viss förbehållsamhet som insmugit sig i stilen —
önskningarna om min återkomst uttrycktes min-
Are för hennes egen del än såsom helsningar
från andra; de ord som buro prägeln af den
samla barnsliga förtroligheten voro försvunna;
och Bästa Sisty hade fått vika för den kalla
formen af Bästa Kusins. Dessa bref, som
kommit till mig på ett ställe der fickor och
kärlek voro forntida myther, hjernspöken och
syner, som endast funnos till i inbillningen,
— dessa bref hade så småningom smugit sig
in i mitt hjertas hemliga gömslen; och af
spillrorna utaf min fördna roman hade det
lyckats: enslighet och -drömmeri att skapa en
sy roman för framtiden. Min mor hade i
sina bref aldrig underlåtit att omtala Blanche,
— att omnämna hennes omtänksamhet och
ömma ysrksamhet, hennes ädla hjerta och
milda lynne — och uti mången liten teckning
från hemmet fanns hennes bild framställd
just der hvarest jag helst ville se den, icke
sysselsättande sig med att se bilder i kri-
stallen,, utan åtföljande min mor på välgö-
renhetsbesök i byn, undervisande de unga,
vårdande de ålderstigna; och lärande sig sjelf
kolorera - efter en gammal messbok i min fars
samling, på det hon måtte kunna öfverraska
min onkel med en ny geneologisk tabell, med
alla sköldar och rutor färglagde i guld, svart
och silfver; eller sväfvar hon omkring min
fan vid: hans skrifbord, och vaktar på när
han ser sig om efter någon bok som han-är
för maklig att stiga upp efter. Blanche hade
gjort upp en ny-katälog: och lärt sig den
utantill, och visste ögonblickligen från hvil-
ken vrå af Heraclea hön skulle frambesvärja
spöket. Om alla dessa små drag hade -min
mor i: sin lofordande värma varit ytterst nog-
grann och omständlig; men, hur det kom sig,
hade hon aldrig, åtminstone -under de sista
två åren, nämnt huruvida Blanche till utseendet
var vacker eller hvardaglig. Detta var en
bedrötig uraktlåtenhet.; Jag hade önskat fram-
ställa denna enkla fråga, eller grannlaga och
diplomatiskt leda talet ditåt; men, hur det
var, hade jag aldrig vågat — ty jag var viss