utskott, för att der bevaka och genomföra K. M:ts proposition angående skattereformen, i hvars förberedande hr Sandströmer så verksamt och förtjenstfullt deltagit. Ministeren sjelf. tycktes vara alldeles passiv och hade öfverlemnat sina partes vid ledningen af utskottsvalen till landshöfdingen i Upsala, frih. v. Kremer, hvilken dock föga dugde för detta politiska värf, och som, för att icke förlora allt, måste koalisera sig med den då s. k. oppositionsmannen, landshöfdingen i Linköping frih. Palmstjerna; som jemväl något längre fram under riksdagen insattes i hemliga utskottet och, understödd af chefen för konungens stab, general Lefrn och den då ännu på riddarhuset mäktige presidenten von Hartmansdorff, i sjelfva: verket redan från början hade och sedermera under riksdagens lopp ännu mera befästade dispositionen öfver riddarhusets majoritet. Emellertid aflät K. M:t tid efter annan de i trontalet utlofvade propositionerna, hvilka vid remisser deraf till utskott, mer eller mindre bittert -anföllos på riddarhuset och mer eller mindre lamt försvarades, der icke anmärkningarne helt stillatigande åhördes af regeringens representanter. Så var t. ex. ministerens chef, hr grefve Posse, ehuru kontrasignent af konungens skrifvelse, med förslag till ny strafflag, genast, och innan propositionen ännu var i utskottet behandlad, färdig att uti riddarhusets plenum den 18 December 1847, på en vink af hr Räöf af Småland, medgifva patt vatten och brödstraffet kunde bibehållas utan att rubba förslagets hufvudgrunder,, eftergaf nära nog latitudssystemet m. m., hvilket skulle leda till det resultat som vanns, att nemligen det kongliga förslaget blef utan allt resultat, så att lagutskottet icke ens derom afgaf ett så beskaffadt betänkande, att något beslut deruppå kunde grundas; ja att K. M:t icke ens fick utskottets svar på sin framställning i detta vigtiga ämne, hvilket vid föregående riksdag utgjort en verklig lifsfråga. Ännu tre månader efter riksdagens början, hade dock ingenting passerat, som egentligen deråt gaf någon bestämd karakter. Det liberala partiet kunde dock icke annat än finna sig dels missnöjdt med de stora anslagsfordringarna samt den å regeringens sida ,misstänkta organisationen af de politiska utskotten och dels bedraget af det likgiltiga och snart sagdt föraktliga sätt, hvarpå regeringen behandlat representationsfrågan, då hon till Rikets Ständer öfverlemnat den af regeringen sjelf vid föregående riksdag framkallade och tillvägabragte kvmmitteens betänkande (bestående hufvudsakligen af reservationer!!!) i det vigtiga ämnet jemte en hop statistiska tabeller, utan att regeringen derom för egen del yttrade en enda tanka, eller gaf representationen den ringaste ledning, endast framkastande den intet sägande fras, att Kongl. Maj:t ville åt allt hvad med denna rikets angelägenhet hade gemenskap, oafbrutet egna synnerlig uppmärksamhet,, samt att Kongl. Maj:t vore förvissad att Rikets Ständer skola, i den ordning grundlagarne föreskrifva, åt detsamma egna den lugna och oväldiga pröfning, som fosterlandets sanna väl och sakens vigt kräfva,. I denna sinnesstämning samlades söndagen den 19 Febr. 1848 något öfver 20 riksdagsmän af alla stånd, de flesta dock från riddarhuset, i Petersnska huset vid Munkbron, till en enkel middagsmåltid för att derefter samspråka om hvad som kunde vara att företaga, för att hålla representationsfrågan vid lif. Man såg i denna samling, utom representationsreformens gamla kämpe grefve C. H. Anckarsvärd och några hans kolleger af adeln i 1840 års konstitutionsutskott, kammarherren Hallenborg, doktor Thomander, hr Ekholm, d. v. utgifvaren af Aftonbladet hr L. J. Hjerta, hr W. F. Dalman, Anders Eriksson, Sahlström, m. fl., för att cj glömma n. v. statsrådet J. A. Gripenstedt. Öfverläggningarne emellan desse herrar voro likväl särdeles matta, och af de flera tal som höllos, gick nästan intet ut på att tiden var inne att företaga och verka något för reformen. Det var då som hr Hjerta, enligt hvad man känner, hade det med anledning af de sedermera inträffade händelserna märkliga yttrande: Mine herrar, sade hr Hjerta, låtom oss ej misströsta i anseende till den domning och tröghet som nu synes hafva bemäktigat sig sinnena; allt synes visserligen nu dödt och stilla i politiken, och reaktionen tror sig vara säker på sin sak i hela Europa, men så var det äfven för 18 år sedan. Det var då en sådan stiltje, att engelska tidningarne, som alltid hålla referenter i den politiska centralpunkten Paris, i början af Juli månad 1830 uppsade sina öfverenskommelser med dem, emedan ingenting af intresse fanns att pberätta; men 8 eller, 14 dagar derefter utbröt vicke destomindre julirevolutionen, och kort derpå revolutionen i Belgien, hvilka också frambragte parlamentsreformen i England med de händelser som äro oss alla bekanta. Lätom oss derföre icke hvila i vårt arbete för preformens sak! Sällskapet åtskiljdes likväl utan något annat beslut, än uppdrag åt kammarherren Carl Hallenborg, att en påföljande afton sammankalla ledamöterne och andra liberala riksdagsmän till ytterligare samspråk uti ämnet. Denna sammankomst egde rum ,å lilla börssalen den 27 Febr., då doktor homander framlade ett förmedlingsförslag, gom lades till grund för öfverläggningarne och dervid, på förslag af en ledamot, beslut fattades att inbjuda vänner af reformen äfven utom riksdagen att inträda i sällskapet. Detta skedde den 2 Mars. Dagen derpå inlopp underrättelsen om utbrottet af revolutionen i Paris (just söndagen d. 19 Febr.) och konung Ludvig Filips flykt; påföljande postdag var republiken proklamerad. Dessa m. fl. nästan underbara händelser, hvilka med bliztens hastighet följde på hvarandra, upprörde snart hela Europa och kommo tronerna att skaka i sina grundvalar. Att denna stora tilldra— MH AV — MA MH AA AA AA HA HM PN HKH d AA AA AA mm FA RH AA DAD mm FH IH mm MÅ FA AA kl BA FA be RR AA jr TC AA mn MJO FH Hr a Fr (N lant AA AR Fn mA et en -— -— om MM AA KL BA ND AR — tt Bl rv M re dd kt Ks