tag om originalets mening, skulle man hos
en så utrustad öfversättare ej förmoda sig
kunna upptäcka. Också förekomma de ytterst
sällan. Ett sådant ertappas dock t. ex. på
sidan 173, i fängelsesamtalet mellan Faust
och Margareta, der den sednare, såsom barna-
mörderska dömd till döden och af sorg öm-
som helt, ömsom halft vansinnig, säger i det
ögonblick, då hon inbillar sig att Faust är
bödeln, som kommit att afhemta henne:
Låt mig mitt barn doek först få dränkav.
Obegripligt är, att ej sammanhanget på
detta ställe (se de omedelbart nästföljande ra-
derna) kunnat upplysa om omöjligheten af en
slik begäran. Originalet har:
,Lass mich nur erst das Kind noch tränkenn.
Härtill kommer, att hr Andersson sjelf har
på ett föregående ställe tolkat det utmärkta
ordet riktigt; då Margareta, vid de begge äl-
skandes möte i Marthas trädgård, skildrar för
Faust de besvär hon under sin moders sjuk-
dom haft af sin aflidna späda syster, när
modren ej kunde tänka på
Das arme Wirmchen selbst zu tränkenn,
hvilket här ganska rätt försvenskas med:
Det stackars kräket di att gifvan.
Oftare händer, att väl originalets mening
är ungefär träffad, men dock med mindre
egentlighet, eller med mindre noggrannt bi-
behållande af uttryckets fina, mången gång
(särdeles i de ironiskt-komiska partierna) hår-
fina skiftningar. Så till exempel, då dessa
båda verser:
Ach! zu des Geistes Flägeln wird so leicht
Kein körperlicher Flägel sich gesellen —
återgifvits med:
Ack! andens virgar bära oss så kort,
För kroppen ock en vinge man behöfver.,:
saknas i öfversättningen alldeles urskriftens
antydning om det fåfängliga, det ouppfyllbara
i önskningarne af den längtan, som i det
nästföregående har ntgjutit sig. Likaså, när
vi — på måfå, liksom här — uppslå boken på
ett annat ställe, der vi mötas af det första
samtalet mellan Mephistopheles och Martha,
företer sig ett och annat skäl till dylika an-
märkningar. När t. ex. Martha utbrister, un-
der den sataniskt qvicka berättelsen om hen-
nes för död utgifne man:
Hat er so aller Trew, so aller Lieb vergessen,
Der Plackerey bei Tag und Nacht?
och Mephistopheles börjar sitt genmäle med
de orden:
Nicht doch! er hat euch herzlich dran gedacht;
så heter detta hos öfversättaren:
Martha.
All tro, all kärlek, ack! han kunnat så förgäta,
Och hvad jag slitit, natt och dag! .
Mepbistopheles.
På er han tänkte ömt, försäkrar jag.
Men dervid har blifvit uraktlåtet, att i ordet
Plackerey ligger en tvetydighet, hvaraf den
onde anden illfundigt betjenar sig i sin re-
lik. Hon menar visserligen det, som öfver-
sättaren låter henne säga; men Mephistophe-
les vänder det så, att hennes man hade be-
varat en dyr hågkomst af hvad han bei Tag
und Nacht, måste slita. Tvifvelsutan vore
alltså bättre:
Martha.
All tro, all kärlek, ack! han kunnat så förgäta,
Allt bryderi båd natt och dag!
Mephistopheles.
Helt ömt han mindes det, försäkrar jag.
Kort derefter börjar Mephistopheles sin rol
af tröstare med följande vink:
,Wär ich nun jetzt an eurem Platze,
Betraurt ieh ihn ein zöchtig Jahr,
Visirte dann unterweil nach einem neuen Schatze,
När detta hos öfversättaren lyder:
Men vore jag som ni, i ära
Mitt enkoär jag sorgdrägt bar,
Sen torde Himlen er en annan man beskära;
så skönjes dervid, i sista raden, intet spår af
den sjelfverksamhet för ändamålets vinnande, j.
hvartill den listige rådgifvaren uppmuntrar.
När sedan Martha hedrar sin aflidne man med
detta epitaphium:
En bättre liten harr man aldrig såg.
För mycket älskade han dock att vandra;
Åt vin och qvinnor stod hans häg,
Och hans fördömda tärningsspeln —
och Mephistopheles derpå svarar:
Det kunde väl gå an, så vida
Han likaså med edra fel
Såg genom fingret, ä sin sida.
Jag svär, att under det beting
Jag sjelf med er vill vexla ring:
så störa oss här tre små bristfälligheter. För
det första saknas i tolkningen det komiska
drag, att i enkans vitsord klandret faller sig
nästan såsom ett slags fortsättning af beröm-
met, eller åtminstone såsom en blott obetyd-
lig afkortning:
Er liebte nur das allzuviele Wandern o.s.v.
För det andra finna vi begynnelsen af svaret