på att Blanche skulle komma att läsa brefvet,
och hvad kunde väl den saken komma mig
vid? Och om hon var ful, kunde väl då nå-
gon fråga vara oskickligare, både att fram-
ställa och besvara? Nu hade Blanche såsom
barn just ett af dessa ansigten som torde blifva
högst älskliga i ungdomen, men som också
lika väl kunna rättfärdiga en förmodan att de
kunna blifva intetsägande, häxlika och sur-
mulna. Ja, Blanche, det är verkligen sannt!
Om dessa stora, allvarliga, svarta ögon er-
hållit en stolt glans i stället för en öm —
om denna näsa, hvars form då ännu syntes
obestämd , antingen -den skulle blifva rak
eller krökt, om den hade böjt sig i sistnämnde
riktning och antagit den krigiska och befal-
lande romerska karakteren i Rolands manliga
profil — om detta i barndomen så smala an-
lete låtit ungdomens rodnad taga sin tillflykt
till tvenne ansenliga framskjutningar vid tin-
ningarne (den Cumberländska luften är just
bekant för att i hög grad befordra kindbenens
utveckling!) — om allt detta hade händt,
och det kunde ganska väl ha händt, då, O
Blanche, önskar jag att du aldrig till. mig
skrifvit dessa bref; och jag torde ha gjort
klokare. uti att icke så envist tillsluta mitt
hjerta för den vackra Ellen Boldings blå ögon
och sidenskor. Undra således icke, min lä-
sare, hvarföre jag, då jag nu sammanlade alla
dessa tvifvel och farhågor, stal mig så oför-
märkt öfver gården, smög mig omkring till
andra sidan af tornet, blickade tankfullt på
den nedgående solen, på försalens höga fön-
ster (för höga, tyvärr, att blicka in igenom,)
och ännu bäfvade att inträda; — undra icke
hvarföre jag liksom kämpade med mitt hjerta.
Fosteg! — hörselsinnet erhåller en sådan skär-
pai Busklandet! — fotsteg, ehuru så lätta som
någonsin: några steg som sopat daggdropparne
af strandens blommor! - Jag smög mig i skug-
gån af den med murgrön omslingrade stora pe-
aren. En gestalt utträder genom den lilla dör-
ren i ett hörn af ruinerna — det är en qvinno-
gestalt; Är det min mor? Den är för hög,
och gången är mer elastisk; Den tager af