mit till dem der. Det tycktes Bertha, när
hon så blickade tillbaka, som hade detta
mörka rum, i hvilket hon nu satt, vid den
tiden blifvit fullt af solsken — oeh det var
ju solskenet från Gabriellas sköna, glada ö-
gon! Bland de långa, sorgliga sexton åren
framstod denna lilla tid så klar, så förhopp-
ningsfull. Tårarna kommo Bertha i ögonen,
då hon i denna sin enslighet tänkte derpå.
— Och hur hade den slutats, denna tid?...
Det var nu nära tio år... tio långa år, som
Gabriellas namn aldrig hade blifvit uttaladt
der i huset. Ljuset hade således slocknat...
slocknat i ett ögonblick... plötsligt... Ett
mörker djupare n någonsin hade sedan dess
läigrat sig omkring åen ensamma boningen.
Tanken på de år, som sedan dess hade för-
flutit, på deras enformiga och tunga sorglig-
het, och framför allt tanken på det sista,
aldra sista uppträdet — detta uppträde, som
ännu var så lifligt närvarande för hennes
minne .— nämligen hennes systers död —
allt, allt upprörde Berthas i denna stund af
tröstlös ensamhet och odelad sorg.
Johanna Vaux hade förblifvit kall, sträng
och obeveklig intill sista ögonblicket; hon
hade motsett döden utan någon märkbar rö-
relse och utan att ångra någon af de många
handlingar af hårdhet som hon hade utöfvat
under sitt ledsamma och, glädjelösa lif; —
utan ringaste fruktan hade hon inträdt i den
kalla skuggan af dödens mörka dal.
Men denna föga uppbyggliga dödsbädd hade
haft ett verksamt inflytande på hjertat hos den
ensamma qvinnan, som vakade bredvid den,
och väckte der tankar, känslor och tvifvels-
mål, som länge varade. Hon gret nu, vid
tanken derpå, bittert, men stilla, och några sakta
frammumlade ord undföllo hevnes läppar och
liknade nästan en bön.
J Nu förde hon sina tankar långt, långt till-