—!Ä
till hennes förstånd och hennes ömhet. Det
är hos er, sade han, som Trevanion måste
finna: mer än tröst, måste finna. glädje och
tillfredsställelse. - Ert barn har rest — verl-
den beger sig bort. — J båda skolen i allt
blifva allt för hvarandra. Blifven det. De,
som skiljts åt i ungdomen, de mötas sålunda,
efter så olika banor, åter vid ålderdomens
rand. På samma skådeplats: hvarest Austin
och, Ellinor fordom gjorde hvarandras bekant-
skap, der mötas de nu, han hjelpande henne
att läka de sår som tillfogats af den ärelyst-
nad som skiljt deras öden, och hon, tagande
råd för att betrygga den af henne föredragna
rivalens lycka.
Att efter hela detta oroliga offentliga lifs
mödor, bekymmer och ärelystnad, — att efter
allt detta se Trevanion och Ellinor sluta sig
allt närmare och närmare tillsammans, föl
första gången lärande känna det enskilda lif-
vets behag, — det skulle sannerligen ha vari
ett ämne för en elegisk skald lik Tibullus.
Under allt detta har en yngre kärlek, från
hvars krönika, inga fläckade blad finnas att
utplåna, gjort sig ljuft tillgodo sommarens
tid. Mycket nära hvarandra äro de hjertan
som af ingen falskhet skiljas, säger ett ord-
språk, som man kan. spåra tillbaka ända
till Konfucius. O J dagar af stilla solsken
återspegladt från oss sjelfva —-O J utflyk-
ter ännu mer förljufvade af-en blick, en ton
eller ett leende, eller en hänförande tystnad
då för mig denna natur, så ljuft blygsam, så
glad, ehuru så allvarlig, genom enkla omsor
er så stämd till ömhet, och- dock genom en
slighet och stilla funderingar så uppfylld a
en poesi som förlänade behag åt de hvar
dagligaste pligter; — bringande i harmon
lifvets alldagliga och utnötta ting. Här öf
verensstämde natur och samhällsställning —
likhet i börd och anspråk — samma smak oci
tycken — af böjelse älskande en helsosan
verksamhet, men nöjde att finna den i vår.ege;
krets — hvarken afundande de rika eller täf
ande med de stora; båda af naturen böjd
ratt se lifvet från dess ljusa sida, och att finn