VO SM IUMSVeTaNUS, HICR NaAUS da RKUNNat ute blifva och kan i allt fall tlläfventyrs hafv det missödet att icke blifva af Rikets Stände astagen, då naturligtvis ett ytterligare upp skof dermed blifver nödigt. Om fördensku ständerna haft för afsigt att ställa dessa fuli komligt skiljaktiga frågor i oskiljaktigt sam band med hvarandrz, så hade de väl deron låtit i sin underdåniga skrifvelse undfalla sj något, som kunnat åtminstone dertill gifv ringaste anledn ng. Nu hafva de i stället såsom sagdt är, omedelbart anvisat mede från och med år 1832 för verkställigheten a den förändrade methoden för hemmansräntor nas utgörande, hvarmed de ock otvifvelaktig lira få anses hafva haft den mening att be slutet skulle från och med samma år verk ställas, följaktligen oberoende af den då änn äcke definitift beslutade ränteförenklingen. Häraf syres tydligt, att den omständighe ten, att hufrudräntepersedlarne ej ännu är till antalet lestämda, icke verkar det ringa ste på frågar om lösen efter medelpris, hvil ket naturligtris kan uträknas och tillämpa lika väl för flera persedlar, som för de färre hvilka i framtiden skulle komma att mot svara de nuvarande. Ett ytterligare bevis, att rikets ständer ick ansett tillämpningen af föreskriften om rän tornas lösen efter markegång böra blifva be roende af någon annan åtgärd och uppskjuta till dess denna hunnit förberedas och blifvc mogen till antagande, igenfinnes jemväl i de enda undantag, rikets ständer stadgat, i afse. ende på beslutets tillämpning, nemligen fö nuvarande embetsoch tjenstemän, hvilka är i åtnjutande af indeldta löner. Det syne klarligen utmärka, att förändringen borde, afseende å alla andra embetsoch tjenstemän allmänna verk och inrättningar etc., genas vidtaga. Beträffande derefter det hinder, som för. menas hafva mött för verkställigheten af ifrå. gavarande beslut, derutinnan att, för år 1853 några på priskuranter grundade årspris, elle de på detta samt föregående nio årens markegängsvärde uträknade medelpris, ännu ieke blifvit till efterrättelse mellan räntegifvare och räntetagare bestämda, så fråga vi hvem som har skulden i ett sådant dröjsmål, om icke just regeringen sjelf, eller dess finansdepartement? Ty hvad hindrade väl finansministerr att, då rikets ständers skrifvelse till departementet inkon, den 31 Augusti 1851, redar i September månad samma år meddela föreskrift om upprättande för nästföljande Oktober till Mars månader a! priskuranter för årspriset? Eller hvarföre anbefalldes ej kammarkollegium redan då, att handlägga den högst enkla frågan om markegångssättningen med enahanda skyndsamhet som sedan stadgades för utlåtande i den högst invecklade frågan om persedelförvandlingen, i stället för ati den förra nu fick i -ga begrafven i kollegium tills i Maj månad 1852, och sedan nära et är derefter i finansdepartementet innan någor ätgärd vidtogs? Om deremot ärendet blifvi omedelbart handlagdt, så hade priskurantei kunnat på sätt regeringen och stånden beslutat, uppgöras både för de tre sista månaderna 1851 och de tre första 1852, eller af stöädernas magiswater i slutet af hvarje månad från Oktober — Mars, och på landet af fögderimämnderna i slutet af Januari och slutet af Mars 1852. Ett sådant årspris, som nu anses såsom ett oundgängligt wvilkor, för förändringen, hade således da kunnat blifva redan för sistnämnde år bestämdt och derefter ländt till efterrättelse vid den derpå följande markegångssättningn, i stillet för att regeringens nu meddelade föreskrift om ifrågavarande priskuranter först genom skrifvelse den 10 Maj 1853, utan att ens dåmarkegångssättning i enlighet dermed anbefalldes, utan tvärtom detta regeringens reskript innehåller, att tillämpningen af de förändrade grunderna för markegängsprisernas bestämmande skulle komma att ega rum först då grundskatternas förenkling slutligen blifvit för hvarje län fastställd, — hvilket ju till yttermera visso bekräftar, att regeringen aldrig ämnat verkställa beslutet om spanmälsräntornas lösen efter medelpris, förr än hon genomdrifvit sin proposition om ränteförenklingen. Då i öfrigt den tredje punkten, Litt. C, af rikets ständes nu ifrågavarande skrifvelse (10:de Saml. p. 488 litt. a), som angår årspriset, endast regulerar, huru detta skall framdeles, med ledning af priskuranter bestämmas och, för erhållande af ett medelpris, sammanräknas med på enahanda sätt bestämda pris för nästförflutna nio åren, eller, för såvidt de e hunnit sålunda bestämmas, med dessa nio årens markegångspris, visar sådant blott huru med beräkningen skall tillgå, men utmärker ingalunda att tillämpning af föreskrifterna 1 föregående 2:a punkt af Rikets Ständers ofvannämnde skrifvelse skall bero af denna förändrade metod för markegångssättningen, såvida den icke hunnit ordnas. När således Ir finansministern läter K. M:t säga bondestådet, att den förändrade metoden för mede prisets bestämmande, eller för sjelfva markezångssättningen, är ett oundgängligt vilkor för persedelsräntornas lösand:. med penningar, har han derigenom ådagalagt antingen att han rätt illa läst och förstått Rikets Ständers skrifvelse eller ock att han söker en ucdfiykt, för att bemantia sin försummelse att verkställa, ell-r sin afsigt alt fördröja det fattade hufvudsakliga beslutet.