ULLUIA HILL JULLEUL MUDIUL, VU IT VB VIVLiB HUOUv pe Sv vr
nantens begäran att han skulle förmå kamraterna
hälla sig stilla, invändt: Det är nu för långt gän-
get, jag får dem ej till ordning.
Kapten Hofving, hvilken är anställd vid inre be-
vakningen, hade, biträdd af årbetspersonalen från
Bergsund, lyckats få bort den vid sjöstranden lig-
ande färjan äfvensom bäten, hvarjemte han, med
biträde af löjtnant Uggla och skrifvaren Gerlach, räd-
dat en del af de uti arkivet varande handlingar frän
förstörelse. Då fängarne antändt eld och fängelsets
brandredskap varit obrukbar, hade hr Hofving från
Bergsund reqvirerat och erhållit en brandspruta.
Vid den efter uppträdet verkställde visitation an-
träffades, säsom i gär omnämndes, dels under golfvet
och dels i sand- och asklärar, öfver 100 dyrkar, en
mängd yxor, sågar och filar, civila klädespersedlar,
kaffe och socker samt blåsor hvaruti bränvin varit
förvaradt, äfvensom vattsäarne befunnits innehålla
dubbla bottnar, och med dem hade bränvin blifvit
insmuggladt.
Förhöret slutade derefter kl. 2 och fortsattes kl. 4
e. m.
Under eftermiddagsförhöret hördes:
SergeantenBergqvist, som uppgaf att korrektioni-
sterne Hellgren, Påhlsson och Fogelberg, hvilka för
våldsamt uppförande blifvit förpassade från Rindön
till Längholmen, varit anförare för upploppet. Berg-
qvist hade varit i sitt enskilda rum då han, under-
rättad om oväsendet bland fångarne, skyndat ut. Alla
tre ofvannämnde korrektionister hade varit berusade
och lyckats uttränga genom den s. k. Stengårdsporten.
Fogelberg hade haft en yxa samt Hellgren och Påhls-
son hvardera en slägga i handen. Alla tre hade fällt
hotande yttranden em kapten Telander, derföre att
han skulle hafva behandlat fångarne tyranniskt. T.f.
befälhafvaren, sergeanten Mårtensson, hade genast
erhållit rapport om oväsendet och kommit tillstädes.
Fången N:o 668 Nilsson, hvilken är s. k. ordnings-
man, hade derefter rusat fram ur hopen och begärt
få tala vid kommendanten Telander, för att få veta
hvarföre så stränga bestraffningar skulle åläggas fån-
garne,. Fästningsfången N:o 556 Hedström hade
varit anförare för dem hvilka sönderhuggit dörren
som leder till korrektionisternas logementer. Deref-
ter hade den vildsinta hopen, sedan den kastat stenar
på bevakningen som sökt afstyra deras tilltag, rusat
upp i cellgångarne.
Sedan dörrarne till cellerna blifvit sönderslagna,
blefvo under hurrarop fönstren jemte fönsterbägarne
utslagna och nedkastade på gården. Derefter in-
trängde hopen uti kommendants-expeditionsrummet,
sedan det starka jerngallret för fönstret blifvit sön-
derbrutet; alla der varande handlingar, böcker m.m.
utkastades på gården och uppbrändes, med undantag
af hvad som slutligen räddades från lågorna. Den
Vildsinta hopen hade med en mun ropat, att de
ville ha fast i kapten Telander. Sergeant Bergqvist
tillade, på till honom framställd fråga att fängarne
flere gånger kort före uppträdet yttrat, att den nye
kommendanten vore för sträng emot dem. I anled-
ning af det utspridda ryktet att en liten brän-
vinsbrännerianstalt skulle finnas inom fängelset, till-
kännagaf Bergqvist att han derom icke hade sig nå-
got bekant, men uppgaf att en del af slangen till
brandsprutan blifvit funnen invid brunnen. Fångarne
hade under tumultet förstört mycket af så kalladt
inlurendrejadt gods, och äfvenledes större delen afi
Bergqvists klädespersedlar. Bergqvist hade under tu-J:
Toker bitit träftad af en sten, som korrektionisten .
nngren kastav på rvas— — Vasalkare hade Ör
de fångar, hvilka omkullstjelpt den å Inre BM
lacerade postkur som rullats fram mot muren, hvil-
ken nägra fängar försökte att öfverstiga. Högst säl-
lan hade visitation blifvit anställd uti logementerne,
och ej oftare än då några persedlar kommit bort.:.
Bergqvist, tillfrågad på hvad sätt dyrkar m. m. kun-
nat komma in i logementerne, svarade: Jo, sådane
göra korrektionisterna sjelfva, ty arbetsföreståndaren a
för smedsverkstaden kan icke ensam hafva sä nogal.
tillsyn öfver fångarne då de äro sysselsatta i smed- ;
jorna. - i;
Vaktmästaren Julin hade kl. 3 ifrågavarande efter-
middag från sprängningsarbetet återvändt till Lång-
holmen med ett antal fångar. Då han hört buller å
gården hade han genast fört fängarne in på smeds-
gärden, men fången N:o 209, Sven Johansson, bör-
jade kort derefter utropa: hvar är den store kaxen
kapten Telander, som ska slicka hela inrättningen.
Kort derpå hade tumultet börjat och Julin skyndat
sig ut på den yttre borggärden.
Vaktmästaren Pettersson, hvilken hade uppsigt öf-
ver sjukhuset, uppgaf att ett stort antal fångar inru-
sat i sjukhuset och uppmanat de å derinvid belägne
skräddareverkstaden sysselsatte fångar att begifva sig
ut, men dertill hade dessa vägrat. Fogelberg, Häl-
lände i handen en yxa, var i spetsen och yttrade:
Om den blodhunden Telander vore här, skulle jag
hugga skallen af honomn.
Ingen enda af personalen ä skräddareverkstaden
hade gätt ut och deltagit i oväsendet, utan deremot
varit rädda och yttrat: Det är illa gjordt att ställa
till oväsenden.
Vaktknekten Palm hade kl. 5 på e. m. återvändt
sjövägen till Längholmen med 8 korrektionister, som
till staden öfverfört huggen sten. Vid återkomsten
var uppträdet redan i full fart. Då Palm yttrat till
fängarne att de skulle läta bli att bryta sönder por-
tarne, hade korrektionisten Lundholm invändt: Tjuf-
bönderna ska ha nägot att göra dä de ska stänga i
qväll,. Korrektionisten Johansson hade varit i spet-
sen för en hop, hvilka alla haft spakar i händerna.
N:o 120 Burström, hvilken först blifvit utsläppt ur
sin cell, hade ropat till Palm: Hvar är den blod-
hunden Telander? Honom skola vi mörda! Palm
hade lyckats komma ut på yttre borggärden och se-
dan icke varit inne förr än militärstyrkan ryckt in.
Burström hade stått i en cellglugg och hurrat för
hvarje salfva som sköts.
Vaktknekten IMadorf hade legat sjuk, men då inre
borggärdsporten blifvit uppbruten hade han skyndat
ut. Fängarne hade inrusat i rummet och tillegnat
sig vaktknektarnes der förvarade civila klädesper-
sedlar.
Vaktknekten Pettersson hade iakttagit att Hellgren,
Pählsson och Fogelberg börjat oväsendet. Vaktknekten
Bom hade sökt hindra dem komma in genom sten-
gärdsporten, der han stätt på post, men de hade slut-
ligen sparkat upp porten. Major Falkman hade äf-
ven sökt afstyra oväsendet, men slutligen mäst draga
sig undan. Påhlson hade fattat tag isergeanten Mår-
ensson, men icke vidare rört honom. Sedan hade
en del af hopen rusat in i matsalen äfvensom i ex-
;editionsrummet och upptändt eld. Pettersson hade
ill en början sprungit in och gömt sig, men slutli-
sen mäst springa ut, för att icke bli ibjelslagen, ty
ängarne hade ropat: Slä ihjel de blå djeflarne!.
På framställd fråga uppgaf Pettersson, att han fleral di
ånger hört fängarne sins emellan yttra att det skulle I rå;
li luft, men icke när. På tvenne månaders tid til
ade endast en gång visitation blifvit förrättad uti
6 ft fört -w
Fy et MM kh ÖN ja rd Mt RA
oh pt rr
ellerna. st
Vaktknekten Bom afgaf lika berättelse som Petters- ös
6
on. Korrektionisten Sundberg hade yttrat: I qvänj St
ror jag att de lushundarne skola låta oss få vara ilvVl
red. Bom hade skyndat ut på yttre borggården me
ch blifvit af kapten Lagercrantz skickad till staden bl
fter militärstyrka.
Vaktknekten Lundqvist: Flera af fångarne hade ti-lyg
igt på e. m. Varit rusiga. Påhlson hade rusat mot Mt
undqvist och under yttrande: Gevär ut!, ryckt ir
uggaren från honom och slagit honom med flatan i He
yggen. Derefter hade Pählson skrikit: Förr hafva ni
aktrnektarde sett efter oss, nu är det vi som skola I an
ka ned demn. krj
Sedan sergeant vist ti i 6 lor, 4
a bar sergeant Bergqvist tillkommit hade Hellgren) hä