med lätthet inse, att så likväl är förhållandet; vet gammalt Konservativa partiets sylte ärjoc emligen bibehållandet af då fyra stånden ilbr et skick hvaruti de nu befinnas, och sådant si: ör man ej finna underligt om man ihågkomj de er, att partiet hufvudsakligen utgöres utaflsv luraliteterna inom adelsoch prestestånden. uj deln skulle nemligen genom en föfändringjh ;rlora sina tvenne enda egentligen återstå-d: nde privilegier: egenskapen af rikets första lty jånd och sjelfskrifvenheten,. Man kunde ler anske invända, att det förstnämnda etidastg r ett inbilladt företräde, och det sednare förlh: deln utan all vigt; men så är ej förhållandetO verkligheten, ty just egenskapen af riketshi örsta stånd och de dermed åtföljande före-sc räden har, efter den tidpunkt då ofrälse per-lIri oner erhöllo rättighet att förvärfva och be-lst itta — säterier och frälsegods, återförskaffatÅft deln besittningen af en mängd jordegendom,j5 om redan blifvit till ofrälse personer försåld,j d amt dessutom äfven tillskyndat ståndet belj ydlig annan egendom, så i jordagods somld enningar m. m., på så sätt att personer afli le öfriga stånden, hvilka förvärfvat sig nå-jh on betydligare förmögenhet, vare sig afls åfänga eller andra orsaker, vanligen åstun-li lat Komma i slägtförhållanden med någonld delig familj, och detta har oftast gått h ör sig derigenom att deras döttrar blifrit bortgifta med någon medlem af adelsstånlet. Pa dylikt sätt har adeln medelst giften irligen återförvärfvat nära nog lika mycken ;gendom som den annars genom brist på afärssinne, af misshushållning och andra orsaker årligen förlorat. Man ser häraf att egenskapen af rikets första stånd icke är för adeln on så blott chimär som man i allmänhet syes föreställa sig. Äfven sjelfskrifvenheten ir ej af obetydligt värde. Sveriges adel är nemligen numera hufvudsakligen en tjenstedel; sjelfskrifvenheten gifver åt hvarje dess medlem, framför ofrälse personer, en möjlighet att å Riddarhuset göra alla sina medfödda atmärktare egenskaper offentligt bemärkta och derigenom naturligtvis betydligt lätta utvägen att stiga inom embetsmannagraderna, samt lemnar dem, äfven om utmärktare talanger saknas, tillfällen att medelst voteringar i utskott eller stånd göra sig vederbörande bevågna och förskaffa sig anspråk på deras tacksamhet och återtjenster. Att dessa två omständigheter, tillika med fåfänga, äro de verkliga skälen till pluralitetens bland adelsståndet fiendtliga sinnesstämning emot alla förändringar i det nuvarande representationssättet, torde väl högst få af de högvälborne och välborne erkänna, men man behöfver ej vara mycket bevandrad i fråga om menniskoslägtets passioner för att och man kan vara fullt förvissad att, så länge någon allt för stark påtryckning, antingen från regeringens eller folkets sida, ej föranleder dertill, kommer adelsståndet att motsätta sig hvarje representionsförslag, som häruti gör någon ändring och eger minsta sannolikhet att blifva antageti de öfriga stånden; ja till och med om regeringen genom uppmaningar eller andra lindriga medel sökte inverka på adelns beslut vore ett dylikt resulkann ke Po ROM PP oe OP OT tat likväl att befara vid den hemliga omröstningen, ehuru de öppna motståndarnes antal derigenom troligen kommer att betydligt förminskas. I afseende å presteståndets pluralitet är förhållandet ungefär af enahanda beskaffenhet; den utgöres nemligen dels af biskoparne och dels af kyrkoherdarnes deputerade valda, vanligen ibland innehafvarne af rikets bästa pastorater; derutaf hafva biskoparne att befara för egen del förlusten af sin sjelfskrifvenhet samt dermed förenade vigt i samhället och de öfriga upphäfvandet af biskopsembetet, det mål dit många af dem fika, samt dessutom delning och reglering af pastorater samt förlust så väl af deras fjerdedel i representationen som ock af åtskilliga andra nu innehafvande förmåner. Detta stånds pluralitet strider sålunda pro aris et focis (för hus och hem) och man bör derföre ej förundra sig öfver att densamma, så vidt den vågar, med händer och fötter stretar emot hvarje förändring uti det närvarande tillståndet, öfvertygade som dess medlemmar äro, och sådant med rätta, att, om också kyrkan ej skulle komma att sakna försvarare inom -en representation, vald på något annat sätt, dess representanter likväl e; skulle blifva desamma som hittills. Detta stånds pluralitet se vi sålunda jemvä vara anhängare af status quo, och innehar så Tlunda det gamla konservativa partiet plurali teten i två af riksstånden. Inom de öfrig: båda stånden eger det väl ej synnerligen mång: anhängare men dock tillräckligt för att på et eller annat sätt få åtminstone en eller två a de sina invalda till ledamöter i hvartdera a de förnämsta utskotten, samt derigenom för skaffa partiet en säker pluralitet vid hvarj vigtigare omröstning inom utskotten. Det yngre konservativa partiets beståndsde lar hafva redan ofvanföre uppgifvits; om ma nu vill närmare begrunda dess åsigter oc ställning, skall man finna att den minorite inom adeln, som utgör dess egentliga kärn anser sig, genom afståendet af sjelfskrifven FE . La