kiet att underskrifva ett fördrag som var alldeles onyttigt, alldenstund detefter Rysslands eget medgifvande redan fanns fyra ganger för en, lät det i Konstantinopel framst jar älla sitt yrkande genom en storskräflare till full mm tig, som utan tvifvel hade serskilda instruktioner att föra ett oförskämdt språk och slamra med sabeln på golfvet. På denna med affekterad högljuddhet ända från underhandlingarnes början anslagna kasernton var det litt att se att Ryssland ville utmana till ett afslag; ty det framställde sin begäran under en till den grad förolämpande form att hade denna begäran 1 grunden varit aldrig så antaglig, skulle Furkiet icke hafva kunnat gå in derpå utan att ådagalägga feghet och underskrifva sin egen afsägelse. I detta trångmål kastade turken en frågande blick på Frankrike... Är detta första anledningen till tvisten? Vi äro icke berättigade att antaga det. Vi veta endast att Turkiet, uppfordradt att underkasta sig en förödmjukelse, efter hvilken en stat aldrig mer kan resa sig, vägrade att sjelft utplåna sitt namn från listan på oberoende stater. Nödsakadt att välja mellan vanäran och en brytning, gjorde det ett sådant val som hvarje behjertad regering måste göra. Kejsaren af Ryssland hade förutsett divanens motstånd, och med den ena kuriren efter den andra skickade han ordres till sin längs gränsen utbredda armåee att bemäktiga sig Moldau och Walachiet. Sedan detta var gjordt, lägger han Europa allvarligen på hjertat, att besittningstagandet af det turkiska området ingalunda utgjorde någon krigsförklaring mot Turkiet.. En krigsförklaring! men hvarföre en krigsförklaring! Man bekrigar icke ett folk emedan det vägrar att än en gång underteckna hvad det, efter hvad man påstår, undertecknat så många gånger förut att det blifvit trött dervid. Ryska kejsaren har känsla för det passande; han vet dessutom att han är det konservativa partiets hufvudman i verlden, ham vill icke sätta verldens fred på spel för att erhålla ett simpelt upprepande af en flera gånger verkställd handling. Emellertid bemäktigar han sig i all vänskaplighet en del af Turkiet; han införlifvar den provisoriskt med Ryssland, likaledes i all vänskaplighet, samt tvingar det wallachiska presterskapet att bedja för czaren, och den wallachiska styrelsen att i czarens händer öfverlemna statsinkomsterna. Efter allt detta säger han käckt åt Turkiet: Detta är icke krig, misstagen er icke derpå; det är endast ett nytt slags fred som jag har uppfunnit. För att fatta hela finessen af denna teori låtom oss föreställa oss att Österrike endera dagen skall komma och under en eller annan falsk förevändning inkräkta Elsass, taga generaluppbördsmannens kassa 1 beslag, nödga biskopen i Strassburg att sjunga Domine Salvum till kejsar Frans Josefs ära, medan det på samma gång svär på evangelium att det efinner sig i fred med Frankrike, så linge åtminstone som man skulle tillåta den österrikiska armeen att i fred och ro kampera i Elsass. Vi veta icke hvad Frankrike skulle svara på detta anspråk; men vi draga icke i betänkande att försäkra, att Frankrike skulle gå åstad och lemna sitt besked i Wien, på det att Österrike så mycket längre måtte behålla det i minne. Ffvad som vi här såsom en omöjlighet antagit beträffande Österrike, det är i detta ögonblicket förhållandet med Ryssland. Men alldenstund Turkiet för närvarande icke är i tillfälle att sjelf frambära sitt svar till Moskwa, så har det blifvit nödvändigt att Europa kommit till dess bistånd för att sätta en gräns för det sällsammaste delningsförsök i stor skala som en hufvudman för det konservativa partiet någonsin gifvit historien att uppteckna. —. En kongress af de fyra stora makterna, såsom man på det diplomatiska språket kallar dem, erböd sin bemedling mellan RBRyssland och Turkiet, och uppsatte gemensamt en not, som skenbarligen syntes göra båda parterna rättvisa. Ryssland antog genast utan förbehåll detta bemedlingsförslag, med vilkor att Turkiet icke förändrade ett enda komma deri. Man måste tillstå att ett dylikt antagande, verkstäldt med sådan lätthet af en motståndare som i allmänhet plägar göra så många svårigheter, var synnerligen egnadt att väcka divanens oro. Den genomläste derföre noten med uppmärksamhet, och enär den trodde sig i vissa strofer finna uttrycken något dunkla i hvad som rörde oinskränktheten af dess suveränitet, så inflickades der i texten en bestimdare fras beträffande upprätthållandet af denna suveränitet. Österrike drog sig ur spelet, och konferensen slöts. Det kan icke bestridas att Frankrike, gemensamt med England, hade vid Wienerkongressen handlat i god afsigt. Det hade framför allt velat rädda Europas fred. Det har icke lyckats. Men det haricke skäl att sörja deröfver, ty då Ryssland undertecknat Wicner-noten utan någon förändring, skulle denna not, om den å ömse sidor blifvit antagen, ingalunda hafva bättre betryggat freden. Ty från det ögonblick Ryssland på förhand beslutat att i bemedlingsförslaget endast ord för ord se den traktat som det sjelft hade föreslagit Turkiet, skulle det säkerligen, vi kunna med all trygghet antaga det, hafva ofteråt gjort en ny svårighet och sagt till Europa: Er not beviljar mig utan förbehåll allt hvad jag sjelf begärt af Turkiet. I erkännen således att jag hade rätt i sak. Emellertid har Turkiet envist vägrat att efterkomma min begäran: genom sin halsstarrighet har det försatt mig i nödvändighet att skicka en armåe till Donau. Nåväl, det är då rättmätigt att