dare förökad. Men äfven om sådana skäl icke gälla — om blott utsigterne till möjlig vinst fö staten skall: uteslutande bestimma!? utgången, så förtjenar det slutligen att tagas i öfvervägande, Om någon uppoffring ens i sådant afseende skulle blifva följden af den ifrågaställde förändringen. Inträffar verkligen en fortgående prisstegring, kan den, i naturlig ordning, endast ske högst långsamt — statens vinst derpå blefve således för hvarje år högst ringa och hade föga eller intet inflytande på tillgångarne för hvarje olika statsreglering. Ännu mindre skulle uppoffrandet deraf betyda emot den stora förenkling uti hela drätselverket, som, efter hvad sakkunnige personer ådagalagt; kunde beredas, om allt det trassel och besvär, som äro följden af nuvarande sättet för grundräntornes utgörande blefve undanröjde. Endast de besparingar, som i detta hänseende blefve möjliga, komme sannolikt att mer än motsvara ofvannämnde vinst, om den ock verkligen uppstår, hvilket alltid är problematiskt. Dessutom bör ej heller förbises, att staten säkerligen blefve derför fullt ersatt genom den tillökning uti lösen för tionde och arrendespanmålen, som genom markegångssättning efter vintermånadernes pris uppstår. Vid behandlingen af frågan om de svenska jordräntornes förvandlande till bestämd penningeskatt, kan det äfven förtjena att taga kännedom, om huru man, i likartade fall, gått till väga i andra länder. Det visar sig då, att hvad man här, från vissa håll, så ifrigt motarbetar och såsom olämpligt fördömer, är i allmänhet redan utfördt i de länder, der jorden varit belastad med persedelskatter. För att främst vända oss till -brödrariket Norge, så voro der, ännu i sednare tider, jordegendomar belastade med åtskilliga persedelskatter, af, ungefärligen lika beskaffenhet, som våra hemmansräntor. Insigten af detta beskattningssätts olämplighet framkallade der åtgärder för beredandet af nödig förändring. Under de sednare åren af konung Carl Johans regering nedsattes för detta ändamål en serskild kommitte. Denna föreslog dessa räntors förvandlande till en bestämd penningeskatt, hvilket förslag af konungen gillades och framställdes till storthinget, som äfven antog deisamma. Lyckligtvis hade de norske jordegande inga indelningshafvare, hvilkas intressen vorc nog mäktiga att tillintetgöra denna gagneliga förändring. Anmärkas bör, att berörde åtgärd icke må förblandas med det upphäfvande a vissa på jorden hvilande skatter, som serskild blifvit i Norge vidtaget, och hvilken lindring för jordbruket vi icke ens vilja åberopa, fö att ej draga striden in på ett för den nu be: handlade frågan främmande fält. Rarke fölan NY