ULLUIA HILL JULLEUL MUDIUL, VU IT VB VIVLiB HUOUv pe Sv vr nantens begäran att han skulle förmå kamraterna hälla sig stilla, invändt: Det är nu för långt gänget, jag får dem ej till ordning. Kapten Hofving, hvilken är anställd vid inre bevakningen, hade, biträdd af årbetspersonalen från Bergsund, lyckats få bort den vid sjöstranden ligande färjan äfvensom bäten, hvarjemte han, med biträde af löjtnant Uggla och skrifvaren Gerlach, räddat en del af de uti arkivet varande handlingar frän förstörelse. Då fängarne antändt eld och fängelsets brandredskap varit obrukbar, hade hr Hofving från Bergsund reqvirerat och erhållit en brandspruta. Vid den efter uppträdet verkställde visitation anträffades, säsom i gär omnämndes, dels under golfvet och dels i sandoch asklärar, öfver 100 dyrkar, en mängd yxor, sågar och filar, civila klädespersedlar, kaffe och socker samt blåsor hvaruti bränvin varit förvaradt, äfvensom vattsäarne befunnits innehålla dubbla bottnar, och med dem hade bränvin blifvit insmuggladt. Förhöret slutade derefter kl. 2 och fortsattes kl. 4 e. m. Under eftermiddagsförhöret hördes: SergeantenBergqvist, som uppgaf att korrektionisterne Hellgren, Påhlsson och Fogelberg, hvilka för våldsamt uppförande blifvit förpassade från Rindön till Längholmen, varit anförare för upploppet. Bergqvist hade varit i sitt enskilda rum då han, underrättad om oväsendet bland fångarne, skyndat ut. Alla tre ofvannämnde korrektionister hade varit berusade och lyckats uttränga genom den s. k. Stengårdsporten. Fogelberg hade haft en yxa samt Hellgren och Påhlsson hvardera en slägga i handen. Alla tre hade fällt hotande yttranden em kapten Telander, derföre att han skulle hafva behandlat fångarne tyranniskt. T.f. befälhafvaren, sergeanten Mårtensson, hade genast erhållit rapport om oväsendet och kommit tillstädes. Fången N:o 668 Nilsson, hvilken är s. k. ordningsman, hade derefter rusat fram ur hopen och begärt få tala vid kommendanten Telander, för att få veta hvarföre så stränga bestraffningar skulle åläggas fångarne,. Fästningsfången N:o 556 Hedström hade varit anförare för dem hvilka sönderhuggit dörren som leder till korrektionisternas logementer. Derefter hade den vildsinta hopen, sedan den kastat stenar på bevakningen som sökt afstyra deras tilltag, rusat upp i cellgångarne. Sedan dörrarne till cellerna blifvit sönderslagna, blefvo under hurrarop fönstren jemte fönsterbägarne utslagna och nedkastade på gården. Derefter inträngde hopen uti kommendants-expeditionsrummet, sedan det starka jerngallret för fönstret blifvit sönderbrutet; alla der varande handlingar, böcker m.m. utkastades på gården och uppbrändes, med undantag af hvad som slutligen räddades från lågorna. Den Vildsinta hopen hade med en mun ropat, att de ville ha fast i kapten Telander. Sergeant Bergqvist tillade, på till honom framställd fråga att fängarne flere gånger kort före uppträdet yttrat, att den nye kommendanten vore för sträng emot dem. I anledning af det utspridda ryktet att en liten bränvinsbrännerianstalt skulle finnas inom fängelset, tillkännagaf Bergqvist att han derom icke hade sig något bekant, men uppgaf att en del af slangen till brandsprutan blifvit funnen invid brunnen. Fångarne hade under tumultet förstört mycket af så kalladt inlurendrejadt gods, och äfvenledes större delen afi Bergqvists klädespersedlar. Bergqvist hade under tu-J: Toker bitit träftad af en sten, som korrektionisten . nngren kastav på rvas— — Vasalkare hade Ör de fångar, hvilka omkullstjelpt den å Inre BM lacerade postkur som rullats fram mot muren, hvilken nägra fängar försökte att öfverstiga. Högst sällan hade visitation blifvit anställd uti logementerne, och ej oftare än då några persedlar kommit bort.:. Bergqvist, tillfrågad på hvad sätt dyrkar m. m. kunnat komma in i logementerne, svarade: Jo, sådane göra korrektionisterna sjelfva, ty arbetsföreståndaren a för smedsverkstaden kan icke ensam hafva sä nogal. tillsyn öfver fångarne då de äro sysselsatta i smed; jorna. i; Vaktmästaren Julin hade kl. 3 ifrågavarande eftermiddag från sprängningsarbetet återvändt till Långholmen med ett antal fångar. Då han hört buller å gården hade han genast fört fängarne in på smedsgärden, men fången N:o 209, Sven Johansson, började kort derefter utropa: hvar är den store kaxen kapten Telander, som ska slicka hela inrättningen. Kort derpå hade tumultet börjat och Julin skyndat sig ut på den yttre borggärden. Vaktmästaren Pettersson, hvilken hade uppsigt öfver sjukhuset, uppgaf att ett stort antal fångar inrusat i sjukhuset och uppmanat de å derinvid belägne skräddareverkstaden sysselsatte fångar att begifva sig ut, men dertill hade dessa vägrat. Fogelberg, Hällände i handen en yxa, var i spetsen och yttrade: Om den blodhunden Telander vore här, skulle jag hugga skallen af honomn. Ingen enda af personalen ä skräddareverkstaden hade gätt ut och deltagit i oväsendet, utan deremot varit rädda och yttrat: Det är illa gjordt att ställa till oväsenden. Vaktknekten Palm hade kl. 5 på e. m. återvändt sjövägen till Längholmen med 8 korrektionister, som till staden öfverfört huggen sten. Vid återkomsten var uppträdet redan i full fart. Då Palm yttrat till fängarne att de skulle läta bli att bryta sönder portarne, hade korrektionisten Lundholm invändt: Tjufbönderna ska ha nägot att göra dä de ska stänga i qväll,. Korrektionisten Johansson hade varit i spetsen för en hop, hvilka alla haft spakar i händerna. N:o 120 Burström, hvilken först blifvit utsläppt ur sin cell, hade ropat till Palm: Hvar är den blodhunden Telander? Honom skola vi mörda! Palm hade lyckats komma ut på yttre borggärden och sedan icke varit inne förr än militärstyrkan ryckt in. Burström hade stått i en cellglugg och hurrat för hvarje salfva som sköts. Vaktknekten IMadorf hade legat sjuk, men då inre borggärdsporten blifvit uppbruten hade han skyndat ut. Fängarne hade inrusat i rummet och tillegnat sig vaktknektarnes der förvarade civila klädespersedlar. Vaktknekten Pettersson hade iakttagit att Hellgren, Pählsson och Fogelberg börjat oväsendet. Vaktknekten Bom hade sökt hindra dem komma in genom stengärdsporten, der han stätt på post, men de hade slutligen sparkat upp porten. Major Falkman hade äfven sökt afstyra oväsendet, men slutligen mäst draga sig undan. Påhlson hade fattat tag isergeanten Mårensson, men icke vidare rört honom. Sedan hade en del af hopen rusat in i matsalen äfvensom i ex;editionsrummet och upptändt eld. Pettersson hade ill en början sprungit in och gömt sig, men slutlisen mäst springa ut, för att icke bli ibjelslagen, ty ängarne hade ropat: Slä ihjel de blå djeflarne!. På framställd fråga uppgaf Pettersson, att han fleral di ånger hört fängarne sins emellan yttra att det skulle I rå; li luft, men icke när. På tvenne månaders tid til ade endast en gång visitation blifvit förrättad uti 6 ft fört -w Fy et MM kh ÖN ja rd Mt RA oh pt rr ellerna. st Vaktknekten Bom afgaf lika berättelse som Pettersös 6 on. Korrektionisten Sundberg hade yttrat: I qvänj St ror jag att de lushundarne skola låta oss få vara ilvVl red. Bom hade skyndat ut på yttre borggården me ch blifvit af kapten Lagercrantz skickad till staden bl fter militärstyrka. Vaktknekten Lundqvist: Flera af fångarne hade ti-lyg igt på e. m. Varit rusiga. Påhlson hade rusat mot Mt undqvist och under yttrande: Gevär ut!, ryckt ir uggaren från honom och slagit honom med flatan i He yggen. Derefter hade Pählson skrikit: Förr hafva ni aktrnektarde sett efter oss, nu är det vi som skola I an ka ned demn. krj Sedan sergeant vist ti i 6 lor, 4 a bar sergeant Bergqvist tillkommit hade Hellgren) hä