erhållit densamma, han nu förklarades skyl. dig att återställa den, encasus, som, både på riddarhuset och i andra stånd, kan inträffe af flera anledningar, t. ex. om riksdagsmar gör cession eller ställes under förmyndare el. ler, hvad ridderskapet och adeln beträffar öm den person som utgifvit fullmakten dör :gör cession eller ställes under förmyndarc m. m. Ett sådant beslut har fördenskull : och för sig intet slags politisk betydelse, utar utgör endast en tillämpning af de: stadgan den, hvilka gälla för rättigheten att godkän nas såsom riksdagsman. Häruti kan insändaren hafva rätt, och v vilja icke bestrida att uttrycket, det hr Ro. :senschöld blifvit utvoterad, kan vara något oe. gentligt; men då vi i samma nummer redogjorde för debatten på riddarhuset, torde in gen läsare skäligen kunnat deraf missledas Det betecknande i denna sak är dock mindre att en ledamot fått återlemna sin pollett än att man dertill behöft använda och åberopa en nära 700-årig författning, som i öf. rigt för närvarande icke blott är på det hög. sta olämplig, utan tillika genom en förändrac författning (d. v. s. nya akademiska statuter na) af Kongl. Maj:t upphäfven. Hittills åtminstone har det inom kriminal-jurisprudensen varit en antagen regel, att vid bedömandet af en förbrytelse, hvarå straffet blifvit genom en ny lag mildradt, icke tillämpa den äldre strängare lagen, äfven om det så kallade brottet blifvit begånget under den tid då den sednare var gällande. En sådan rcgel anses till och med höra till civilisationen och öfverträdes säkert icke af någon upplyst domare. Således om, enligt den drakoniska paternelia lagstiftningen under Carl XLs förmyndare (d. v. s. de utfärdade akademiska konstitutionerna), det då var förenadt med fullkomlig vanfrejd, att blifva relegerad från universitetet, så har denna absurda påföljd numera försvunnit, och den person, som vrå grund af de äldre konstitutionerna undergått relegation, i och med detsamma blifvit berättigad att icke vidare vidkännas den nyssnämnde påföljden. Detta är i vår tanka den enkla juridiska sidan af saken, och det förvånar oss rätt mycket att hvarken hr Rosenschöld eller de medlemmar af ståndet, som på sitt sätt togo honom i försvar, använde detta argument, hvilket utan tvifvel är starkare än något annat, hvarpå hr Rosenschöld sjelf lade så mycken vigt, t. ex. att utslaget skulle. vara olagligt, hvaröfver naturligtvis ståndet icke hade någon domsrätt, eller att ett nesligt straff (cum infamia) icke skulle förutsätta en neslig förbrytelse med mera dylikt som mycket lättare kan från juridisk synounkt undanrödjas. Men utan afseende på den person som här var i fråga, är det allmänna intrycket af hela denna tilldragelse och de dermed förenade omständigheter temligen sorgligt, då man icke kan underlåta att bedröfvas öfver en representativ församling, der man kan behöfva ingå i undersökuing om hvad som rätteligen förstås med nesliga brott,, för att skilja personer från representantkallet, hvartill de säkert, under i öfrigt lika förhållanden, icke kunnat komma i fråga utan den så mycket beprisade sjeifskrifvenhetenn.