närmaste öfverensstämma med den bild historien lemnar
oss af deras karakterer.
FÖRSTA AFDELNINGEN.
FÖRSTA KAPITLEY.
Läsaren må föreställa sig en klar och bländande
sommarmorgon, strax i början af adertonde seklet...
detta sekel, som sjelf upprann likt en lysande vårsol
för den svenska krigsäran, för att snart nog, just som
den hunnit zenith, sänka sig genom åskfyllda moln
och blodröda skyar...
Men ännu, på den ofvannämnda morgonen; fanns ej
ett tecken af fara eller oro bos andra än dem, som allt
för mycket fruktade och hatade suveränens stigande
makt och ära. Den nordiska hjeltekonungens lycka stod
i sin fulla blomstring och Europa hade ännu knappt
återhemtat sig från segerljudet från hans första vapen-
bragder. Danskarne fördrifna ur Holstein, förödmjukade
och tvingade till freden i Fraventhal, ryska Craren i
nd slagen vid Narva, sachsarne besegrade vid Dina,
Curland genomtågadt och sjelfva Polens hufvudstad War-
schau i segrarens händer — se der de bedrifter, som till
början af år 1702 blifvit utförda, lika hastigt, lika för-
vånande och oemotståndligt, som när Alexander fordom
tog sina första fjät på eröfringarnes bana.
I början af Maj 1702 hade de nyutskrifna svenska
trupperna begifvit sig öfver hafvet för att stöta till Carls
arme, som redan stod i hjertat af Polen. De hade
embarkerat i Carlskrona, denna Carl den elftes anlägg-
ning, som väl då ännu icke hunnit blifva hvad den nu
är... en ståtlig, vacker och folkrik stad, men som dock
redan på de få åren betydligt börjat tillväsa och som
atan gensägelse visade, huru förträffligt Carl tänkt, då
han utsåg denna välbelägna plats till hufvudstation för
den svenska örlogsflottan. -
Redan i Juni månad hade dessa trupper hunnit öfve:
till konungen, som då stod i ett befästadt läger på slät-
terna utanför Warsehau. Det-gällde nu ingenting me
och ingenting mindre än konung Augusts af Polen af.
sättning, hvarera redan sedan flera veckor underhandla: