längre termin skulle bestämmas, för hvilken
regeringens ekonomiska lagar kunde, till in-
dustriens större trygghet, orubbadt ega be-
stind. Omvexlingarne ha emellertid å rege-
tingens sida icke varit så sällsynta, och ko-
nungamakten har, såsom vi veta, stundom i
vigtiga frågor varit så ombytlig, att den öf-
vergifvit sina egna förslag till och med innan
de hunnit förvandlas till lag.
Vi äro derföre af den mening att vår styrelse
saknar all skälig anledning till framställandet
af detta förslag.
Förslagets största fel är emellertid, att det-
samma står i uppenbar strid emot en af de
vigtigaste grunderna i vår konstitution och
just emot den som utgör sjelfva hörnstenen
för representationens rättigheter, nemligen
ständernas rätt att vid hvarje riksmöte — icke
vid hvart tedje eller fjerde — bestämma alla
bevillningame i öfverensstämmelse med stats-
verkets behof, landets tillgångar och det all-
männa bästas fordringar vid hvarje serskildt
tillfälle. Att rubba denna grund synes vara
det mest vådliga för ständernas egenskap af
statsmakt, oeh vi tro att hvar och en, som
ej alltför mycket misskänner representationens
r ttigheter, här skall befinna sig jemte oss —
på den konservativa sidan.
Regeringens förslag innebär nemligen en
alltför betänklig reform af den:bestående kon-
stitutionen, och genom antagandet af denna
reform skulle representationen icke blott kun-
na komma att inskränka kommande ständers
makt, utan äfven i sjelfva verket skrifva under
ett domslut mot sitt eget anseende.
Om detta lagförslag antages, vore väl me-
ningen att förbuden i tullförfattningen straxt
derefter skulle upphäfvas; men hvartill skulle
det nya grundlagsstadgandet sedermera tjena?
Det kan ju blott göra tjenst fören enda gång,
såvida förbuden icke framdeles återtagas,
och är det rimligt att i grundlagen införa ett
sådant för kortare tidpunkt verkande stad-
gande?
Hvad vi här yttrat rörer egentligen den teo-
retiska sidan af förslaget; men se vi nu till
den praktiska deraf, så är det ej heller deri
bättre.
I afseende på resultaterna kan detta förslag
icke betraktas annorlunda än såsom en afre-
geringen åt våra prohibitiva intressen fram-
räckt. skärm, bakom hvilken de må kunna
erhålla det skydd, som de numera icke ens
sjelfva våga begära. Skulle ständerne antaga
förslaget till. hvilande för nästa riksdag, torde
man innan dess icke lyckas att rubba några
af de nuvarande förbuden, och när den riks-
dagen kommer, skall väl äfven grundlagsfrå-
gan först afgöras, innan någon fråga om tull-
reform kan sättas i gång, och regeringen
skulle åtminstone kunna slippa att äfven den
riksdagen framställa något förslag om en så-
dan reform. Nya påhitt skola icke hel-
ler då saknas för c:tt vinna ytterligare upp-
skof.
Hvarföre regeringen föreslagit en tid af tio
år för en del af tullbevillningens orubbade
tillvaro är svårt att inse, enär våra stetsre-
gleringsperioder omfatta tre år hvardera. Man
borde derföre i förevarande fall ha föreslagit
6, 9 eller 12 år såsom den lägsta perioden,
men hvarföre 10 år? Vi kunna icke finna
mera än ett skäl till denna tidsbestämmelse,
och det är, att kejsar Nikolaus för några år
sedan, vid införandet af liberalare reformer i
tullväsende? låtit för industriidkarne i sitt rike
tilkännagifia, att några vidare tullreformer icke
skulle ifrigakomma under de nästföljande
tio åren. Man har sannolikt här velat föl-
ja detta ryska exempel och derför bereda
väg genom nu afgifna lagförslag. Om denna
betsämmelse var passande för Ryssland och
dess författning, så finnas deremot helt an-
dra förhållanden i Sverige, hvilket den kon-
servatift-reformerande ministeren synes hafve
förbisett. Man bör dock hoppas att ständerns
undvika att göra sig skyldiga till samma för-
biseende.