utterara och historiska verk latta den rätta
uppfattningen af desamma.
Denna uppgift har Julian Schmidt icke kun-
nat undandraga sig i sin nyligen utkomna
Geschichte der deutschen Nationallitteratur
jim neuzehnten Jahrhundert, (Leipzig, Herbig
11853). Julian Schmidt står icke på samma
politiska grund som Gervinus. Han är till
och med i mer än ett hänseende en motstån-
dare till honom. Så mycket intressantare är
det att erfara det intryck som Gevinus i det
politiska lifvet på mångfaldigt sät invecklade
I verksamhet gjort på en så klar insigtsfull
och scdligt ren personlighet.
: Ty denna tyska, det nittonde århundradets
litteraturhistoria är en mycket betydande fö-
reteelse inom Tysklands nyare vetenskapliga
THlitteratur. Man skulle visserligen kunna ön-
ska att i detta verk, som är en frukt af mång- -
åriga forskningar, månget hårdt ord blifvit
modereradt, månget kärft och bittert omdöme
en smula revideradt; man kan i många vig-
tiga punkter icke vara ense med författaren;
men denna litteraturhistoria skall dock intaga
den plats, som tillkoramer densamma genom
dhistorieskrifvarens omutliga sanningskärlek,
Jhans glödande fosterlandskärlek, hans käns-
lighet för allt naturligt skönt, ädelt och stort,
fjätvensom det mästerliga sätt hvarpå han be-
fherrskar sitt ämne och den lyckliga formen.
) Äfven vid bedömandet af Gervinus har
Julian Schmidt gått mycket strängt till väga.
Ållan har med skarp kritik framhållit det orik-
Åtiga i det litterärhistoriska förfarandet, att
skilja den poetiska litteraturen från den pro-
Jsaiska och alldeles utelemna filosofien. Icke
I desto mindre kommer han till att tillfreds-
Iställande resultat.
) Gervinus Litteraturhistoria,, sttrar han, är
mer än ett konstverk, den är en bedrift, ett
nödvändigt och betydande steg till vår and-
liga befrielse. Vår tidsålders hmfvudsakliga
brist var osäkerhet i omdömet, Denna smaks
förvirring sammanhängde med ossäkerhet i de
sedliga tingen. 1 cen fåfänglig sjjelfåskådning
omvexlade vi med en suverän ironi mot allt
stort och godt och ett beqvämiligt godkän-
Inande af allt som en gång kommit till exi-
Istens. Det hade blifvit ett slags vidskeplig
dtro, att blott en yttre stor händelse skulle
fkunna väcka oss ur denna dorska lethargi,
)elektrisera oss och ingjuta i oss nytt lif. Men
i sudarnes gunst båtar trögheter föga. Ett
Ifolk, som icke är i stånd att i ;gen medve-
jten verksamhet fullfölja sina syftemål, blir
föga hjelpt genom revolutioner.
I Gervinus Litteraturhistoria, var ett uppror
ifrån det sunda menniskoförståndets sida mot
iden moderna scholastikens språkförvirring.
Under cen föregående tid skulle ett dylikt fö-
retag icke rönt någon framgång. Till ett kri-
tiskt verk af detta slag fordras ett sikert
medvetande om seger, känslan af att mot-
ståndarens stjerna är i nedgånde. Först
känslan af öfverlägsenhet ger haft och rit
latt vara liberal. Och liberal ir Gervinus,;
oaktadt sin esthetiska rigorism öfverallt der
han icke kommer i omedelbar beröring med
motståndaren.
I detta sammanhang kan man begripa mot-
tot till den näst sista delen, som från Percy
lånar ironien mot allt opraktiskt floskelvisen
samt slutförmaningen till tyskarne att låta
j poosien hvila någon tid. Ett sällsamt motto
för en poesiens historia, men fullkomligt pas-
sande säsom resultatet af en kritisk handling,
som skall afsluta en öfvervunnen period. Det
blir oss då också begripligt, huru kritikern i
otälighet att rödja rum för denna, nya verk-
samhet, liksom utkastar åt folket den tröstorr,
att dess litteraturs klassiska tid är förbi. Ger-
vinus trodde sig ha kommit till den öfverty-
gelsen, att hela vår tid vore så inficierad med
romantik, att det fordrades en större ansträng-
ning för att leda den inpå en 1y bana, än
för det djerfva. greppet efter en alldeles ny
verksamhet. Såsom sådan föresväfvade ho-
nom politiken, visserligen icke i alldeles be-
stimda konturer, ty hans anmaning till en
andlig folkresning var temligen allmänt hål-
len och lät blott framskymta föreställningen
om ett nationalkrig.,
Här, liksom i den följande kritiken öfver
Gervinus sista skrift, med hvilken vi vilja
sluta detta utdrag, bör man ej lemna ur sigte,
att en man talar, som ehuru han visserligen
icke intager en fiendtlig ställning till förfat-
taren af Inledning till det nittonde århun-
dradets historia,, dock i flera hänseenden be-
finner sig i en motsatts till honom. Men en-
dast en samvetsgrann och i sin öfvertygelse
fast motståndare kunde om nämnda arbete
nedskrifva följande ord:
.Gervinus har ständigt legat i fiendskap
med den filosofiska radikalismem, och dock
äro i hans sednaste arbete både: metod och
resultat beslägtade med denna radikalism.
Också har han försökt en konstruktion af
historien på induktionens och analogiens väg.
Hegel hade med sin visa instinkt rört sig inom
den färdigblefna historien, men han hade ur
ideella motiver utvecklat de händelser som
man i det vanliga lifvet brukar härleda från
en ändlig kausalism. I fall man medgäåfve
riktigheten af denna metod kunde man lätt
känna sig frestad att äfven indraga framtiden
i kretsen af den historiskt-filosofiska betrak-
telsen, så snart förutsättningarne vore bekanta.
Genom en jemförelse mellan den grekiska
historien och den allmänna europeiska histo-
rien under medeltiden och den nyare tiden,
har Gervinus utvecklat en lag för evolutionen,
som han till och med fastställer efter vissa
perioder, och i hvilken han såsom tröst för
nutidens förvirring vinner den öffvertygelsen,
att Tysklands framtid tillhör den moderata
demokratien. Mot metod och resultat kan
mycket invändas . .. Men dessa brister upp-
vägas genom denna andliga energi, som kraf-
tigt uppträder emot tidehvarfve:s politiska
slapphet och hvars starka echo has dettyska
folket har visat oss, att vi änm dock icke
ba förlorat allt mod.,
fastän
RIKSDAGEN.
Ridderskapot ech Adeln,
Plenum kl. 10 f. m.
Öppnades elektorernas lista för val af en ladanmnt