blifvit svart hemsökt af en storm. . Litteratur. Faust. En tragedi af Göthe. Öfversatt af Jo han Andersson. (Äfven med titel: Göthes Dramatiska Arbeten. I bandet. Faust.) Stock. holm, Philipp J. Mcijers förlag. 1853. (Slut fr. gårdagsbl.) Oväntadt kan ej förefalla, att en bland de scener, der skäl till anmärkningar af samma beskaffenhet påträffas i större antal, är den i sin art oförlikneliga slut-scenen. Allbekant är, att detta sista uppträde mellan Faust och Margaretha tillhör, ej mindre genom sitt psykologiska djup än genom sin poetiska skönhet, det fullkomligaste och beundransvärdaste, som någonsin på jorden blifvit diktadt. Erinrar man sig tillika, att dess språkform, i följd af innebållets oafbrutet skiftande tankbilder och känslostämningar, utmärker sig i än högre grad, än öfver hufvud hela förevarande skådespel, genom en ständig vexling af diktionens ton och versens rythm: så vet man jemväl, att man här möter ett af de stycken, som bekymra en öfversättare med de största, de mest till förtvifan bringande svårigheterna; och man finner på samma gång ursäktligt, om försöket att möjliggöra det i viss mån omöjliga, icke sällan lemnar läsaren otillfredsställd. Ställen, der meningen blifvit missförstådd, anträffas väl äfven här ytterst sparsamt såsom t. ex. när Margaretas ord: lst das Grab drauss, Lavert der Tod, so komm! Von hier in:s ewige Ruhebett Und weiter keinen Schritt — blifvit tolkade med: Är grafven der, Lurar döden der, så kom! Ty nu till den eviga hvilans bädd Är blott ett steg för mig, — då likväl de båda sista raderna innebära, att hon vill samtycka till hans önskan blott under förutsättning af en i närheten varande gemensam graf: Jag följer, till eviga hvilans bädd; Och längre ej ett steg! eller, med bibehållande af rimmet: Och längre ju går ej vår stig! Oftare deremot förekomma sådana, der urskriftens gripande och skakande kraft mattats eller slappats i tolkningen. Utrymmet af en tidnings-artikel tillåter dock ej flera dylika anföranden. Rec. må derföre inskränka sig till blott ett, vid hvilket han tycker, att möjligheten af en kraftigare efterbildning låg temligen nära. Man påminner sig, att mot slutet, när den till älskarinnans befrielse ankomne Faust har utropat, i högsta ångest öfver den genom hennes vansinniga fantasier föranledda tidsutdrägten: O, wär ich nie geboren! ropar ock i detsamma Mephistopheles, som utanför fångtornet håller med trollhästarne: Auf! oder ihr seyd verloren. Unnätzes Zagen! Zaudern und Plaudern! Meine Pferde schaudern, Der Morgen dämmert auf.n, De motsvarande svenska raderna lyda: k Faust, O, hade jag aldrig sett lifvet! Mephistopheles 5 (synes utanföre). Snart är det till spillo gifvet. Nu är ej tid att sladdra och gapa. Mina hästar skrapa, Och solen rinner upp., i hemställa till öfversättaren, om ej en liflire flägt af uppmaningens ursprungliga anda ulle förnimmas genom följande ändring: Upp! eller är det till spillo gifvet. Onyttigt klenmod! Sladdra och gapa! Mina hästar skrapa, Snart solen rinner opp. Slutligen torde vi ock böra tillägga, att han äfven vid vissa knappt öfversättliga lyriska stycken, än brusande af den högsta känslooch tanke-mystik (såsom t. ex. den i flammor sig uppenbarade natur-andens 4) ryktbara ord: In Lebensfluthen, im Thatensturm o. s. v.), än klingande i de enklaste folksångs-toner (såsom t. ex. den oförgätliga visan Es war ein König in Thule m. m.), — har stannat i ett afstånd från sin urbild, hvilket hans ädla sträfvan, vid en ny bearbetning och upplaga, säkert skulle betydligt förkorta. Men hvarken det ena eller det andra hindrar o8s från ett gladt uttalande af den öfvertygelse, att enhvar, som vid originalets sida med nagelfarande uppmärksamhet läser hans verk, skall förvånas öfver den redan uppnådda virtuositet och framgång, hvarmed hans vågsamma företag blifvit i sina flesta delar — deribland jemväl flera af de svåraste — genomfördt och fullbordadt. Att så är, kunde blott genom införande af hela scener ådagaläggas. Då utrymmet nekar oss detta nöje, må vi åtminstone — liksom granskarn i Svenska Tidningen ) bifoga några slumpvis uppslagna ) ) På den klippska fintlighet, hvarmed öfversättaren ofta lyckats att på ett täflande vis återspegla urskriftens fina gäckeri, kunde månget exempel anföras. Så, då Blocksbergs Parvenyen säger: Wir waren wahrlich auch nicht dumm, Und thaten oft, was wir nicht sollten; Doch jetzt kehrt sich alles um und um, Und eben da wirs fast erhalten wollten — så lyder på svenska hans klagan: Visst gick med vär reform på sned, Fast vi ej voro utan snille; Nu allt dock vändes upp och ned, Just när vi konservera ville,. Alldeles förträffligt! ) Vid ett annat stycke af beslägtad art — Fausts trosbekännelse för Margareta på sid. 136, 137 — finnes mindre att anmärka; dock bör åtminstone nästför sista raden Namn, ljud och rök är blott — ändras till Namn är blott ljud och rök. ) Med de flesta af denna granskares erinringar instämma vi, ehuru ej med alla; vi anse ordet välskav icke för nytt, och kunna ej heller finna, hvaroo 92