— Men vill du? — Ja, — sade Estelie med så beslutsam ton ait öfversten i spetsen för sitt regemente ej kunnat i sina kommandoord inlägga skarpare och bestämdare tonvigt. — Aha! min nyckfuila fru, — svarade han sedan han ett ögonblick förstummats; — jag märker att vi besinnat oss. Jag fär likväl underrätta dig om att det är i sednaste laget, och Servian som jag nyss lemnade var inte mera sentimental än en tolfpundig kanonkula. — Är jag ej din dotter? — sade hon, — och tror du att jag är rädd för en kula? — Laga så att ni komma sams; — sade öfversten och såg på henne med välbehag; — du vet väl att jag inte begär bättre än att få underteckna kontraktet. — Kontraktet! hvad du tar fart! Det il freden som skall underteckras-att börja med, och jag är ännu ej rätt säker om jag beslutar mig dertill. Om ban är mycket ödmjuk så få vi se; men han är så högmödig trots min blygsamma uppsyn. — Se der, det är ju han som nu komme in i trädgården. — Hvilken? den tolfpundiga kanonkulan? — sade Estelle skrattande; — jag är mycket rädd det försäkrar jag och har stor lust ati taga till flykten. — Det vill säga att du har stor lust att jag går min väg. : Den unga frun smålog fint och svarade ej. — Ja, Ja, jag förstår, — återtog öfversten och nickade godlynt; — ni ä inga barn och man kan saklöst lemna er på tu man hand. Jag skall söka upp Tonarion och spela billard med honom. Är jag inte en god far kanske? Vid dessa ord aflägsnade sig öfversten. Ett ögonblick sednare träffades Estelle och Servian genom en af dessa händelser som