvarsdep. int
och yttrade denna vilseledan
vigt. Att pusta det s
kunde beherrskas var ent
verdrifna förhoppning,
hamn någonsin skulle I
stersjön. Hvad denna sed
farlig för-Syc f
rande förvinring i
lätteligen håända att en mak
vänskapligar och fredii
ling bemökbl ade
nå behberrska
re beträffade,
nom sina
öfverr MIMp-