utveckla de skäl som talade för religionsfriheten. Han hade inskränkt sig att i motionen hänvisa till de tryckta skrifter der ämnet finnes utförligt behandladt och utredt. Han ville nu blott erinra att religionsfrihetens grundsatser blifvit för omkring 200 år sedan erkända i Europas mest upplysta stater ; i Holland och England. För 60 är sedan proklamerades de i franska representationen på Mirabeaus vältaliga förslag och de utgingo derefter kring hela verlden. De finnas antydda i Förenta Staternas grundlagar, antogos tidigt i Virginien, och sedan erfarenheten än vidare ådagalagt nytttan deraf, i öfriga Förenta Sta terna, så att 1833 dilär funnos religionsfrihet i hels statsförbundet, dock: sednast i en af Nya England: stater. Dessa grunddsatser hafva äfven blifvit erkände uti Europas alla criviliserade stater utom Sverge. Redan 1815 godkändles grundsatsen i tyska förbundsakten. Ar 1818 utkom derom en fullständig lag i Bayern. Man har kallat detta land jesuiternas land; men dock vore önskligt, yttrade talaren, om vi kunde få en så liberal författning i detta hänseende som den i Bayern. Genom 1830 års revolution utvecklades och tillämpades i den nya grundlagen dessa grundsatser i Frankrike; åren 1837—38 vunno de erkännande äfven på den Pyreneiska halfön, och allt så lunda förberedt var (det ej underligt att då 1848 års rörelser utbröto desssa grundsatser öfverallt dit den politiska rörelsen spridde sig, gjorde sig gällande. Talaren åberopade ooch hänvisade till ett betänkande i ämnet som blifvit zafgifvet utaf en af Frankfurter parlamentet nedsatt !kommitte. Slutligen hafva samma grundsatser äfven vunnit erkännande hos våra grannar Norrmännen. Hos dem har den der trojanska trähästen blifvit inlurad utan att nägon fara deraf uppstätt. Att menniskans öfvertygelse ej kan tvingas, derom hade talaren trott att man borde vara ense. Friheten är grundvalen för menniskans moraliska natur: ja, om man så får säga, för Guds väsende, som enligt skriften är Sanning och Kärlek. Intetdera af dem kan tänkas utan frihet. En tvungen kärlek finnes ej: sanningen, subjektift betraktad, sanningen för den forskande sjelf finnes ej heller utan frihet. Den är således grundvalen för allt moraliskt och religiöst, och den Högste har sjelf vid alla tillfällen skyddat den. Det är fåvitskaa menniskor som sökt inskränka, oftast för icke religitiösa ändamäl. Gud tillät irrläror predikas hos vära fiförsta föräldrar af den farligaste land alla proselytmaakare och långt farligare än dem den andre talaren yyttrat sig så mycket frukta. Då vår Frälsare kom tilll verlden gaf han den i apostlarnes skrifter uppfattade sanna läran. Talaren kunde ej erkänna några andra föreskrifter för hvad man bör tro än de i Nya Testamentet uppfattade. Hos oss deremot vill nnan icke megifva nägon annan frihet än skrymterietts. Man medgifver åt hvar och en rätt att tro hvadd han vill, men han får ej bekänna det. Hvarförire skall den som tror sig ha funnit något godt ej fåå söka meddela det åt andra? Det mörker och den skrååanda som i detta afseende råder i värt land skall docck, talaren var öfrertygad derom, en gång gifva vika och friheten äfven här veta att göra sig gällande. Talaren hemställde till sin motståndare hvad han skulle säga om han vore öfverdomare och en person framträdde och angaf nägon för affall till den s. k. kätterska religion, som bekändes af Carl Johan före hans omvändelse i Helsingör, och till hvilken både dess gemål och vår nuvarande drottning än i dag bekänna sig. Talaren hade dock i sitt förslag undantagit äfven denna religion och inskränkt sig till den begäran, att, till dess fördomarne hunnit skingras, blett de trosbekännelser som regeringen anser oskadliga mätte tillätas. Hr Bydin ansåg det ej kunna bestridas att Sverige uti 300 ärs tid i religiöst hänseende befunnit sig i det lyckligaste tillständ. Vi hafva visserligen varit invecklade i ett religionskrig, det trettioåriga kriget, men detta var för fremmande folks räkning, ej med anledning af några inhemska religiösa stridigheter. Öfvertygelsen om vår lutherska kyrkas företräden har under denna tid varit allmän; men det börjar dock nu blifva annorlunda. En stor mängd af vårt lands bebyggare börja tviffla på denna läras förträfflighet. Men när sälunda oliika äsigter uppkommit, hvilketdera är då det rättar, antingen att med våld tvinga till bibehällande af det allmänt gällande, eller att tillåta de tviflande att uttala sin öfrertygelse? Att medgifva en absolut religionsfrihet trodde talaren vara omöjligt. Mahomedanerna med sitt månggifte och indierna med sin enkebränning kunna icke inlåtas i vårt samhälle, oclh det gifves äfven inom kristenheten en sekt somi erkänner månggifte, nemligen mormonernas, och hhvilken vi derföre böra hålla från oss aflägsnad. Meni mellan strängt förbud och fullkomlig frihet kan een jemkning ega rum, och detta är så mycket angeläägnare, som det absoluta förbudet alstrar antingen famatism eller indifferentism. Talaren trodde det derföre bäst att göra några modifikationer i det beståencdde, och om detta skedde, insåg han ej hvarföre mnan skulle behöfva inläta jesuiter. Det har fummits tider då dessa varit förvisade till och med ffrån katolska länder, t. ex. från Frankrike. En talaare har yttrat att det går tio jesuiter på en läsare ;; detta kan visserligen vara sannt, men förhållandet kan äfven vara tvärtom, och det vore derföre skäl att vakta sig för jesuiterne. EmelJlertid ansåg talarer det ej lämpligt att på grund af enskilda motione: behandla denna fråga i stånden, sem ej torde vara henne vuxna. Han rille derför föreslå, att ständena hos K. M. anhålla om tillsättandet af en komnitt som i grund utreder ämnet och inkommer med ett förslag; hyvaremellertid meningsstriderna måhända hinna något lugna sig. Erinrande talaren shtligen, att hvilka sekter som än komme att iblåtas i vårt land, det dock alltid tillkommer den verkstillande makten att tillse, det värlsa konung och våra agar hållas i helgd och sättas i första rummet och öfver hvarje trossamfunds öfver-1i hufvud och stadgar. Hr Stolpe ansåg dle af motionären anförda exemplen lyckligtvis ej tillämjpliga på vårt land. Att religionsfrihet finnes i Belgiien, i Frankrike, i Amerika, är helt naturligt, ty der funnos olikheter som måste regleras. Så är ej föjrhållandet här. Men om religionsfrihet här infördes,, skulle det komma att inom vår ly gen kyrka uppstå :sekter, som han ansåg vädliga. Den norske dissenterlagen är ännu alltför ung för att kunna tagas till exempel. Den tid torde kanske ej vara långt borta, då norrmännen skulle önska att de vore af med densamma, men det är då för sent. Man hade ansett det omöjligt att mormoner skulle kunna vinna insteg i Norge. Så har dock skett, och med den der bestäende dissenterlagen hade man ingen annan utväg att bliifva af med dem, n att taga sin tillflykt till ett advrokatknep, nemligen att förklarals dem icke vara kristtna, kvilket de dock äro. Så kom man ifrån saken förr den gängen. Men hvad hindrar; act ej i Norge upppstå lika abderitiska sekter somi mormenerna. Sådant har en gång inträffat här, nemigen med Yrik Jamsonska sekten. Detta tillfälle är det enda då regeringsmakten hos oss sett sig föranläten att mera eftertryckligt ingripa i de religiösa förhållandena, De moderata läsarne ha deremot städse fått vara i fred, och man var i afseende på sjelfva lj Erik Janson så litet ense om hvad lagen medgaf, att man inspärrade honom på prof i ett därhus. Detta var ostridligen orätt. Erik Janson fiydde dock och befriade derigenom vederbörande från vidare bekymmer; men om han det cj gjort, så hade kunnat hända att vi nu haft en sekt sädan som den han sökte skapa, och denna torde dock ej vara den värsta. — Talaren rodde att läsarne ej hufvudsakligen skilja sig från den lutherska kyrkan i afseende på lärosatserna; deras egendomlighet ligger i de yttre äthäfvrorne, istoritera skenhelighet hvarmed följer ett ytterligt intalande för! FI att förmå andra att slutå sig till dem. Det: är hvadihan jatheranerna ej göra. Vi vilja ej draga någon tilljbild vår kyrka och om det händer att en frem: ande trosF bekännaåre för giftermål eller af andra skäl vill ilrem henne inträda, blir han af vårt presterskap varnad;någ att noga betänka :sig. Vi tycka att vår lära är godiord: för oss, men vi troo också att det kan finnas någotj 7 godt i andra religicioner. Si, fullföljde talaren, är! ej förhållandet mned läsarne; och det är just deras vAcalvtmalkar; camn Ja fmltarnR Jan fursltan att Ant mm OA mr (— AN mA ——M OQO