ständerne vid sista riksdagen förmäaddes tattaj.
om- grunderne för ränteförenklingen, Vara I
olämpligt erinra om ständernes beslut vidis
1844 års riksdag, då, äfven enligt regeringensd
proposition, det så k t
tid
veipbotäukan ic
g
i fråga om nya brottmålslagen, eller gru
derne för denna lagstiftning antogs. D
fun sig emedlertid det konservatva partie
ingalunda förhindradt att- vid den påföljande
riksdagen, vid pröfning af nya lagförslaget,
helt och hållet frångå dessa af konung och
ständer antagne grunder och förkasta hela
förslaget. Sedermera har detta lagförslag icke
mer blifvit till någon vidare pröfning fram-
stäldt, utan tyckes vara å regeringens sida
öfvergifvet, och under närvarande förhållan-
den lärer ej heller annat vara att vänfa. Allt
detta erinrar nog mycket-om uttrycket i pje-
sen Kronofogdarne: när jag dricker är det
rätt.
Vi hafva i det föregående föga vidrört en
annan sida af denna fråga, eller den rent ka-
meralistiska, hvilken vi, till undvikande af
möjliga små misstag i detaljer, hvarpå sedan
våra motståndåre skulle rida upp, för att)
blanda bort hufvudsaken, vilja öfverlemna. åt
männer af facket. Att författarne till försla-
get icke höra till dem tyckes emellertid vara
på flerfaldigt sätt ådagalagdt uti de utlåtan-
den, som embetsmyndigheter deröfver afgif-
vit. Så mycket synes ock vara tydligt, äfven
för den i vårt intrasslade kameralväsendes
mysterier oinvigde, att det ligger något orim-
ligt deruti, att uppbärandet och redovisandet
at den ringare del af kronouppbörden, som
utgöres af ordinarie räntan, skall vara för-
enadt med så mycken vidlyftighet och besvär,
som nu är förhållandet, då dertill erfordras
ett verkligt studium, samt att det skulle leda
till en högst betydlig minskning uti göromål,
om nämnde ränta blefve till en bestämd pen-
ningeskatt förvandlad.
Sedan vi sålunda, som vi hoppas, fuilstän-;
digt belyst rätta beskaffenheten af motsidans
argumenter, i fråga om ränteförenkligen, och
visat hvarthän det i sådant afseende fram-
ställde förslag skulle leda, skola vi öfvergå
till hvad som angår de anmärkte olägenheterne
af räntornes anvisande tll indeln ngshafvare och)
i sammanhang dermed äfven behandla frågan
om lösningsgrunderne.
Det rätta i fråga om beskattning synes väl?
vära, att den uppbäres genom statens tjenste-?
män och ingår till statskassan, för att till fö-,
refallande behof derifrån användas. Att till
enskilde, vare sig korporationer eller tjenste-
män, öfverlåta dispositionsrätten öfver vissa
intrader, föranleder vanligen missbruk och
prejerier, hvarpå efter hvad redan i det före-
gående är anmärkt, man haft mångfaldiga exem-
peb den tiden då skatter förpaktades. Ser-
eles: måste sådant blifva följden, då fråga
är om persedelskatter, enär den, som skall
emottaga dylika, har mångfaldiga utvägar att
chikanera, för att tilltvinga sig hög lösen. Att
så 1 allmänhet tillgår, är så kändt, att. det ej
behöfver närmare bevisas, och om exempel
derpå fordrades; kunde de framdragas i mängd
från alla landsändar. De som känna förhål-
landerne i landsorterne, veta ganska väl, att
vanligen sättas lösningsprisen en och annan
riksdaler utöfver det gångbara priset. Skatt-
skyldigheten uppdrifves derigenom vida ut-
öfver hvad den lagligen borde utgöra. Men
härtill kommer, att de som fått sina räntor
indelte, på detta sätt befinna sig i vida sämre
belägenhet, än de, hvilkas räntor äro kronan
behållne och få lösas efter markegång, utan
forsellön. Hemman, hvilkas skattskyldighet
kan vara bestämd på runstycket lika, komma
således i högst olika belägenhet, och de som
befinnas i förra predikamentet kunna få be-
tala betydligt mera än i sednare fallet. Att
detta är en uppenbar orättvisa, behöfver ej
påpekas, ty icke bör väl en bestämd skatt
förhöjas derigenom, att staten öfverlåter sin
rätt till dess uppbärände på någon annan.
Redan 1828 gjorde kammarkollegium och
statskontoret, i sammanhang med frågan om
ny Jönereglering för landtstaten, framställning
till K. M:t om indragning till staten af de indelta
räntorne, emot anvisandet af kontanta löner.
Derför hade man säkert att tacka grefve W.rsen,
som i flera riktningar, sökte att förenkla vårt
trassliga uppbördsvetk. En sådan förändring
blef i allo gillad af konungen och lades äfven till
grumd för ifrågaställd lönereglering för indelta
armåen. : Uti konungens proposition till ri-
kets ständer af den 13 November 1828 yttra-
des: derom, att framställningen om de indelta
löningsräntornes upphörande och ingående
till statsverket, emot det att tjenstemän-
nen erhöllo kontanta löner, voro i alla af-
seenden en högst nyttig och nödig förbättring
i fråga om aflöningssättet för sådane tjenste-
mannakårer ; som uppburo dylika. räntor,
samt skulle för landet blifva en af de nyttiga-
pste förändringar, som: kunde införas. Som
löneregleringarne icke godkändes, förföll väl
frågan om nämnde- förändring; meni ständer-
nes skrifvelse af den 25 Januari 1830 angår
ende ränteförenklingen, förklarade ständerne
att, i sammanhang :dermed,, borde de till
civil- och militär-staterne upplåtne indelnin-
gar till statsyerket indragas samt löneansla-
gen till. dem utgå i-kontant från statens kassa,
hvarom ständerno begärde proposition vid på-
följande riksdag. -
Då indelta armöens nya lönereglering skulle
ifs EX HRnEttnd.fpågåd derom hovivida den
a MN tta MA lev Ir Nit PS Ya Vt iRnR RR
os EEE NEKAS