— Men vill du?
— Ja, — sade Estelie med så beslutsam
ton ait öfversten i spetsen för sitt regemente
ej kunnat i sina kommandoord inlägga skar-
pare och bestämdare tonvigt.
— Aha! min nyckfuila fru, — svarade han
sedan han ett ögonblick förstummats; — jag
märker att vi besinnat oss. Jag fär likväl
underrätta dig om att det är i sednaste laget,
och Servian som jag nyss lemnade var inte
mera sentimental än en tolfpundig kanonkula.
— Är jag ej din dotter? — sade hon, —
och tror du att jag är rädd för en kula?
— Laga så att ni komma sams; — sade
öfversten och såg på henne med välbehag; —
du vet väl att jag inte begär bättre än att få
underteckna kontraktet.
— Kontraktet! hvad du tar fart! Det il
freden som skall underteckras-att börja med,
och jag är ännu ej rätt säker om jag beslutar
mig dertill. Om ban är mycket ödmjuk så
få vi se; men han är så högmödig trots min
blygsamma uppsyn.
— Se der, det är ju han som nu komme
in i trädgården.
— Hvilken? den tolfpundiga kanonkulan?
— sade Estelle skrattande; — jag är mycket
rädd det försäkrar jag och har stor lust ati
taga till flykten.
— Det vill säga att du har stor lust att
jag går min väg. :
Den unga frun smålog fint och svarade ej.
— Ja, Ja, jag förstår, — återtog öfversten
och nickade godlynt; — ni ä inga barn och
man kan saklöst lemna er på tu man hand.
Jag skall söka upp Tonarion och spela bil-
lard med honom. Är jag inte en god far kanske?
Vid dessa ord aflägsnade sig öfversten.
Ett ögonblick sednare träffades Estelle och
Servian genom en af dessa händelser som