fars omfamning -— hör Rolands tysta välsig-
nelse för det du bidragit att skapa denne
sons rykte. Om du vill nära ärelystnad, låt
den då icke sölas och-fläckas-af Londons
rök. Låt den frisk och bärdad uppspringa i
visdomens fridfulla luft; och låt de dagg-
droppar som nära och lifva den blifva hem-
mets kärleksrika ömhet.
HL Kar. ds
Det var i solnedgången jag smög mig öf-
ver den förfallna slottsgården, sedan jag lem-
nat min vagn vid foten af kullen. Ehuru de,
hvilka jag kom att uppsöka, visste att jag
anländt till England, gaf mitt bref dem dock
icke någon anledning att vänta mig redan på-
följande dag. Jag hade smugit mig på dem;
och, trots all den otålighet som hittills jagat
mig, fruktade jag nu att inträda — fruktade
att-se den förändring som mer än tio år hade
åstadkommit i dessa gestalter för hvilka, i mitt
minne, tiden hade stått stilla. Och Roland
var--redan vid vår afresa gammal i förtid.
Min far stod då i lifvets middagshöjd, nu ha-
de han nalkats dess nedgång, Och min mor,
som jag mindes så skön som om hennes eget
hjertas frisket hade åt kinden bevarat dess
ljufva blomstring -— jag kunde icke lida den
tanken att hon icke längre var ung. Och
Blanche sedan, som jag hade lemnat såsom
ett barn — Blanche, min ständiga korrespon-
dent, uti hvarandra ständigt korsande bref;
under de långa åren af min landsflykt — hon
som i dessa bref meddelat mig alla de små
detaljer som utgöra brefskrifningens vältalig-
het, så att jag 1 dessa epistlar kunnat se huru
hennes själ gradvis utvecklats i jemnbredd
med sjelfva handstilen; i början sväfvande
och barnslig — derpå något fastare, med spår
af-en flytande hands behag, derpå uppspirande,
fri och lätt, och, under sista året före min
hemresa, så väl bildad, dock så liflig — ecå
regelbunden, dock så fri från allt konstlact
bemödande — ehuru jag i sanning, då kali-
afien ernått deima mognad, fann. mig till
hälften förtretad till hälften förtjust öfver en