Kongl. Teatern. Hamlet gafs i går för andra gången, för full hus och med samma framgång som vid måndagens representation. Ophelias rol utfördes nu af mll Jacobsson. Hennes figur nekar henne måhända att öfver den första af denna rols tvenne olika delar sprida samma glans, deri inlägga samma höghet som fru Bergmansson, ehuru båda skådespelerskorna i denna del syntes nästan i allo troget följa hvarandra. Endast vid det bittert klagande, djupt vemodiga utropet efter samtalet med Hamlet torde böra anmärkas att mill Jacobsson. måhända genom någon oaktsamhet, vid de första ordens uttalande lät insmyga sig ett leende, som naturligtvis der icke är på sin plats. Uti rolens :sednare del syntes deremot mll Jacobsson ha trängt djupare än sin medtäflarinna. Det fåniga talet, hvari återspeglar sig det-af dunkla, orediga minnen genomkorsade sjuka sinnet, framsades med den sinnesfrånvaro, den omedvetenhet som ger. åt det stilla vansinnet sin hemska och gripande prägel, och det beledsagades af ett minspel och on aktion som mäktigt bidrog att närma hela framställningen till sin sanna karakter. Härtill kommer att mill Jacobsson sjunger sina vis-strofer, en omständighet om hvars stora betydelse för ett troget återgifvande af den bild skalden tecknat vi uti vår första anmilan yttrat oss. . Men om man således icke kan anse någon af de skådespelerskor, som nu hos oss utföra denna ol, realisera idealet för en Ophelia i Shakespeares sanna anda, eller tpphinna den oförgätliga konstnär som näst före dem på vår scen gifvit lif åt denna herrliga skapelse, kan man dock, genom att skåda dem båda, fru Bergmansson uti de första scenerna, mll Jacobsson uti vansinnet, få en bild som i ganska mycket närmar sig det sanna och är värd att sättas vid sidan af den förträfflige Hamlet vi uti hr Swartz erhållit. i MH Jacobsson rönte den välförtjenta utmärkelsen af en framropning, omedelbart efter scenen inför drottningen i fjerde akten. Den oaflåtliga uppmärksamhet och det grundiga studium, hvarom hr Swartz spel bära vittre, syntes redan vid denna representation nafva fört honom ännu ett steg framåt, uppenbarande sig hufvudsakligen uti en sannare ippfattning af den: scen, der Hamlet står i vegrepp att döda kungen. Det bittert hånande an i måndags stundom uti denna scen inlade de hemska betraktelserna om tillräckligheen af den hämnd han skulle kunna taga geom att döda den bedjande kungen, hade nu vifvit vika för den större ädelhet i uttryck, som denna djupt allvarliga scen kräfver. Den wäsning i rösten vid vissa tillfällen, på hvilsen vi i vår första anmälan fästade hans uppnärksamhet, syntes han nu hafva nästan fullromliot bortlact.