Af ofvannämnde propositioner hinna vi nu blott i största korthet redogöra för den som angär bränvinet. Pen började 2 en utförlig och omständligen motiverad framställning om hvad sednare tiders erfarenLet gifvit vid handen i afseende på bränvinsbränningens förlamande infiytande på jordbruket och förnämligast på boskapsskötseln, sumt huru,sannolikt till följd af den allt allmännare spridda öfvertygelsen om bränvinsbränningens icke blott gagnlösket utan äfven skadlighet, husbehofsbränningen visat sig varai aftagande oaktadt den läga beskattning som hvilat på denna handtering. Propositionen päpekade derefter sjelfva bränvinets skadliga inflytande i sanitärt och noraliskt bänseende samt påminde huru bruket af denna vara ledde till fattigdom och brott, hvarom brottsmölsstatistiken bure alltför sorgliga vittnesbörd. Säsom högste vårdaren af Jandets angelägenheter hade derföre Kongl. Maj:t funnit sig så väl af sin pligt som af alla tänkande medborgares otvetydig uttalade önskan uppfordrad att föreslå åtgärder till detta ondas hämmande. Bärtill gåfves två medel . 1:o Inskränkning i tiden för tillverkningen; 2:o En förhöjd beskattning: I förra hänseendet föreslår K. M:t derföre bränvinsbränningstidens inskränkning till två månader om året, en månad om hösten, för tillgodogörandet af potatesskörden, och en månad på våren för ett lindrande af möjligen uppstående foderbrist innan kreaturen kunna på bete utsläppas. På det ej alltför hastig rubbning skulle uppstå i deras näring som efter den nu gällande lagstiftningen inrättat sin hushållning, skulle emellertid bestämmas två öfvergångsår, under hvilka bränvin finge tillverkas 3 månader årligen, 1, månad på hösten och 1, månad på våren. Alla dessa tidsbestämmelser dock under förutsättning att missväxt ej föranledde till serskilda ätgärder och stadganden. Med afseende derå att åtskilliga personer ännu hyste den äsigten att husbehofsbränningen vore af gagn för jordbruket, och ehuru denna fördel blott var skenbar, ansåg Kongl. Maj:t husbehofsbränningen ej böra förbjudas, och enär denna handtering, om derpå lades enahanda beskattning som på fabrikstillverkningen, ej skulle kunna bestå i täflan med denna sednare, så föreslog K. M. att de båda handteringarne ej måtte lika beskattas. Dock borde skillnaden i beskattningen ej blifva så stor att den utgjorde ett premium för husbehofsbränningen och en uppmuntran för allmogen att slå sig på denna handtering. Det. omförmäldes derefter, att utrönt blifvit, att med en panna om 18 kannor med mäskvärmare, och om 27 kannor utan mäskvärmare kunde afverkas 1220 kannor bränvin på 2 månader och anses derföre dessa kannerymder böra vara de största som skäligen kunna för husbehofsbränning medgifvas. Med fästadt afseende derpå att varan ej må för mycket fördyras för konsumenterna (!), och efter en utredning som visade att med en skatt af 16 sk. bko på kannan och med tillägg af den afgift som drabbar försäljningen; bör bränvinet i vanliga är ej komma att stå konsumenten högre än till I rdr 16 sk. kannan eller 2 skilling jumfrun, föreslog derföre K. Maj:t: att skatten för fabrikstillverkning bestämmes till 16 sk. bko pr kanna af möjliga tillverkningen; att skatten för husbehofsbränningen fastställes till 34:delar af detta belopp eller 12 sk. bko pr kanna; att under ären 1835—56 (med kvilket förstnämhde är den nya författningen skulle träda i kraft) bränvinsbränning tillätes under 3 månader om äret, och att tillverkningstiden derefter och framgent blir 2 mänader om året, fördelade så som ofvanföre nåmnts. För skattens beräkni nna j: sbehofsbr värmare om 10 till 27 kannors rymd ev 32 sk. bko i månaden, och för panuor med måre om höt ors rymd, 8 rår 24 i månaden, allt pr kanna. hvilka beräknin anses motsvara nyssnämnde faststälde skattebelopp af respektive 16 sk. och 12 sk. Den redskap som genom den nya författningen blir