fars omfamning -— hör Rolands tysta välsignelse för det du bidragit att skapa denne sons rykte. Om du vill nära ärelystnad, låt den då icke sölas och-fläckas-af Londons rök. Låt den frisk och bärdad uppspringa i visdomens fridfulla luft; och låt de daggdroppar som nära och lifva den blifva hemmets kärleksrika ömhet. HL Kar. ds Det var i solnedgången jag smög mig öfver den förfallna slottsgården, sedan jag lemnat min vagn vid foten af kullen. Ehuru de, hvilka jag kom att uppsöka, visste att jag anländt till England, gaf mitt bref dem dock icke någon anledning att vänta mig redan påföljande dag. Jag hade smugit mig på dem; och, trots all den otålighet som hittills jagat mig, fruktade jag nu att inträda — fruktade att-se den förändring som mer än tio år hade åstadkommit i dessa gestalter för hvilka, i mitt minne, tiden hade stått stilla. Och Roland var--redan vid vår afresa gammal i förtid. Min far stod då i lifvets middagshöjd, nu hade han nalkats dess nedgång, Och min mor, som jag mindes så skön som om hennes eget hjertas frisket hade åt kinden bevarat dess ljufva blomstring -— jag kunde icke lida den tanken att hon icke längre var ung. Och Blanche sedan, som jag hade lemnat såsom ett barn — Blanche, min ständiga korrespondent, uti hvarandra ständigt korsande bref; under de långa åren af min landsflykt — hon som i dessa bref meddelat mig alla de små detaljer som utgöra brefskrifningens vältalighet, så att jag 1 dessa epistlar kunnat se huru hennes själ gradvis utvecklats i jemnbredd med sjelfva handstilen; i början sväfvande och barnslig — derpå något fastare, med spår af-en flytande hands behag, derpå uppspirande, fri och lätt, och, under sista året före min hemresa, så väl bildad, dock så liflig — ecå regelbunden, dock så fri från allt konstlact bemödande — ehuru jag i sanning, då kaliafien ernått deima mognad, fann. mig till hälften förtretad till hälften förtjust öfver en