på att Blanche skulle komma att läsa brefvet, och hvad kunde väl den saken komma mig vid? Och om hon var ful, kunde väl då någon fråga vara oskickligare, både att framställa och besvara? Nu hade Blanche såsom barn just ett af dessa ansigten som torde blifva högst älskliga i ungdomen, men som också lika väl kunna rättfärdiga en förmodan att de kunna blifva intetsägande, häxlika och surmulna. Ja, Blanche, det är verkligen sannt! Om dessa stora, allvarliga, svarta ögon erhållit en stolt glans i stället för en öm — om denna näsa, hvars form då ännu syntes obestämd , antingen -den skulle blifva rak eller krökt, om den hade böjt sig i sistnämnde riktning och antagit den krigiska och befallande romerska karakteren i Rolands manliga profil — om detta i barndomen så smala anlete låtit ungdomens rodnad taga sin tillflykt till tvenne ansenliga framskjutningar vid tinningarne (den Cumberländska luften är just bekant för att i hög grad befordra kindbenens utveckling!) — om allt detta hade händt, och det kunde ganska väl ha händt, då, O Blanche, önskar jag att du aldrig till. mig skrifvit dessa bref; och jag torde ha gjort klokare. uti att icke så envist tillsluta mitt hjerta för den vackra Ellen Boldings blå ögon och sidenskor. Undra således icke, min läsare, hvarföre jag, då jag nu sammanlade alla dessa tvifvel och farhågor, stal mig så oförmärkt öfver gården, smög mig omkring till andra sidan af tornet, blickade tankfullt på den nedgående solen, på försalens höga fönster (för höga, tyvärr, att blicka in igenom,) och ännu bäfvade att inträda; — undra icke hvarföre jag liksom kämpade med mitt hjerta. Fosteg! — hörselsinnet erhåller en sådan skärpai Busklandet! — fotsteg, ehuru så lätta som någonsin: några steg som sopat daggdropparne af strandens blommor! Jag smög mig i skuggån af den med murgrön omslingrade stora pearen. En gestalt utträder genom den lilla dörren i ett hörn af ruinerna — det är en qvinnogestalt; Är det min mor? Den är för hög, och gången är mer elastisk; Den tager af