vanner ——— —
— Det är dessutom jag, som har så velat,
— återtog Doroth; — det var min rättig-
het... !
Hennes far gaf henne en sträng blick.
— Det är ju nyårsafton, — fortfor den
unga flickan.
Gästerna hade närmat sig; majoren insåg
väl att han måste lägga band på sin vrede:
Med en lätt böjning på hufvudet yttrade han
kallt:
— Min dotter har rätt, min fru; hon är i
dag herrskarinna i mitt hus och det är såle-
des endast hon som är värdinna och tar emot
sina -gäster. vol
— Således, låt oss sätta oss till bords! —
inföll Wilhelm.
Hvar och en af herrarne skyndade sig att
erbjuda armen åt en dam, och majoren, som
slutligen befann sig. ensam- med fru Nugel,
såg sig tvungen att erbjuda henne armen.
Då han genomgick musikrummet föratt
begifva sig till matsalen såg han alla menni-
skor stanna framför en nyss der på väggen
uppsatt tafla; det var samma porträtt som
ända hittills stått undangömdt i mörka skrub-
ben, Charlottes bild, framställande henne i
hela glansen af ungdom och skönhet.
— Hvem har ditsatt den taflan? — utbrast
majoren med gnistrande blickar.
— Jag, — svarade Dorothe mildt.
— Och hvem har gifvit dig tillåtelse der-
till, om jag får fråga?
— Det är ju nyårsafton!
— Riktigt! — utropade gästerna skrattande;
— det är nyårsafton.
Loffen bet sig i läppen.
— Frukta ingenting, min herre! —- sade
fru Nugel helt sakta. — Detta porträtt fram-
ställer mig som ung, vacker, lycklig ..- Ni
ger ju attingen har igenkännt mig. ;
Majoren svarade intet. Man inkom i mat-
salen och satte sig till bords.
Loffen befann sig sittande bredvid fru Nu-
el, åt hvilken Doroth afstått sin befattning
som värdinna vid bordet, och som således
var den, hvilken skulle göra les honneurs vid
pordet under måltiden. Majoren hade före-
gatt Sig att undvika skandal; men att ej dölja