utveckla de skäl som talade för religionsfriheten.
Han hade inskränkt sig att i motionen hänvisa till
de tryckta skrifter der ämnet finnes utförligt behand-
ladt och utredt. Han ville nu blott erinra att reli-
gionsfrihetens grundsatser blifvit för omkring 200 år
sedan erkända i Europas mest upplysta stater ; i Hol-
land och England. För 60 är sedan proklamerades
de i franska representationen på Mirabeaus vältaliga
förslag och de utgingo derefter kring hela verlden.
De finnas antydda i Förenta Staternas grundlagar,
antogos tidigt i Virginien, och sedan erfarenheten än
vidare ådagalagt nytttan deraf, i öfriga Förenta Sta
terna, så att 1833 dilär funnos religionsfrihet i hels
statsförbundet, dock: sednast i en af Nya England:
stater. Dessa grunddsatser hafva äfven blifvit erkände
uti Europas alla criviliserade stater utom Sverge.
Redan 1815 godkändles grundsatsen i tyska förbunds-
akten. Ar 1818 utkom derom en fullständig lag i
Bayern. Man har kallat detta land jesuiternas land;
men dock vore önskligt, yttrade talaren, om vi kunde
få en så liberal författning i detta hänseende som
den i Bayern. Genom 1830 års revolution utveckla-
des och tillämpades i den nya grundlagen dessa grund-
satser i Frankrike; åren 1837—38 vunno de erkän-
nande äfven på den Pyreneiska halfön, och allt så
lunda förberedt var (det ej underligt att då 1848 års
rörelser utbröto desssa grundsatser öfverallt dit den
politiska rörelsen spridde sig, gjorde sig gällande.
Talaren åberopade ooch hänvisade till ett betänkande
i ämnet som blifvit zafgifvet utaf en af Frankfurter
parlamentet nedsatt !kommitte. Slutligen hafva samma
grundsatser äfven vunnit erkännande hos våra gran-
nar Norrmännen. Hos dem har den der trojanska trä-
hästen blifvit inlurad utan att nägon fara deraf upp-
stätt.
Att menniskans öfvertygelse ej kan tvingas, derom
hade talaren trott att man borde vara ense. Frihe-
ten är grundvalen för menniskans moraliska natur:
ja, om man så får säga, för Guds väsende, som en-
ligt skriften är Sanning och Kärlek. Intetdera af
dem kan tänkas utan frihet. En tvungen kärlek fin-
nes ej: sanningen, subjektift betraktad, sanningen för
den forskande sjelf finnes ej heller utan frihet. Den
är således grundvalen för allt moraliskt och religiöst,
och den Högste har sjelf vid alla tillfällen skyddat
den. Det är fåvitskaa menniskor som sökt inskränka,
oftast för icke religitiösa ändamäl. Gud tillät irrläror
predikas hos vära fiförsta föräldrar af den farligaste
land alla proselytmaakare och långt farligare än dem
den andre talaren yyttrat sig så mycket frukta. Då
vår Frälsare kom tilll verlden gaf han den i apost-
larnes skrifter uppfattade sanna läran. Talaren kunde
ej erkänna några andra föreskrifter för hvad man
bör tro än de i Nya Testamentet uppfattade. Hos
oss deremot vill nnan icke megifva nägon annan
frihet än skrymterietts. Man medgifver åt hvar och
en rätt att tro hvadd han vill, men han får ej be-
känna det. Hvarförire skall den som tror sig ha fun-
nit något godt ej fåå söka meddela det åt andra? Det
mörker och den skrååanda som i detta afseende råder
i värt land skall docck, talaren var öfrertygad derom,
en gång gifva vika och friheten äfven här veta att
göra sig gällande. Talaren hemställde till sin mot-
ståndare hvad han skulle säga om han vore öfver-
domare och en person framträdde och angaf nägon
för affall till den s. k. kätterska religion, som be-
kändes af Carl Johan före hans omvändelse i Hel-
singör, och till hvilken både dess gemål och vår nu-
varande drottning än i dag bekänna sig. Talaren
hade dock i sitt förslag undantagit äfven denna reli-
gion och inskränkt sig till den begäran, att, till dess
fördomarne hunnit skingras, blett de trosbekännelser
som regeringen anser oskadliga mätte tillätas.
Hr Bydin ansåg det ej kunna bestridas att Sve-
rige uti 300 ärs tid i religiöst hänseende befunnit sig
i det lyckligaste tillständ. Vi hafva visserligen varit
invecklade i ett religionskrig, det trettioåriga kriget,
men detta var för fremmande folks räkning, ej med
anledning af några inhemska religiösa stridigheter.
Öfvertygelsen om vår lutherska kyrkas företräden har
under denna tid varit allmän; men det börjar dock
nu blifva annorlunda. En stor mängd af vårt lands
bebyggare börja tviffla på denna läras förträfflighet.
Men när sälunda oliika äsigter uppkommit, hvilket-
dera är då det rättar, antingen att med våld tvinga
till bibehällande af det allmänt gällande, eller att
tillåta de tviflande att uttala sin öfrertygelse? Att
medgifva en absolut religionsfrihet trodde talaren vara
omöjligt. Mahomedanerna med sitt månggifte och
indierna med sin enkebränning kunna icke inlåtas
i vårt samhälle, oclh det gifves äfven inom kristen-
heten en sekt somi erkänner månggifte, nemligen
mormonernas, och hhvilken vi derföre böra hålla från
oss aflägsnad. Meni mellan strängt förbud och full-
komlig frihet kan een jemkning ega rum, och detta
är så mycket angeläägnare, som det absoluta förbudet
alstrar antingen famatism eller indifferentism. Tala-
ren trodde det derföre bäst att göra några modifika-
tioner i det beståencdde, och om detta skedde, insåg
han ej hvarföre mnan skulle behöfva inläta jesui-
ter. Det har fummits tider då dessa varit förvi-
sade till och med ffrån katolska länder, t. ex. från
Frankrike. En talaare har yttrat att det går tio je-
suiter på en läsare ;; detta kan visserligen vara sannt,
men förhållandet kan äfven vara tvärtom, och det
vore derföre skäl att vakta sig för jesuiterne. Emel-
Jlertid ansåg talarer det ej lämpligt att på grund
af enskilda motione: behandla denna fråga i stånden,
sem ej torde vara henne vuxna. Han rille derför
föreslå, att ständena hos K. M. anhålla om tillsät-
tandet af en komnitt som i grund utreder ämnet
och inkommer med ett förslag; hyvaremellertid me-
ningsstriderna måhända hinna något lugna sig. Er-
inrande talaren shtligen, att hvilka sekter som än
komme att iblåtas i vårt land, det dock alltid till-
kommer den verkstillande makten att tillse, det värlsa
konung och våra agar hållas i helgd och sättas i
första rummet och öfver hvarje trossamfunds öfver-1i
hufvud och stadgar.
Hr Stolpe ansåg dle af motionären anförda exemplen
lyckligtvis ej tillämjpliga på vårt land. Att religions-
frihet finnes i Belgiien, i Frankrike, i Amerika, är
helt naturligt, ty der funnos olikheter som måste re-
gleras. Så är ej föjrhållandet här. Men om religions-
frihet här infördes,, skulle det komma att inom vår ly
gen kyrka uppstå :sekter, som han ansåg vädliga.
Den norske dissenterlagen är ännu alltför ung för
att kunna tagas till exempel. Den tid torde kanske
ej vara långt borta, då norrmännen skulle önska att
de vore af med densamma, men det är då för sent.
Man hade ansett det omöjligt att mormoner skulle
kunna vinna insteg i Norge. Så har dock skett, och
med den der bestäende dissenterlagen hade man ingen
annan utväg att bliifva af med dem, n att taga sin
tillflykt till ett advrokatknep, nemligen att förklarals
dem icke vara kristtna, kvilket de dock äro. Så kom
man ifrån saken förr den gängen. Men hvad hindrar;
act ej i Norge upppstå lika abderitiska sekter somi
mormenerna. Sådant har en gång inträffat här, nem-
igen med Yrik Jamsonska sekten. Detta tillfälle är
det enda då regeringsmakten hos oss sett sig föran-
läten att mera eftertryckligt ingripa i de religiösa
förhållandena, De moderata läsarne ha deremot städse
fått vara i fred, och man var i afseende på sjelfva lj
Erik Janson så litet ense om hvad lagen medgaf, att
man inspärrade honom på prof i ett därhus. Detta
var ostridligen orätt. Erik Janson fiydde dock och
befriade derigenom vederbörande från vidare bekym-
mer; men om han det cj gjort, så hade kunnat hända
att vi nu haft en sekt sädan som den han sökte skapa,
och denna torde dock ej vara den värsta. — Talaren
rodde att läsarne ej hufvudsakligen skilja sig från
den lutherska kyrkan i afseende på lärosatserna; de-
ras egendomlighet ligger i de yttre äthäfvrorne, istoritera
skenhelighet hvarmed följer ett ytterligt intalande för! FI
att förmå andra att slutå sig till dem. Det: är hvadihan
jatheranerna ej göra. Vi vilja ej draga någon tilljbild
vår kyrka och om det händer att en frem: ande tros- F
bekännaåre för giftermål eller af andra skäl vill ilrem
henne inträda, blir han af vårt presterskap varnad;någ
att noga betänka :sig. Vi tycka att vår lära är godiord:
för oss, men vi troo också att det kan finnas någotj 7
godt i andra religicioner. Si, fullföljde talaren, är!
ej förhållandet mned läsarne; och det är just deras
vAcalvtmalkar; camn Ja fmltarnR Jan fursltan att Ant
mm OA mr (—
AN mA —- —M OQO