omkring byggnaden, den vänder sig om för
att se sig tillbaka, och en ljuf röst — en röst
så fremmande, - och mig likväl så bekant —
den ropar, mild, fastän bannande, på en dlät-
ting som sölar efter. Stackars Juba! -han slä-
par sina långa öron på marken; han finner
sig tydligen mycket störd; nu stadnar han
med nosen i vädret. :Stackars Jubal Jag
lemnade dig så spenslig och så liflig —
Din kropp som var danad så lätt som en fees,
Har antagit rundare förmer,
hvilka gjort dig märkligen allvarsam, samt
ovig och Primmins-lik. De ha haft allt för
mycken omsorg om djurets välbefinnande,
och likväl, med detta sällsamma förstånd som
vi kalla instinkt, vädrar du efter något som
åren icke utplånat ur ditt minne. Du är döf
för din matmoders röst, hur vänlig och ban-
nande den än är. Det är rätt, kom närmare
— närmare — min kusin Blanche; låt mig
riktigt få betrakta dig. Den fördömda hun-
den, han har funnit spåret, han rusar fram
emot pelaren! Vänta — nu är han fångad !
— qvidånde af oridderligt missnöje, skall jag
ännu icke få sigtet! — det är begrafvet i Ju-
bas svarta lockar. Och kyssar till på köpet!
Stygga Blanche, att så förslösa på ett osjäligt
djur något som jag är säker på att mången
od kristen skulle vara ytterst förtjust öfver!
Juba stretade förgäfves emot och han bort-
bäres. Jag kan icke tro att stolthet blifvit
rådande i dessa ögon, och att Rolands örn-
näsa kan hafva något att göra med denna
dufvoröst.
Jag lemnar mitt gömställe och smyger efter
rösten och dess egarinna — hvarthän kan hon
väl gå? Icke långt. -Hon springer. upp på
den höjd hvarifrån. slottets herrar. en gång
skipade rättvisa, — denna höjd som beherr-
skar trakten vidt omkring och från hvilken
man får den bästa. anblicken. af den i vester
sjunkande solen, Hvilket behag. ligger det
icke äfven i denna ställning af tankfull hvila!
I hvilka fina afrundninga- gestalt och draperi
harmoniskt sammanflyta! Med hvilken ljuf