Kongl. Teatern.
Hamlet gafs i går för andra gången, för full
hus och med samma framgång som vid mån-
dagens representation.
Ophelias rol utfördes nu af mll Jacobsson.
Hennes figur nekar henne måhända att öfver
den första af denna rols tvenne olika delar
sprida samma glans, deri inlägga samma hög-
het som fru Bergmansson, ehuru båda skåde-
spelerskorna i denna del syntes nästan i allo
troget följa hvarandra. Endast vid det bit-
tert klagande, djupt vemodiga utropet efter
samtalet med Hamlet torde böra anmärkas
att mill Jacobsson. måhända genom någon
oaktsamhet, vid de första ordens uttalande
lät insmyga sig ett leende, som naturligtvis
der icke är på sin plats.
Uti rolens :sednare del syntes deremot mll
Jacobsson ha trängt djupare än sin medtäf-
larinna. Det fåniga talet, hvari återspeglar
sig det-af dunkla, orediga minnen genomkor-
sade sjuka sinnet, framsades med den sinnes-
frånvaro, den omedvetenhet som ger. åt det
stilla vansinnet sin hemska och gripande prä-
gel, och det beledsagades af ett minspel och
on aktion som mäktigt bidrog att närma hela
framställningen till sin sanna karakter. Här-
till kommer att mill Jacobsson sjunger sina
vis-strofer, en omständighet om hvars stora
betydelse för ett troget återgifvande af den
bild skalden tecknat vi uti vår första anmilan
yttrat oss. .
Men om man således icke kan anse någon
af de skådespelerskor, som nu hos oss utföra
denna ol, realisera idealet för en Ophelia i
Shakespeares sanna anda, eller tpphinna den
oförgätliga konstnär som näst före dem på
vår scen gifvit lif åt denna herrliga skapelse,
kan man dock, genom att skåda dem båda,
fru Bergmansson uti de första scenerna, mll
Jacobsson uti vansinnet, få en bild som i
ganska mycket närmar sig det sanna och är
värd att sättas vid sidan af den förträfflige
Hamlet vi uti hr Swartz erhållit. i
MH Jacobsson rönte den välförtjenta ut-
märkelsen af en framropning, omedelbart efter
scenen inför drottningen i fjerde akten.
Den oaflåtliga uppmärksamhet och det grund-
iga studium, hvarom hr Swartz spel bära vitt-
re, syntes redan vid denna representation
nafva fört honom ännu ett steg framåt, up-
penbarande sig hufvudsakligen uti en sannare
ippfattning af den: scen, der Hamlet står i
vegrepp att döda kungen. Det bittert hånande
an i måndags stundom uti denna scen inlade
de hemska betraktelserna om tillräcklighe-
en af den hämnd han skulle kunna taga ge-
om att döda den bedjande kungen, hade nu
vifvit vika för den större ädelhet i uttryck,
som denna djupt allvarliga scen kräfver. Den
wäsning i rösten vid vissa tillfällen, på hvil-
sen vi i vår första anmälan fästade hans upp-
närksamhet, syntes han nu hafva nästan full-
romliot bortlact.