kunna göras i dessa siffror, på annat sött ä att ändringen skall föreslås vid en riksdag oc! afgöras vid den påföljande, alldeles såsom vi behandlingen af grundlagsfrågor, hvarjemt naturligtvis Kongl. Maj:t skulle i yttersta stun den gifva sitt bifall till Rikets Ständers be slut. Gå ej Rikets Ständer in på dessa vil kor, komma förbuden att bibehållas. — An ledningen till detta förslag hemtas naturligtvi ifrån den mycket öfverklagade omständighe ten, att tullsatserna äro underkastade förän dring vid hvarje riksdag, och att den stadg som är nödvändig för en närings lugna be drifvande, derigenom ej förefinnes, Det ä vanligt att man får höra skulden härför ka stas på Rikets Ständer; men då BStänderna beslut, åtminstone i dessa delar, nästan blind bestämmas af regeringen, så är det orättvis att kasta skulden ensamt på ständerna. At regeringen sjelf vill medverka att gifva fart å en sådan opinion, förundrar oss alls ej, då man känner huru oangenäm äfven den närva rande medgörliga representationen är för sam: ma regering, som med stor motvilja motsel hvarje stundande riksdag, och sannolikt hels skulle se om den kunde göra sig qvitt hela representationen. Utan att vilja tro vår regering om samma machiavellistiska politik, som blifvit följd af andra regeringar, då de, efte att hafva försvårat all representationens verksamhet och derigenom på allt sätt sökt göra densamma förhatlig, oktrojerat nya konstitutioner, kan man dock ej undgå att äfven hos os8 finna en tendens åt samma håll. Regeringen inser nog att Rikets Ständer aldrig skola gå in på ett dylikt Unsinn att binda händerna på sig och låta klädesoch sidentullarnes behandling blifva grundlagsfrågor, men man har emellertid skaffat sig en plausibel förevändning att bibehålla förbuden och ännu ett tillfälle att kunna anklaga den liberala delen af representationen för omedgörlighet. Skulle saken vara allvarsamt menad, — skulle regeringen verkligen ha hopp om att under dessa reaktionära tider kunna genomdrifva sitt förslag, så röjer det ett begär till maktutvidgning på repregentationens bekostnad, hvars slutliga gräns man ej kan känna. Vi fråga då upprigtigt: hvarföre eftersträfvar regeringen större makt än den redan eger? Kan man uppvisa ett enda förslåg å regeringens sida, äsyftande landets nytta, som den ej kunnat genomföra? Hafva icke ständerna fastmer med förtjusning omfattat hvarje sådant förslag, äfven om det för öfrigt egt ganska många brister? När regeringen sålunda kan för landets välfärd göra nättopp allt hvad den vill, hvad begär den då mer? Vi skulle gerna vilja aäse det anförda ryktet för ogrundadt, emedan det onekligen synes otroligt; men då vi erinra oss andra regceringens handlingar, då vi särskildt i tullfrågan erinra oss huru: regeringen år 1848, uppskrämd af några gatpojkars galna skrik och fönsterutslagningar, hvilka snart höjdes till namn och värdighet af ett revolutionsförsök, än drade sin egen proposition i prohibitismens intresse; då vi sett denna kedja af vankelmod,; omvexlande med ögonblickliga, vanligen förha stada kraftyttringar, så kunna vi tyvärr icke tinna någonting omöjligt. Em ellertid må man ej så mycket undra på att hela denna fråga behandlas såsom den gör. Så länge å derag sida, som verkligen önska friare tullförfattningar, som till och med ha sitt intresse , dermed förbundet, det råder en sådan lojhet, en sådan likgiltighet så snart det gäller annat än ord och klagolåt, så är det sannerligen ej underligt att prohibitisterne, som . åtminstone äga förtjensten att utweckla någon verksamhet, riksdag efter riksd.sg behålla segern. . Och här må dessutom de.u vigtiga sanningen ej förbises, att om en reg ering inverkar på folket, så inverkar äfven folket på regeringen. . Vaknade det i vårt kära Sverige en svensk och varm allmän anda, visade, våra köpmän, våra landtbrukare , sh andra näringsidkare mågot deltagande: för våp vOt annat än sitt eget närmaste enskilda ntr. .88e, hade de håg och mod att, såsom gnar frie män med rättänkande afsigter, SR aträda och högt och kraftigt uttala sin amma. så skulle. regeringen ej kunna VV w vid mångfaldiga tillfällen foga sig lerefter. Alltså . må man icke skylla allt på regeingen, huru den sjelf berättigar alla anspråk å den f örbehåller sig all makt att ensam beluta. Och ju större makt den söker tillkansa sig, desto större måste dessa anspråk lifva.s g Till derana sista tauke måste hvarje fosterandsvän gifva sitt inverliga bifall. Det är olkets s kyldighet, liksom dess. rätt, att inerka på ain regering, och den kan det til n viss: grad, äfven .med de nest bristfälliga sonstitvitionella former. -Måtte-,dess snar ammanrträdande representanter mea allvar beinna det, : Detär genom deras omutliga .xedligwet, fawthet och endrägtiga. nitälskan för foder: eslandete förkofran som ett folk förnämligart töftrar en, helstosam moralisk inverkan på sin eger ing: lemik: hvari vi oförvålladt nog råkat od 5 AN Tidningen -har, så obehaglig och mehållslös den för öfrigt må hafva förekomvit våra länare, åtminstone. haft: det goda med ig att den till diskussion framkallat en prin