LEJORNHUDEN. )
Novell af CHARLES DE BERNARD,
Öfversättning.
— En pultron då, om det låter bättre! —
återtog fru Caussade, utan att låta fadrens
vrede det minsta bekomma sig. — Om du
vill bevilja mig två minuter skall jag bevisa
hvad jag sagt. Då en ruta är spräckt gör
man bäst i att slå sönder den; nåväl, i mina
ögon är herr Servians mod mer än sprucket!
— Tala, jag hör dig! — sade öfversten
buitcrt.
— Du vet att för två år sedan, några må-
nader före herr Caussades död, skickade lä-
karen, som förtviflade om hans botande, ho-
nom att dricka brunn vid Vichy. Herr Ser-
vian visade mig sedan någon tid mycken upp-
märksamhet och var dessutom intim vän med
min man, Han reste således med oss under
förevänning att affärer kallade honom till
Lyon, men egentligen för att följa mig. Emel-
lan Nevers och Moulins ...
— Jag vet hvad du menar, — afbröt öf-
versten; — det hände er ett roman-äfventyr;
vagnen blef öfverfallen af röfvare; du har
berättat mig det.
— Ja, men hvad jag icke berättat är den
roll herr Servian spelade i det der hyggliga
upptåget. Vi suto i vagnen; det var ungefär
en timma efter midnatten. Hastigt höres ett
starkt buller; åkdonet stannar, vagnsdörren
öppnas och flera karlar i bluser, maskerade
eller svärtade, jag vet ej så noga hvilketdera,
befalla oss att stiga ur. Jag är blott en
qvinna, herr Caussade var sjuk och gammal,
vår lydnad var således helt naturlig; men
) Se A. B. N:o 273 och 275.