kiet att underskrifva ett fördrag som var all-
deles onyttigt, alldenstund detefter Rysslands
eget medgifvande redan fanns fyra ganger för
en, lät det i Konstantinopel framst
jar
älla sitt
yrkande genom en storskräflare till full mm
tig, som utan tvifvel hade serskilda instruk-
tioner att föra ett oförskämdt språk och slamra
med sabeln på golfvet. På denna med affek-
terad högljuddhet ända från underhandlingar-
nes början anslagna kasernton var det litt
att se att Ryssland ville utmana till ett af-
slag; ty det framställde sin begäran under en
till den grad förolämpande form att hade denna
begäran 1 grunden varit aldrig så antaglig,
skulle Furkiet icke hafva kunnat gå in derpå
utan att ådagalägga feghet och underskrifva sin
egen afsägelse. I detta trångmål kastade tur-
ken en frågande blick på Frankrike...
Är detta första anledningen till tvisten?
Vi äro icke berättigade att antaga det. Vi
veta endast att Turkiet, uppfordradt att un-
derkasta sig en förödmjukelse, efter hvilken
en stat aldrig mer kan resa sig, vägrade att
sjelft utplåna sitt namn från listan på obe-
roende stater. Nödsakadt att välja mellan
vanäran och en brytning, gjorde det ett så-
dant val som hvarje behjertad regering måste
göra.
Kejsaren af Ryssland hade förutsett diva-
nens motstånd, och med den ena kuriren ef-
ter den andra skickade han ordres till sin
längs gränsen utbredda armåee att bemäktiga
sig Moldau och Walachiet. Sedan detta var
gjordt, lägger han Europa allvarligen på hjer-
tat, att besittningstagandet af det turkiska
området ingalunda utgjorde någon krigsför-
klaring mot Turkiet.. En krigsförklaring!
men hvarföre en krigsförklaring! Man be-
krigar icke ett folk emedan det vägrar att
än en gång underteckna hvad det, efter hvad
man påstår, undertecknat så många gånger
förut att det blifvit trött dervid. Ryska kej-
saren har känsla för det passande; han vet
dessutom att han är det konservativa partiets
hufvudman i verlden, ham vill icke sätta verl-
dens fred på spel för att erhålla ett simpelt
upprepande af en flera gånger verkställd hand-
ling. Emellertid bemäktigar han sig i all vän-
skaplighet en del af Turkiet; han införlifvar
den provisoriskt med Ryssland, likaledes i
all vänskaplighet, samt tvingar det wallachi-
ska presterskapet att bedja för czaren, och den
wallachiska styrelsen att i czarens händer
öfverlemna statsinkomsterna. Efter allt detta
säger han käckt åt Turkiet: Detta är icke
krig, misstagen er icke derpå; det är endast
ett nytt slags fred som jag har uppfunnit.
För att fatta hela finessen af denna teori
låtom oss föreställa oss att Österrike endera
dagen skall komma och under en eller annan
falsk förevändning inkräkta Elsass, taga ge-
neraluppbördsmannens kassa 1 beslag, nödga
biskopen i Strassburg att sjunga Domine Sal-
vum till kejsar Frans Josefs ära, medan det
på samma gång svär på evangelium att det
efinner sig i fred med Frankrike, så linge
åtminstone som man skulle tillåta den öster-
rikiska armeen att i fred och ro kampera i
Elsass. Vi veta icke hvad Frankrike skulle
svara på detta anspråk; men vi draga icke i
betänkande att försäkra, att Frankrike skulle
gå åstad och lemna sitt besked i Wien, på det
att Österrike så mycket längre måtte behålla
det i minne. Ffvad som vi här såsom en
omöjlighet antagit beträffande Österrike, det
är i detta ögonblicket förhållandet med Ryss-
land. Men alldenstund Turkiet för närva-
rande icke är i tillfälle att sjelf frambära sitt
svar till Moskwa, så har det blifvit nödvän-
digt att Europa kommit till dess bistånd för
att sätta en gräns för det sällsammaste del-
ningsförsök i stor skala som en hufvudman
för det konservativa partiet någonsin gifvit
historien att uppteckna. —.
En kongress af de fyra stora makterna,
såsom man på det diplomatiska språket kallar
dem, erböd sin bemedling mellan RBRyss-
land och Turkiet, och uppsatte gemensamt en
not, som skenbarligen syntes göra båda par-
terna rättvisa. Ryssland antog genast utan
förbehåll detta bemedlingsförslag, med vilkor
att Turkiet icke förändrade ett enda komma
deri. Man måste tillstå att ett dylikt anta-
gande, verkstäldt med sådan lätthet af en
motståndare som i allmänhet plägar göra så
många svårigheter, var synnerligen egnadt att
väcka divanens oro. Den genomläste derföre
noten med uppmärksamhet, och enär den
trodde sig i vissa strofer finna uttrycken nå-
got dunkla i hvad som rörde oinskränkthe-
ten af dess suveränitet, så inflickades der i
texten en bestimdare fras beträffande upprätt-
hållandet af denna suveränitet. Österrike
drog sig ur spelet, och konferensen slöts.
Det kan icke bestridas att Frankrike, ge-
mensamt med England, hade vid Wienerkon-
gressen handlat i god afsigt. Det hade fram-
för allt velat rädda Europas fred. Det har
icke lyckats. Men det haricke skäl att sörja
deröfver, ty då Ryssland undertecknat Wic-
ner-noten utan någon förändring, skulle denna
not, om den å ömse sidor blifvit antagen,
ingalunda hafva bättre betryggat freden. Ty
från det ögonblick Ryssland på förhand be-
slutat att i bemedlingsförslaget endast ord för
ord se den traktat som det sjelft hade före-
slagit Turkiet, skulle det säkerligen, vi kunna
med all trygghet antaga det, hafva ofteråt
gjort en ny svårighet och sagt till Europa:
Er not beviljar mig utan förbehåll allt hvad
jag sjelf begärt af Turkiet. I erkännen så-
ledes att jag hade rätt i sak. Emellertid har
Turkiet envist vägrat att efterkomma min be-
gäran: genom sin halsstarrighet har det för-
satt mig i nödvändighet att skicka en armåe
till Donau. Nåväl, det är då rättmätigt att