kunna göras i dessa siffror, på annat sött ä
att ändringen skall föreslås vid en riksdag oc!
afgöras vid den påföljande, alldeles såsom vi
behandlingen af grundlagsfrågor, hvarjemt
naturligtvis Kongl. Maj:t skulle i yttersta stun
den gifva sitt bifall till Rikets Ständers be
slut. Gå ej Rikets Ständer in på dessa vil
kor, komma förbuden att bibehållas. — An
ledningen till detta förslag hemtas naturligtvi
ifrån den mycket öfverklagade omständighe
ten, att tullsatserna äro underkastade förän
dring vid hvarje riksdag, och att den stadg
som är nödvändig för en närings lugna be
drifvande, derigenom ej förefinnes, - Det ä
vanligt att man får höra skulden härför ka
stas på Rikets Ständer; men då BStänderna
beslut, åtminstone i dessa delar, nästan blind
bestämmas af regeringen, så är det orättvis
att kasta skulden ensamt på ständerna. At
regeringen sjelf vill medverka att gifva fart å
en sådan opinion, förundrar oss alls ej, då
man känner huru oangenäm äfven den närva
rande medgörliga representationen är för sam:
ma regering, som med stor motvilja motsel
hvarje stundande riksdag, och sannolikt hels
skulle se om den kunde göra sig qvitt hela
representationen. Utan att vilja tro vår rege-
ring om samma machiavellistiska politik, som
blifvit följd af andra regeringar, då de, efte
att hafva försvårat all representationens verk-
samhet och derigenom på allt sätt sökt göra
densamma förhatlig, oktrojerat nya konstitu-
tioner, kan man dock ej undgå att äfven hos
os8 finna en tendens åt samma håll. Rege-
ringen inser nog att Rikets Ständer aldrig
skola gå in på ett dylikt Unsinn att binda
händerna på sig och låta klädes- och siden-
tullarnes behandling blifva grundlagsfrågor,
men man har emellertid skaffat sig en plau-
sibel förevändning att bibehålla förbuden och
ännu ett tillfälle att kunna anklaga den libe-
rala delen af representationen för omedgör-
lighet.
Skulle saken vara allvarsamt menad, —
skulle regeringen verkligen ha hopp om att
under dessa reaktionära tider kunna genom-
drifva sitt förslag, så röjer det ett begär till
maktutvidgning på repregentationens bekost-
nad, hvars slutliga gräns man ej kan känna.
Vi fråga då upprigtigt: hvarföre eftersträfvar
regeringen större makt än den redan eger?
Kan man uppvisa ett enda förslåg å regerin-
gens sida, äsyftande landets nytta, som den
ej kunnat genomföra? Hafva icke ständerna
fastmer med förtjusning omfattat hvarje så-
dant förslag, äfven om det för öfrigt egt gan-
ska många brister? När regeringen sålunda
kan för landets välfärd göra nättopp allt hvad
den vill, hvad begär den då mer?
Vi skulle gerna vilja aäse det anförda ryk-
tet för ogrundadt, emedan det onekligen sy-
nes otroligt; men då vi erinra oss andra regce-
ringens handlingar, då vi särskildt i tullfrågan
erinra oss huru: regeringen år 1848, upp-
skrämd af några gatpojkars galna skrik och
fönsterutslagningar, hvilka snart höjdes till
namn och värdighet af ett revolutionsförsök,
än drade sin egen proposition i prohibitismens
intresse; då vi sett denna kedja af vankel-
mod,; omvexlande med ögonblickliga, vanligen
förha stada kraftyttringar, så kunna vi tyvärr
icke tinna någonting omöjligt.
Em ellertid må man ej så mycket undra på
att hela denna fråga behandlas såsom den
gör. Så länge å derag sida, som verkligen
önska friare tullförfattningar, som till och med
ha sitt intresse , dermed förbundet, det råder en
sådan lojhet, en sådan likgiltighet så snart
det gäller annat än ord och klagolåt, så är
det sannerligen ej underligt att prohibitister-
ne, som . åtminstone äga förtjensten att ut-
weckla någon verksamhet, riksdag efter riks-
d.sg behålla segern. . Och här må dessutom
de.u vigtiga sanningen ej förbises, att om en
reg ering inverkar på folket, så inverkar äfven
folket på regeringen. . Vaknade det i vårt
kära Sverige en svensk och varm allmän an-
da, visade, våra köpmän, våra landtbrukare
, sh andra näringsidkare mågot deltagande: för
våp vOt annat än sitt eget närmaste enskilda
ntr. .88e, hade de håg och mod att, såsom
gnar frie män med rättänkande afsigter,
SR aträda och högt och kraftigt uttala sin
amma. så skulle. regeringen ej kunna
VV w vid mångfaldiga tillfällen foga sig
lerefter.
Alltså . må man icke skylla allt på rege-
ingen, huru den sjelf berättigar alla anspråk
å den f örbehåller sig all makt att ensam be-
luta. Och ju större makt den söker till-
kansa sig, desto större måste dessa anspråk
lifva.s g
Till derana sista tauke måste hvarje foster-
andsvän gifva sitt inverliga bifall. Det är
olkets s kyldighet, liksom dess. rätt, att in-
erka på ain regering, och den kan det til
n viss: grad, äfven .med de nest bristfälliga
sonstitvitionella former. -Måtte-,dess snar
ammanrträdande representanter mea allvar be-
inna det, : Detär genom deras omutliga .xedlig-
wet, fawthet och endrägtiga. nitälskan för foder:
eslandete förkofran som ett folk förnämligart
töftrar en, helstosam moralisk inverkan på sin
eger ing:
lemik: hvari vi oförvålladt nog råkat
od 5 AN Tidningen -har, så obehaglig och
mehållslös den för öfrigt må hafva förekom-
vit våra länare, åtminstone. haft: det goda med
ig att den till diskussion framkallat en prin-