Svar nt LÖ a ÖRA amöba NN te rn
ät andra för staten vigtiga och nödiga, värf skulle på ett
för -dem sjelfva och för staten skadligt sätt tvingas
att afbryta sin bana. Legningsrätten innebär ett
byte mellan den, som är mera lämplig för krigaryr-
ket och en annän, hvars kraft kan göras fruktbä-
rande på annat sätt. Endast med vilkor aflegnings-
rätt hade borgar- och bondeståndet antagit bevärings-
lagen och om man sökte rubba legningsrätten så
kunde det bli vådligt för hela beväringsinstitutioner.
Frib, Klinckowström. År 1812 tillstyrkte vederbö-
rande utskott legningsrätten, ej emedan det ansäg
densamma principielt riktig, utan derföre, att det
ansåg svenska folket ej ännu vara moget till dess
borttagande. Adeln förkastade -utskottets förslag,
men det antogs af preste- och borgareståndet, och
bondeståndet förklarade uttryckligen att: det endast
med. bibehållande af legningsrätt ville ge sitt bifall
till beväringslagen. År 1813 utgjorde de legda bland
beväringsmanskapet 9 procent, är 1814 4!, procent,
åren 1839—47 8V, proc., år 1848 13 proc. Genom
legningsrätten har man den förmånen att i stället
för dem, som eljest måhända skulle rubbas i deras
lefnadsbanor och dragas från andra nyttiga sysselsätt-
ningar, erhälla en stor- del äldre exerceradt folk, fri-
villiga krigare, som med mera lust fullgöra sin pligt.
Vanfrejdade legokarlar behöfver man mindre frukta
då författningarne lägga hinder i vägen för dylikas
antagande; men deremot finnes intet som utestänger
vanfrejdade beväringsynglingar, hvilket är högst be-
- klagligt; det är visserligen förordnadt att de skola
exercera serskildt, men de öfriga ha ingen rätt att
undandraga sig att äta, bo, söfva o. s. v. tillsam-
mans med dem. ;
Hr v. Knorring förordade frih. Raabs motion. Den
princip, som föresväfvat lagstiftarne vid införande af
beväringsförfattningen är den, att hvarje svensk man
skall vara förpligtad att försvara fäderneslandet. Denna
princip bör upprätthållas och icke förfuskas på ett
sätt som väcker missnöje, då somliga se sig tvungna
att taga vapen i fäderneslandets tjenst, då andra der-
ifrån äro befriade... Af egen flerårig erfarenhet vid
militärisk tienstgöring visste talaren att det af hr
Bildt beprisade föredömet af legokarlarne icke är nå-
gönting synnerligen godt; ty om desse också icke äro
i gröfsta mening vanfrejdade, så bestå de dock oftast
i odugliga, slurfviga och supiga personer. Dessa ur
den stående armeen afskedade. personer skulle i allal
fall i händelse af krig kunna komma försvarsväsendet
till godo, om af dem bildades en särskild trupp; de
skulle då kurina göra mera nytta än inmängda bland
beväringsynglingarne, bland hvilka de endast förorsaka
obehag och trassel. Å
Grefve Mörner trodde icke, att man behöfde klaga
så mycket deröfver att ungdom ur de bättre lottade
klasserna undandroge. sig - beväringsskyldigheten. S.
k. bättre mäns söner idka vid den äldern vanligen
sina studier och deltaga då oftast i vapenöfnin-
garne. Hvad den besutne bonden angår, så kan han
ofta, då han blott har en son, behöfva denne hemma,
för att sköta sitt landtbruk, då deremot ofta torpare,
som ha niindre att sköta och tillse ofta kunna finna
sin uträkning vid att genom legan förskaffa sig en
inkomst.
Hr Adelborg fann: den satsen helt enkel och natur-
lig, att hvarje vapenför man bör ha pligt och för-
måga att försvara fäderneslandet. Denna princip bör
hållas uppe, ty på den beror en sann känsla för fo-
sterlandet; den tanken, att somliga i detta fall få
spara. sina krafter, att den som har penningar kan
ställa en annan i sitt ställe, men den fattige måste
gå sjelf, verkar nedslående såsom ett enerverande
gift och ett sådant förhållande är högst omoraliskt.
Tvertom skulle talaren önska, att hvarje gosse genast
i skolan öfvades i behandling af vapnen, för att så
tidigt som möjligt göra sig förtrolig med den tanken,
att hvar och en är pligtig och hvar och en skall för-
stå att försvara fosterlandet.
Hr Klinkowström beklagade att man i afseende på
denna fräga ständigt vill anslå politiska strängar och
tala i så rörande och hjertnjupen ton; den är helt
och hället och allenast militärisk. Huru föga den
hör tillsammans med det ena eller andra politiska
systemet inses bäst deraf att legningssystemet är til-
lämpadt under de mest olika statsskick och politiska
förhållanden, sä, t. ex. i Amerika, Frankrike, Schweizs
och Ryssland. Den fattige har alldeles samma rättls
att lega för sig som den rike, så att någon olikhet i
detta hänseende icke kan sägas ega rum.
Hr Hjärne tog för afgjordt, att frägan nu skulle
få samma utgång som vid flere föregående riksdagar,
men ville dock ej underlåta att för sin del instämma
i motionen och uttala sin förvåning deröfver att mi-
litärer skulle- kunna uppträda till försvar för det nu-
varande förhällandet.. I stället för ett utförligt gen-
drifvande af de skäl, som anförts af de båda unga
militärer, som här uppträdt emot motionen, önskade
talaren fästa utskottets uppmärksamhet pä tvenne an-
föranden i frågan vid 1834 ärs riksdag af två gamla
erfarna krigare, generalerna Lefren och af Dalström.
Hr Bildt bad att å sin sida få åberopa förhand-
lingarne i franska republikens nationalförsamling 1848,
der bland sä mänga utmärkta generaler endast två
talade mot legningsrätten. -
Hr von Knorring äberopade äter sin erfarenhet i
afseende på legokarlarnes oduglighet ach den skada
de åstadkomma. Om man eftersåge i straffrullorna,
så skulle man finnajatt bland dem som blifvit under
mötena afstraffade, utgjordes fem sjettedelar af legda
beväringskarlar. Det vore också helt naturligt, att
de som i unga år nödgats taga afsked från sin tjenst
i stående -armåen, icke skulle kunna utgöra serdeles
utmärkta acqvisitioner eller goda föredömen.
Motionen remitterades till Lagutskottet.
Derefter väcktes följande motioner:
Grefve af Ugglas: om kommunalinrättningarnes ut-
vidgade omfång och.verksamhet, med förslag till reg-
lemente för sockenstämma, häradsnämnd och läns-
nämnd. — Begärdes på bordet.
Friherre von Rosen: Om ökadt anslag för musika-
liska akademien, från 3000 till 10,000 rdr.
Friherre Tersmeden: Om borttagande af den jern-
kontoret älagda bevillning.
Grefve Sparre, E.: Det af Rikets Ständer vid sed-
naste riksdag antagna, men af-regeringen ej god-
kända förslaget om förändring i tiden för klagomåls
anförande m. m.
Grefve Hmilton, J.: Om rätt för allmänna barn-
huset i Stockholm att erhålla ett kreditiv på Rikets
Ständers bank ä 50,000 rdr, och Stockholms förmyn-
darekammare (hvars öfverskottsmedel tillfålla barnhu-
set) ett dylikt kreditiv å 100,000 rår:
Grefve Taube, H.: om förbättring i lönevilkoren
för öfveringeniören vid generallandtmäterikontoret.
Friherre Bonde, K.: Om- anslag af 1500 rdr för
upprättande i Eskilstuna af en slöjdförening med
söndags- och aftonskola samt en technisk realskola
med tillhörande läseanstalt. :
Dessa motioner remitterades till vederbörande ut-
skott.
Bankoutskottet hade ätersändt hr P. Westerstrands
motion rörande åtgärder för bättre prägling af silf-
vermyntet såsom icke hörande till området för desså:
verksamhet; hvarföre den remitterades till Stats-
utskottet.
nr bod tar Be bk Sr ot pr nen Sa TE fån Or rm bön krake kt mA Så a
raljo
ce 0 Mm
TUE mm AXe
Plenum den, 24 Dec., ff. m.
Plenum upptogs till stor del af en diskussion med
anledning af grefve åf Ugglas motion om inrättande
af länsnämder. Grefve Mörner fann ett stort hinder
för förslagets genomförande i den ringa utvecklade
kommunalandan i vårt land. Hr Ribbing trodde attst
en sådan verkligen förefinnes, men den vore genom
åtskilliga hinder tillbakahällen. Ett af dem vore vårt
lands fattigdom, till följd hvaraf ingen ville und
ka CR AV RR i