3 BV FR TO
den fördelen att kunna sluta när man behagade, åtmin-
stone då penningarne blifvit slut; och om då åtskilliga
jernvägsarbeten komme att stå -halfutförda, så kunde
de åtminstone göra gagn såsom varnande monumen-
ter öfver den svenska dumdristigheten. Talaren an-
såg det af vigt att svenska regeringen vore herre i
sitt hus och icke genom engelska entreprenörer in-l.
leddes i sådana förvecklingar, som dem t. ex Grek-
land varit utsatt för genom affärer med enskilda en-
gelsmän. .
Hr Ribbing A. trodde, att man icke skulle af de
många jernvägsprojekterna allt för mycket draga sint-
satser derhän, som skulle landet vara fullt moget för
stora jernvägsanläggningar; ansåg för öfrigt frågan
derom, huruvida staten eller enskilda borde anlägga
jernyägar, ej ännu vara fullt utredd och värd mycket
betänkande.
andra sidan uppträdde:
grefve Rosen, som i flera sakrika anföranden till.
vederläggning upptog de invändningar som från an-
dra sidan gjorts. Han önskade att diskussionen icke
kommit att röra sig kring hans personliga förhållan-
den såsom nu till en del egt rum: Sin personliga
rätt visste han sig kunna bevaka vid lagligt forum.
Han önskade att man i frågor som denna ej mätte i
tid och otid anslå nationalitetssträngen, åberopade
Danmarks exempel der man nyligen med samma en-
trepenörer afslutit ett kontrakt nästan alldeles lika
lydande med det af honom föreslagna, utan att nä-
gon tagit sig anledning att frukta nägot för landets
säkerhet oeh nationalitet, och trodde att dä obligatio-
nerna ställdes på innehafvaren, engelska regeringer.
omöjligen någonsin skulle kunna få någon anledning
att blanda sig i dessa affärer.
Frih. Sprengtporten, som icke instämde i alla de-
taljer af grefve Rosens förslag, men trodde att det
kunde läggas till grund för förhandlingar i ämnet,
och beklagade att ingen motion vore väckt om jern-
väg mellan Jönköping och Skåne; i anledning hvaraf
hr 8. Troil förklarade sig ärna väcka en sådan mo-
tion och hr Bergenstråle tillkännagaf att han trodde
Jönköpings län ännu på minst 50 år icke kunna he
någon nytta af en sådan jernväg.
Grefve E. Sparre ansåg grefve Rosens förslag så-
som ett nyttigt alternativ, om kongl. propositionen ej
vunne Riksens Ständers bifall.
Till Redaktionen af tidningen Aftonbladet.
— Som referenten af lördagens debatt äå riddarhuset.
i fråga om hr Björnstjernas förslag till ändringar i
riddarhusordningen, i flere delar oriktigt uppfatta:
innehållet af mitt skriftliga anförande, samt användt
uttryck dem jag ej begagnat, så får jag, till före-
komminde af all misstydning af mitt anförande, ho:
redaktionen begära att detsamma måtte blifva uti Af-
tonbladet infördt i sin helhet, då jag är öfvertygad
att ingen, som vill göra sig mödan att genomläsa
detsamma, skall kunna misstaga sig om de slutsatser,
hvartill det föranleder.
Stockholm den 19 December 1853.
Robert Cederschiöld.
Detta anförande är af följande lydelse:
Ingen kan lifligare än jag önska att inom dett:
rum finna endast tro, ära och redlighet;
ingen kan högre än jag önska att härifrån se ute-
slutne det nesliga, det låga, det föraktansvärda, ehvad
detta framträder öppet i sin nakenhet, eller insvep:
i hyckleriets bländande täckmantel; ,
ingen skall derföre häldre än jag bidraga till dess:
önskningars uppnående, sävida sådant kan ske på et
sätt, som öfverensstämmer med lag och rättvisa;
men sådant oaktadt skall döck ingen heldre än jag
uttala förkastelsedomen öfver detta förslag, ty det ä
byggt, icke på lag och rättvisa, utan på motsatser
härtill, på godtycke, och skulle derföre, om det vunnt
bifall, beröfva ridderskapet och adeln den aktning,
som detta riksstånd ännu kan ega; ja, det skulle utar
tvifvel helt och hållet tillintetgöra detta stånd, och
måhända i sina följder bereda hela samhället en skada.
hvars verkliga vidd och omfattning icke på förhanc
kan beräknas.
Hvarje sann. riddersman har, likasom hvarje goc
medborgare, till sin käraste pligt att älska konung
och fädernesland; men den sanna riddersmanmnen vi
sar ingalunda prof på denna sin kärleksplikt derige-
nom att han slafviskt jakar till allt hvad regeringer
föreslår, utan derigenom att han efter bästa förmåg:
strider för det rätta och det sanna, ty rättvisan bö:
vara vårt högsta ideal här på jorden, emedan på des:
vidmakthållande beror all vår timliga lycka elle
olycka. Der sann rättvisa lika vederfares alla, de:
finnes verklig trefnad, belåtenhet och lycka. Den,
som i dag står på ärans högsta, trappsteg, eller är i
åtnjutande af rikedomens fördelar, skall i morgon ge-
nom förtalets giftiga udd kunna vara störtad frän sir
höjd, eller genom det låga bedrägeriets försåtlig:
medel vara bragt till armod, om han skall dömas at
godtyckets, i stället för af rättvisans domstol.
Hvilka och huru stora icke uppsåtliga felsteg är
må begås af regenten skall han dock vara viss on
att icke förlora folkets kärlek, så länge han låter fol-
ket se och erfara att det vid alla tillfällen har at:
påräkna sann rättvisa. Men om deremot godtycke:
finge intaga rättvisans plats, då skulle folkets lyck:
och trefnad för alltid försvinna.
Om nu således det bör vara den sanna riddersman
nens förnämsta pligt att genom rättvisans upprätt
hällande ådagalägga sin kärlek för konung och fäder-
nesland, så mäste det väcka förvåning att en af detta
stånds medlemmar, som gör anspråk på att vara er
sann riddersman, visat prof på sin ridderliyhet genom
framläggandet af-ett förslag, enligt hvilket godtycket
i stället för rättvisan skulle läggas till grund för be-
slut, af den ömtåliga beskaffenhet att medlemmar at
vårt samhälle derigenom blefvo -beröfvade medbor-
gerligt förtroende och stämplade med vanheder.
Den värde motionären har nemligen föreslagit att
den, som enligt riksdags. och riddarhusordningarnes
föreskrifter i öfrigt vore berättigad till säte och stäm-
ma å riddarhuset, skulle kunna derifrän utestängas
om riddarhusdirektionens eller riddarhusutskottets samt-4
lige vid tillfället närvarande ledamöter ansägo der
sökandes vandel och rykte vara af sådan beskaffenherv
att det vore mot ridderskapet och adelns sanna vär-
dighet och anseende såsom riksständ stridande att ho-
nom säte och stämma å riddarhuset bevilja.
Om den sökande så önskade, skulle riddarhusdirek-
tionens eller utskottets vägran att lemna honom pol-
lett underställas ridderskapet. och adelns pröfning,
hvarvid, för sanktion af denna vägran, skulle erfor-
dras att den godkändes af minst tre fjerdedelar bland
ridderskapet och adelns in -pleno närvarande leda-
möter. 2
På enahanda sätt skulle, enligt motionärens för-
slag, jemväl den som redan säsom riksdagsman vun-
nit inträde å riddarhuset, äter kunna derifrån uteslu-
tas om fem af ständets ledamöter hos riddarhus-
utskottet anmälte att de förenat sig i den äsigt,. a
den eller den riddarhusledamotens :vandel eller rykte
vore af sådan beskaffenhet attinträdespollett ej hade
. bort honom lemnas:
Hvad säges väl om ett så beskaffadt förslag? Månne
den värde motionären sjelf sökt i ringaste måtto göra
- för sig klart hvarthän detsamma i tillämpningen skulle
leda? Om nu ock riddarhusdirektionen eller utskot-
tet möjligtvis kunne komma att sammansättas af sä-
dane medlemmar, som gingo ända derhån i makt-
fullkomlighet att de, efter derom hållen hemlig kon-
klav, från representationsrätt uteslöto den ene eller
andre adelsmannen, utan att uppgifva skälet för den-
na sin maktutöfning; så niäste likväl, då frågan der
efter skulle underställas ridderskapet och adelns pröf-
ning, det blifva nödigt ait uppgifva den orsak som
föranledt uteslutningsåtgärden, — såvida meningen
verkligen vore att ståndet skulle kunna bedöma den
anmälda åtgärdens beförenhet. :