blifvit svart hemsökt af en storm.
.
Litteratur.
Faust. En tragedi af Göthe. Öfversatt af Jo
han Andersson. (Äfven med titel: Göthes
Dramatiska Arbeten. I bandet. Faust.) Stock.
holm, Philipp J. Mcijers förlag. 1853.
(Slut fr. gårdagsbl.)
Oväntadt kan ej förefalla, att en bland de
scener, der skäl till anmärkningar af samma
beskaffenhet påträffas i större antal, är den
i sin art oförlikneliga slut-scenen. Allbekant
är, att detta sista uppträde mellan Faust och
Margaretha tillhör, ej mindre genom sitt psy-
kologiska djup än genom sin poetiska skön-
het, det fullkomligaste och beundransvärda-
ste, som någonsin på jorden blifvit diktadt.
Erinrar man sig tillika, att dess språkform,
i följd af innebållets oafbrutet skiftande tank-
bilder och känslostämningar, utmärker sig i
än högre grad, än öfver hufvud hela föreva-
rande skådespel, genom en ständig vexling af
diktionens ton och versens rythm: så vet
man jemväl, att man här möter ett af de
stycken, som bekymra en öfversättare med
de största, de mest till förtvifan bringande
svårigheterna; och man finner på samma gång
ursäktligt, om försöket att möjliggöra det i
viss mån omöjliga, icke sällan lemnar läsaren
otillfredsställd. Ställen, der meningen blifvit
missförstådd, anträffas väl äfven här ytterst
sparsamt såsom t. ex. när Margaretas ord:
lst das Grab drauss,
Lavert der Tod, so komm!
Von hier in:s ewige Ruhebett
Und weiter keinen Schritt —
blifvit tolkade med:
Är grafven der,
Lurar döden der, så kom!
Ty nu till den eviga hvilans bädd
Är blott ett steg för mig, —
då likväl de båda sista raderna innebära, att
hon vill samtycka till hans önskan blott un-
der förutsättning af en i närheten varande
gemensam graf:
Jag följer, till eviga hvilans bädd;
Och längre ej ett steg!
eller, med bibehållande af rimmet:
Och längre ju går ej vår stig!
Oftare deremot förekomma sådana, der ur-
skriftens gripande och skakande kraft mattats
eller slappats i tolkningen. Utrymmet af en
tidnings-artikel tillåter dock ej flera dylika
anföranden. Rec. må derföre inskränka sig
till blott ett, vid hvilket han tycker, att möj-
ligheten af en kraftigare efterbildning låg tem-
ligen nära. Man påminner sig, att mot slu-
tet, när den till älskarinnans befrielse an-
komne Faust har utropat, i högsta ångest öf-
ver den genom hennes vansinniga fantasier
föranledda tidsutdrägten:
O, wär ich nie geboren!
ropar ock i detsamma Mephistopheles, som
utanför fångtornet håller med trollhästarne:
Auf! oder ihr seyd verloren.
Unnätzes Zagen! Zaudern und Plaudern!
Meine Pferde schaudern,
Der Morgen dämmert auf.n,
De motsvarande svenska raderna lyda: k
Faust,
O, hade jag aldrig sett lifvet!
Mephistopheles 5
(synes utanföre).
Snart är det till spillo gifvet.
Nu är ej tid att sladdra och gapa.
Mina hästar skrapa,
Och solen rinner upp.,
i hemställa till öfversättaren, om ej en lifli-
re flägt af uppmaningens ursprungliga anda
ulle förnimmas genom följande ändring:
Upp! eller är det till spillo gifvet.
Onyttigt klenmod! Sladdra och gapa!
Mina hästar skrapa,
Snart solen rinner opp.
Slutligen torde vi ock böra tillägga, att han
äfven vid vissa knappt öfversättliga lyriska
stycken, än brusande af den högsta känslo-
och tanke-mystik (såsom t. ex. den i flam-
mor sig uppenbarade natur-andens 4) rykt-
bara ord:
In Lebensfluthen, im Thatensturm o. s. v.),
än klingande i de enklaste folksångs-toner
(såsom t. ex. den oförgätliga visan
Es war ein König in Thule m. m.), —
har stannat i ett afstånd från sin urbild, hvil-
ket hans ädla sträfvan, vid en ny bearbetning
och upplaga, säkert skulle betydligt förkorta.
Men hvarken det ena eller det andra hindrar
o8s från ett gladt uttalande af den öfverty-
gelse, att enhvar, som vid originalets sida
med nagelfarande uppmärksamhet läser hans
verk, skall förvånas öfver den redan uppnådda
virtuositet och framgång, hvarmed hans våg-
samma företag blifvit i sina flesta delar — deri-
bland jemväl flera af de svåraste — genomfördt
och fullbordadt. Att så är, kunde blott ge-
nom införande af hela scener ådagaläggas.
Då utrymmet nekar oss detta nöje, må vi
åtminstone — liksom granskarn i Svenska
Tidningen ) bifoga några slumpvis uppslagna
)
) På den klippska fintlighet, hvarmed öfversättaren
ofta lyckats att på ett täflande vis återspegla ur-
skriftens fina gäckeri, kunde månget exempel an-
föras. Så, då Blocksbergs Parvenyen säger:
Wir waren wahrlich auch nicht dumm,
Und thaten oft, was wir nicht sollten;
Doch jetzt kehrt sich alles um und um,
Und eben da wirs fast erhalten wollten —
så lyder på svenska hans klagan:
Visst gick med vär reform på sned,
Fast vi ej voro utan snille;
Nu allt dock vändes upp och ned,
Just när vi konservera ville,.
Alldeles förträffligt!
) Vid ett annat stycke af beslägtad art — Fausts
trosbekännelse för Margareta på sid. 136, 137 —
finnes mindre att anmärka; dock bör åtminstone
nästför sista raden
Namn, ljud och rök är blott —
ändras till
Namn är blott ljud och rök.
) Med de flesta af denna granskares erinringar in-
stämma vi, ehuru ej med alla; vi anse ordet väl-
skav icke för nytt, och kunna ej heller finna, hvar-
- oo 92