med lätthet inse, att så likväl är förhållandet;
vet gammalt Konservativa partiets sylte ärjoc
emligen bibehållandet af då fyra stånden ilbr
et skick hvaruti de nu befinnas, och sådant si:
ör man ej finna underligt om man ihågkom- j de
er, att partiet hufvudsakligen utgöres utaflsv
luraliteterna inom adels- och prestestånden. uj
deln skulle nemligen genom en föfändringjh
;rlora sina tvenne enda egentligen återstå-d:
nde privilegier: egenskapen af rikets första lty
jånd och sjelfskrifvenheten,. Man kunde ler
anske invända, att det förstnämnda etidastg
r ett inbilladt företräde, och det sednare förlh:
deln utan all vigt; men så är ej förhållandetO
verkligheten, ty just egenskapen af riketshi
örsta stånd och de dermed åtföljande före-sc
räden har, efter den tidpunkt då ofrälse per-lIri
oner erhöllo rättighet att förvärfva och be-lst
itta — säterier och frälsegods, återförskaffatÅft
deln besittningen af en mängd jordegendom,j5
om redan blifvit till ofrälse personer försåld,j d
amt dessutom äfven tillskyndat ståndet be- lj
ydlig annan egendom, så i jordagods somld
enningar m. m., på så sätt att personer afli
le öfriga stånden, hvilka förvärfvat sig nå-jh
on betydligare förmögenhet, vare sig afls
åfänga eller andra orsaker, vanligen åstun-li
lat Komma i slägtförhållanden med någonld
delig familj, och detta har oftast gått h
ör sig derigenom att deras döttrar blif-
rit bortgifta med någon medlem af adelsstån-
let. Pa dylikt sätt har adeln medelst giften
irligen återförvärfvat nära nog lika mycken
;gendom som den annars genom brist på af-
ärssinne, af misshushållning och andra orsa-
ker årligen förlorat. Man ser häraf att egen-
skapen af rikets första stånd icke är för adeln
on så blott chimär som man i allmänhet sy-
es föreställa sig. Äfven sjelfskrifvenheten
ir ej af obetydligt värde. Sveriges adel är
nemligen numera hufvudsakligen en tjenste-
del; sjelfskrifvenheten gifver åt hvarje dess
medlem, framför ofrälse personer, en möjlig-
het att å Riddarhuset göra alla sina medfödda
atmärktare egenskaper offentligt bemärkta och
derigenom naturligtvis betydligt lätta utvägen
att stiga inom embetsmannagraderna, samt
lemnar dem, äfven om utmärktare talanger
saknas, tillfällen att medelst voteringar i utskott
eller stånd göra sig vederbörande bevågna och
förskaffa sig anspråk på deras tacksamhet och
återtjenster. Att dessa två omständigheter, til-
lika med fåfänga, äro de verkliga skälen till
pluralitetens bland adelsståndet fiendtliga sin-
nesstämning emot alla förändringar i det nu-
varande representationssättet, torde väl högst
få af de högvälborne och välborne erkänna,
men man behöfver ej vara mycket bevandrad
i fråga om menniskoslägtets passioner för att
och man kan vara fullt förvissad att, så länge
någon allt för stark påtryckning, antingen
från regeringens eller folkets sida, ej föran-
leder dertill, kommer adelsståndet att mot-
sätta sig hvarje representionsförslag, som här-
uti gör någon ändring och eger minsta san-
nolikhet att blifva antageti de öfriga stånden;
ja till och med om regeringen genom upp-
maningar eller andra lindriga medel sökte in-
verka på adelns beslut vore ett dylikt resul-
kann
ke Po ROM PP oe OP OT
tat likväl att befara vid den hemliga omröst-
ningen, ehuru de öppna motståndarnes antal
derigenom troligen kommer att betydligt för-
minskas.
I afseende å presteståndets pluralitet är för-
hållandet ungefär af enahanda beskaffenhet;
den utgöres nemligen dels af biskoparne och
dels af kyrkoherdarnes deputerade valda, van-
ligen ibland innehafvarne af rikets bästa pa-
storater; derutaf hafva biskoparne att befara
för egen del förlusten af sin sjelfskrifvenhet
samt dermed förenade vigt i samhället och
de öfriga upphäfvandet af biskopsembetet, det
mål dit många af dem fika, samt dessutom
delning och reglering af pastorater samt för-
lust så väl af deras fjerdedel i representatio-
nen som ock af åtskilliga andra nu innehaf-
vande förmåner. Detta stånds pluralitet strider
sålunda pro aris et focis (för hus och hem) och
man bör derföre ej förundra sig öfver att den-
samma, så vidt den vågar, med händer och
fötter stretar emot hvarje förändring uti det
närvarande tillståndet, öfvertygade som dess
medlemmar äro, och sådant med rätta, att,
om också kyrkan ej skulle komma att sakna
försvarare inom -en representation, vald på
något annat sätt, dess representanter likväl e;
skulle blifva desamma som hittills.
Detta stånds pluralitet se vi sålunda jemvä
vara anhängare af status quo, och innehar så
Tlunda det gamla konservativa partiet plurali
teten i två af riksstånden. Inom de öfrig:
båda stånden eger det väl ej synnerligen mång:
anhängare men dock tillräckligt för att på et
eller annat sätt få åtminstone en eller två a
de sina invalda till ledamöter i hvartdera a
de förnämsta utskotten, samt derigenom för
skaffa partiet en säker pluralitet vid hvarj
vigtigare omröstning inom utskotten.
Det yngre konservativa partiets beståndsde
lar hafva redan ofvanföre uppgifvits; om ma
nu vill närmare begrunda dess åsigter oc
ställning, skall man finna att den minorite
inom adeln, som utgör dess egentliga kärn
anser sig, genom afståendet af sjelfskrifven
FE . La