—!Ä till hennes förstånd och hennes ömhet. Det är hos er, sade han, som Trevanion måste finna: mer än tröst, måste finna. glädje och tillfredsställelse. Ert barn har rest — verlden beger sig bort. — J båda skolen i allt blifva allt för hvarandra. Blifven det. De, som skiljts åt i ungdomen, de mötas sålunda, efter så olika banor, åter vid ålderdomens rand. På samma skådeplats: hvarest Austin och, Ellinor fordom gjorde hvarandras bekantskap, der mötas de nu, han hjelpande henne att läka de sår som tillfogats af den ärelystnad som skiljt deras öden, och hon, tagande råd för att betrygga den af henne föredragna rivalens lycka. Att efter hela detta oroliga offentliga lifs mödor, bekymmer och ärelystnad, — att efter allt detta se Trevanion och Ellinor sluta sig allt närmare och närmare tillsammans, föl första gången lärande känna det enskilda lifvets behag, — det skulle sannerligen ha vari ett ämne för en elegisk skald lik Tibullus. Under allt detta har en yngre kärlek, från hvars krönika, inga fläckade blad finnas att utplåna, gjort sig ljuft tillgodo sommarens tid. Mycket nära hvarandra äro de hjertan som af ingen falskhet skiljas, säger ett ordspråk, som man kan. spåra tillbaka ända till Konfucius. O J dagar af stilla solsken återspegladt från oss sjelfva —-O J utflykter ännu mer förljufvade af-en blick, en ton eller ett leende, eller en hänförande tystnad då för mig denna natur, så ljuft blygsam, så glad, ehuru så allvarlig, genom enkla omsor er så stämd till ömhet, ochdock genom en slighet och stilla funderingar så uppfylld a en poesi som förlänade behag åt de hvar dagligaste pligter; — bringande i harmon lifvets alldagliga och utnötta ting. Här öf verensstämde natur och samhällsställning — likhet i börd och anspråk — samma smak oci tycken — af böjelse älskande en helsosan verksamhet, men nöjde att finna den i vår.ege; krets — hvarken afundande de rika eller täf ande med de stora; båda af naturen böjd ratt se lifvet från dess ljusa sida, och att finn