ständerne vid sista riksdagen förmäaddes tattaj. omgrunderne för ränteförenklingen, Vara I olämpligt erinra om ständernes beslut vidis 1844 års riksdag, då, äfven enligt regeringensd proposition, det så k t tid veipbotäukan ic g i fråga om nya brottmålslagen, eller gru derne för denna lagstiftning antogs. D fun sig emedlertid det konservatva partie ingalunda förhindradt attvid den påföljande riksdagen, vid pröfning af nya lagförslaget, helt och hållet frångå dessa af konung och ständer antagne grunder och förkasta hela förslaget. Sedermera har detta lagförslag icke mer blifvit till någon vidare pröfning framstäldt, utan tyckes vara å regeringens sida öfvergifvet, och under närvarande förhållanden lärer ej heller annat vara att vänfa. Allt detta erinrar nog mycket-om uttrycket i pjesen Kronofogdarne: när jag dricker är det rätt. Vi hafva i det föregående föga vidrört en annan sida af denna fråga, eller den rent kameralistiska, hvilken vi, till undvikande af möjliga små misstag i detaljer, hvarpå sedan våra motståndåre skulle rida upp, för att) blanda bort hufvudsaken, vilja öfverlemna. åt männer af facket. Att författarne till förslaget icke höra till dem tyckes emellertid vara på flerfaldigt sätt ådagalagdt uti de utlåtanden, som embetsmyndigheter deröfver afgifvit. Så mycket synes ock vara tydligt, äfven för den i vårt intrasslade kameralväsendes mysterier oinvigde, att det ligger något orimligt deruti, att uppbärandet och redovisandet at den ringare del af kronouppbörden, som utgöres af ordinarie räntan, skall vara förenadt med så mycken vidlyftighet och besvär, som nu är förhållandet, då dertill erfordras ett verkligt studium, samt att det skulle leda till en högst betydlig minskning uti göromål, om nämnde ränta blefve till en bestämd penningeskatt förvandlad. Sedan vi sålunda, som vi hoppas, fuilstän-; digt belyst rätta beskaffenheten af motsidans argumenter, i fråga om ränteförenkligen, och visat hvarthän det i sådant afseende framställde förslag skulle leda, skola vi öfvergå till hvad som angår de anmärkte olägenheterne af räntornes anvisande tll indeln ngshafvare och) i sammanhang dermed äfven behandla frågan om lösningsgrunderne. Det rätta i fråga om beskattning synes väl? vära, att den uppbäres genom statens tjenste-? män och ingår till statskassan, för att till fö-, refallande behof derifrån användas. Att till enskilde, vare sig korporationer eller tjenstemän, öfverlåta dispositionsrätten öfver vissa intrader, föranleder vanligen missbruk och prejerier, hvarpå efter hvad redan i det föregående är anmärkt, man haft mångfaldiga exempeb den tiden då skatter förpaktades. Sereles: måste sådant blifva följden, då fråga är om persedelskatter, enär den, som skall emottaga dylika, har mångfaldiga utvägar att chikanera, för att tilltvinga sig hög lösen. Att så 1 allmänhet tillgår, är så kändt, att. det ej behöfver närmare bevisas, och om exempel derpå fordrades; kunde de framdragas i mängd från alla landsändar. De som känna förhållanderne i landsorterne, veta ganska väl, att vanligen sättas lösningsprisen en och annan riksdaler utöfver det gångbara priset. Skattskyldigheten uppdrifves derigenom vida utöfver hvad den lagligen borde utgöra. Men härtill kommer, att de som fått sina räntor indelte, på detta sätt befinna sig i vida sämre belägenhet, än de, hvilkas räntor äro kronan behållne och få lösas efter markegång, utan forsellön. Hemman, hvilkas skattskyldighet kan vara bestämd på runstycket lika, komma således i högst olika belägenhet, och de som befinnas i förra predikamentet kunna få betala betydligt mera än i sednare fallet. Att detta är en uppenbar orättvisa, behöfver ej påpekas, ty icke bör väl en bestämd skatt förhöjas derigenom, att staten öfverlåter sin rätt till dess uppbärände på någon annan. Redan 1828 gjorde kammarkollegium och statskontoret, i sammanhang med frågan om ny Jönereglering för landtstaten, framställning till K. M:t om indragning till staten af de indelta räntorne, emot anvisandet af kontanta löner. Derför hade man säkert att tacka grefve W.rsen, som i flera riktningar, sökte att förenkla vårt trassliga uppbördsvetk. En sådan förändring blef i allo gillad af konungen och lades äfven till grumd för ifrågaställd lönereglering för indelta armåen. : Uti konungens proposition till rikets ständer af den 13 November 1828 yttrades: derom, att framställningen om de indelta löningsräntornes upphörande och ingående till statsverket, emot det att tjenstemännen erhöllo kontanta löner, voro i alla afseenden en högst nyttig och nödig förbättring i fråga om aflöningssättet för sådane tjenstemannakårer ; som uppburo dylika. räntor, samt skulle för landet blifva en af de nyttigapste förändringar, som: kunde införas. Som löneregleringarne icke godkändes, förföll väl frågan om nämndeförändring; meni ständernes skrifvelse af den 25 Januari 1830 angår ende ränteförenklingen, förklarade ständerne att, i sammanhang :dermed,, borde de till civiloch militär-staterne upplåtne indelningar till statsyerket indragas samt löneanslagen till. dem utgå i-kontant från statens kassa, hvarom ständerno begärde proposition vid påföljande riksdag. Då indelta armöens nya lönereglering skulle ifs EX HRnEttnd.fpågåd derom hovivida den a MN tta MA lev Ir Nit PS Ya Vt iRnR RR os EEE NEKAS