kor behöfver icke vårt förord för att vinna
genklang i svenska hjertan; denna sak talar
för sig sjelf. Och likväl kunna vi ej neka
oss den tillfredsställelsen att uttrycka vårt
odelade bifall för de ädla och behjertansvärda
ord som i denna inbjudning blifvit talade,
och värt tillförlitliga hopp att de ej blifvit
talade förgäfves.
Om läkarens kall under vanliga omständig-
heter är mödosamt och ansträngande, så for-
drar det under sådana tidskiften som det nyss
genomgångna en grad af uppoffring och för-
sakelse, hvarmed knappast något annat med-
borgerligt yrke kan uppvisa något jemförligt.
Hvila, vederqvickelse och beqvämlighet måste
försakas, omsorgerna om egen säkerhet åsido-
sättas, hemmets glädje uppoffras, när ropet
kallar från plågans läger och det gäller att
brottas med döden om dess utkorade rof.
Det är ej blott på slagfältet, mot samhällets
yttre fiender, som hjeltemodet pröfvas och se-
gerkronor vinnas. Vetenskapen och mennisko-
kärleken har ett lika om ej större utrymme
för ädla idrotter på det slagfält der osedda
fiender rikta förgiftade pilar mot den mensk-
liga organismens lifskällor.
Läkarekonstens utöfvare i Sverige hafva i
sanning cj slumrat på sin post under de hem-
sökelser som under långa månader drabbat så
många delar af fäderneslandet. I en ädel för-
gätenhet af. sig sjelfva och sina egna fördelar
hafva de städse hörsammat lidändets kallelser,
och då landsplågan till följe af sin artoch sitt
väsende anställt sina hårdaste förödelser inom
nödens boningar, är det klart att ersättningen
1 yttre måtto för deras uppoffringar i allmän-
het endast kunnat blifva ganska ringa.
Det finnes måhända intet land som erbju-
der läkaren ringare ckonomigska fördelar än
Sverige. Detta påstående torde till en början
synas paradoxt, men det kan lätt bevisas att
så är: Sjelfva förberedelsen är längre och
fordrar större uppoffringar än någon annan stu-
dii-bana, och när den unge mannen efter en
lång och kostsam akademisk kurs inträder i
sitt yrke, kan han endast långsamt och med
möda ersätta de uppoffringar beredelserna till
hans kall kostat honom. Skälen härtill äro
landets i allmänhet glesa befolkning och dess
ringa välmåga. Det är sannt att undantag
gifvas, och att mången ung läkare, åtminstone
1 de större städerna, genom naturgåfvor och
insigter hastigt bringar sig upp till förtroende.
och inkomster. Men den stora mängden ser
ej med hvilka uppoffringar en sådan fram-
gång köpes; nattens hvila måste försakas för
vinnande af den ledighet till nödvändiga stu-
dier af en ständigt sig utbildande vetenskap;
den ständigt ansträngda uppmärksamheten mat-
tar sinnet och sliter ut själs- och kroppskraf-
terna i förtid, och sjelfva det gängse sättet
att ersätta hans mödor — med dess godtycklig-
het och brist på alla bestämmelser, lika be-
svärande för den som ger och den som ta-
ger .— medför en hinderlig osäkerhet i hans
ekonomiska ställning, äfven när den är som
mest glänsande för ögonblicket. Härvid bör
också rättvisligen ihågkommas att han just i
följd af detta förhållande så ofta får egna sina
tjenster åt dem som derför kunna erbjuda en
högst ringa eller ingen ersättning, och vi vilja
nästan med tillförsigt påstå, att ingenstädes
är den fattiga säkrare om läkarens oegennyt-
tiga bistånd än i vårt fädernesland. Vi hafva
känt meriän en af detta yrke, hvars största utgift
om året varit hans medikamentsräkning för me-
dellösa patienter, men högst få som äfven cf-
ter en vidsträckt praktik samlat någon be-
tydligare förmögenhet.
Huru rättvist vore ej det anspråk att den
som framför andra uppoffrar sin tid, sin
helsa och sina krafter för andra, borde vara
någorlunda tryggad, för sin egen ålderdom,
när krafter svika honom, och för de si-
nas framtid, om döden, som han oupphör-
ligen sträfvar att afvända från sina medmen-
niskor, skulle i förtid skörda honom på hans
mödofulla bana. Ansträngande studier, vakor,
det tvungna försakandet af- ett ordnadt lifs
många beqvämligheter, vistandet i sjukrum-
mens förskämda luft, och den mångfaldiga be-
röringen med allt slags menskligt lidande, gör
att den som besitter den helande kraftens
vetenskap sjelf sällan kan räkna på en lång
lifstid. Huru uppmuntrande och upprätthål-
lande vore det ej för honom. om han visste,
att, skulle något menskligt hända honom i
utöfningen af hans pligter, de varelser som
bero af honom och äro hans hjerta närmast,
åtminstone ej behöfde sakna lifvets nödtorft.
Han har sällan denna visshet.
Den svenska läkarekårens ansträngningar
att bereda sig en sådan trygghet hafva ej va-
rit åtföljda af den framgång de förtjenat, och
det allmänna har att i detta afseende förebrå
sig en stor likgiltighet, för att ej säga en orätt-
visa. Af alla statens tjenare är läkaren sämst
lönad, och staten har gjort nästan intet för hans
ålderdom och alls intet för hans cefterlefvande.
Den svenska allmänheten har blifvit inbjuden att
godtgöra det försummade, och uppmaningen
kunde aldrig komma i ett. mera passande
ögonblick. Med den Högstes hjelp skall lands-
lågan snart nog vika från vårt område, och
då folket jublar öfver befrielsen skall det ej
förgäta att det, näst Försynen, har att tacka
läkekonstens outtröttliga nit och försakelser,
att härjaren skonat så många. Och då skall
det bli ett behof för de räddade att, sedan;
de hemburit himlen sina tackoffer, äfven egna!
en tacksamhetsgärd åt de menskliga krafter
genom hvilka den verkat till deras räddning.
Det grannlaga i sättet för den ofvan före-
slagna tacksamhetsgärden skall göra den dub-
belt kärkommen, ty äfven den ringa lottade
kan här utan förlägenhet erbjuda den skärf
som han för dess obetydlighet ej hade mod
att framräcka åt den vänlige läkaren, som
ryckte hans föräldrar, hans barn eller hans
maka undan död och plågor, och fröjda sig
åt den tanken, att hans lilla bidrag skall, i
förening med otaliga andra, med tiden . växa
till en stor och välsignelsebringande rike-
dom. Af
vättre lottade medborgare kan denna
att lifligt
angelägenhet vö
baun
8, och Om CI