kor behöfver icke vårt förord för att vinna genklang i svenska hjertan; denna sak talar för sig sjelf. Och likväl kunna vi ej neka oss den tillfredsställelsen att uttrycka vårt odelade bifall för de ädla och behjertansvärda ord som i denna inbjudning blifvit talade, och värt tillförlitliga hopp att de ej blifvit talade förgäfves. Om läkarens kall under vanliga omständigheter är mödosamt och ansträngande, så fordrar det under sådana tidskiften som det nyss genomgångna en grad af uppoffring och försakelse, hvarmed knappast något annat medborgerligt yrke kan uppvisa något jemförligt. Hvila, vederqvickelse och beqvämlighet måste försakas, omsorgerna om egen säkerhet åsidosättas, hemmets glädje uppoffras, när ropet kallar från plågans läger och det gäller att brottas med döden om dess utkorade rof. Det är ej blott på slagfältet, mot samhällets yttre fiender, som hjeltemodet pröfvas och segerkronor vinnas. Vetenskapen och menniskokärleken har ett lika om ej större utrymme för ädla idrotter på det slagfält der osedda fiender rikta förgiftade pilar mot den menskliga organismens lifskällor. Läkarekonstens utöfvare i Sverige hafva i sanning cj slumrat på sin post under de hemsökelser som under långa månader drabbat så många delar af fäderneslandet. I en ädel förgätenhet af. sig sjelfva och sina egna fördelar hafva de städse hörsammat lidändets kallelser, och då landsplågan till följe af sin artoch sitt väsende anställt sina hårdaste förödelser inom nödens boningar, är det klart att ersättningen 1 yttre måtto för deras uppoffringar i allmänhet endast kunnat blifva ganska ringa. Det finnes måhända intet land som erbjuder läkaren ringare ckonomigska fördelar än Sverige. Detta påstående torde till en början synas paradoxt, men det kan lätt bevisas att så är: Sjelfva förberedelsen är längre och fordrar större uppoffringar än någon annan studii-bana, och när den unge mannen efter en lång och kostsam akademisk kurs inträder i sitt yrke, kan han endast långsamt och med möda ersätta de uppoffringar beredelserna till hans kall kostat honom. Skälen härtill äro landets i allmänhet glesa befolkning och dess ringa välmåga. Det är sannt att undantag gifvas, och att mången ung läkare, åtminstone 1 de större städerna, genom naturgåfvor och insigter hastigt bringar sig upp till förtroende. och inkomster. Men den stora mängden ser ej med hvilka uppoffringar en sådan framgång köpes; nattens hvila måste försakas för vinnande af den ledighet till nödvändiga studier af en ständigt sig utbildande vetenskap; den ständigt ansträngda uppmärksamheten mattar sinnet och sliter ut själsoch kroppskrafterna i förtid, och sjelfva det gängse sättet att ersätta hans mödor — med dess godtycklighet och brist på alla bestämmelser, lika besvärande för den som ger och den som tager .— medför en hinderlig osäkerhet i hans ekonomiska ställning, äfven när den är som mest glänsande för ögonblicket. Härvid bör också rättvisligen ihågkommas att han just i följd af detta förhållande så ofta får egna sina tjenster åt dem som derför kunna erbjuda en högst ringa eller ingen ersättning, och vi vilja nästan med tillförsigt påstå, att ingenstädes är den fattiga säkrare om läkarens oegennyttiga bistånd än i vårt fädernesland. Vi hafva känt meriän en af detta yrke, hvars största utgift om året varit hans medikamentsräkning för medellösa patienter, men högst få som äfven cfter en vidsträckt praktik samlat någon betydligare förmögenhet. Huru rättvist vore ej det anspråk att den som framför andra uppoffrar sin tid, sin helsa och sina krafter för andra, borde vara någorlunda tryggad, för sin egen ålderdom, när krafter svika honom, och för de sinas framtid, om döden, som han oupphörligen sträfvar att afvända från sina medmenniskor, skulle i förtid skörda honom på hans mödofulla bana. Ansträngande studier, vakor, det tvungna försakandet afett ordnadt lifs många beqvämligheter, vistandet i sjukrummens förskämda luft, och den mångfaldiga beröringen med allt slags menskligt lidande, gör att den som besitter den helande kraftens vetenskap sjelf sällan kan räkna på en lång lifstid. Huru uppmuntrande och upprätthållande vore det ej för honom. om han visste, att, skulle något menskligt hända honom i utöfningen af hans pligter, de varelser som bero af honom och äro hans hjerta närmast, åtminstone ej behöfde sakna lifvets nödtorft. Han har sällan denna visshet. Den svenska läkarekårens ansträngningar att bereda sig en sådan trygghet hafva ej varit åtföljda af den framgång de förtjenat, och det allmänna har att i detta afseende förebrå sig en stor likgiltighet, för att ej säga en orättvisa. Af alla statens tjenare är läkaren sämst lönad, och staten har gjort nästan intet för hans ålderdom och alls intet för hans cefterlefvande. Den svenska allmänheten har blifvit inbjuden att godtgöra det försummade, och uppmaningen kunde aldrig komma i ett. mera passande ögonblick. Med den Högstes hjelp skall landslågan snart nog vika från vårt område, och då folket jublar öfver befrielsen skall det ej förgäta att det, näst Försynen, har att tacka läkekonstens outtröttliga nit och försakelser, att härjaren skonat så många. Och då skall det bli ett behof för de räddade att, sedan; de hemburit himlen sina tackoffer, äfven egna! en tacksamhetsgärd åt de menskliga krafter genom hvilka den verkat till deras räddning. Det grannlaga i sättet för den ofvan föreslagna tacksamhetsgärden skall göra den dubbelt kärkommen, ty äfven den ringa lottade kan här utan förlägenhet erbjuda den skärf som han för dess obetydlighet ej hade mod att framräcka åt den vänlige läkaren, som ryckte hans föräldrar, hans barn eller hans maka undan död och plågor, och fröjda sig åt den tanken, att hans lilla bidrag skall, i förening med otaliga andra, med tiden . växa till en stor och välsignelsebringande rikedom. Af vättre lottade medborgare kan denna att lifligt angelägenhet vö baun 8, och Om CI