baka, från systrarnes dödsbädd till sin egen
barndom, och en mängd scener från den ti-
len framställde sig för henne. Det varisyn-
nerhet en, för hvilken hon flera gånger hade
illslutit sina ögon, fåfängt försökande att af-
gsna den från sin själ? Nu, deremot, för-
sökte hon icke att bortjaga den.
Det mörka rummet, der hon satt, det dy-
stra, sollösa huset med allt dess innehåll tyc-
es helt och hållet försvinna ur hennes åsyn
— de långa, långa åren med deras tråkiga
ch tröttande medfölje af ledsnad, smälek
och lidande — allt, allt var i ett ögonblick
örgätet. j
Hon var i sin inbillning återflyttad till sitt
samla barndomshem, till det hus, der hon
var född. Hon såg en solbelyst slätt, omgif-
ven af träd (hvarje träd för henne bekant
och väl ihågkommet), — och sig sjelf stående
midt framför dem, ett gladt och lyckligt
barn. Och vid hennes sida... hvilka mjuka
armar lindades icke omkring henne... hvil-
ken Jjuf röst hörde hon icke och hvilka sköna,
kärleksfulla ögon, hvilket silkeslent hår glän-
ste icke mot solskenet! — O, det var nå-
son, som hon då på det ömmaste älskade.
Vid dessa ljufva hågkomster dolde Bertha
sitt ansigte i sina händer och gret bitterli-
gen. Hon hadel ju då varit så älsklig och
så älskad, så god och öppenhjertig, så glad
och öm, så fördragsam och förlåtande.
;OY suckade hon för sig sjelf — hur kunde
du förgäta hvem hon var och stålsätta ditt hjerta
emot henne samt aflägga det grymma löftet
att aldrig glömma hennes synd? — Din mor...
din egen mor, Bertha!... tänk på det!
En skugga föl! nu öfver fönstret, vid hvil-
ket hon satt, och Bertha tittade upp emellan
de förblindande tårarne och såg en qvinna
stå utanföre, ledande vid sin hand ett litet
barn. Hennes ansigte var mycket blekt och