jag så med. Och dessa rum, dessa möbler,
anstå de den gentleman han söger mig vara?a
Äfven i England tog zigenareblodet ut sin
rätt liksom tillförene; och ynglingen fann kring-
strykande sällskapsbröder, himien vete huru
och hvar; och figurer af ett besynnerligt ut-
seende, med tvetydig elegans och misstänkt
omsorg i klädsel, syntes lura i gatbörnet eller
kika in genom fönstret, slokande af då de
fingo se Roland — och Roland kunde icke
nedlåta sig att blifva spion. Och sonens hjerta
tillslöt sig alltmer och mer för fadren, och
hans fars anlete log numera aldrig emot ho-
nom. Och så började man presentera räknin-
gar, och björnar bultade på porten. Räknin-
gar och björnar hos en man som bäfvade vid
tanken på en skuld, såsom hermelinen för en
fläck på sitt skinol Och sonens korta svar
på hvarje föreställning var — vär jag icke en
gentleman? — det här är sådana saker som
äro nödvändiga för en gentlemans. Då ihåg-
kom Roland törhända-sin franska väns expe-
riment, och lemnade sin byrå olöst, och sade,
ruinera mig om du vill; men låt mig icke
veta af några skulder. Der ligga pengar i
lådorna, de äro olästan. Detta förtroende skulle
för alltid hafva botat en ynglings utsväfnin-
gar hvilken egt en upphöjd och ömtålig he-
derskänsla: Gitånos lärjunge förstod icke för-
troendet; han trodde att det innebar en na-
turlig ehuru med ovänlighet gifven tillåtelse
att taga hvad han behöfde — och han tog!
För Roland syntes detta en stöld, och en stöld
af gröfsta slag: men när han uttalade detta,
studsade sonen; djupt kränkt, och såg uti
hvad som varit ett så rörande vädjande till
hans heder, endast en snara för ait locka ho-
nom till vanheder. Korteligen, ingendera
kunde förstå den andre. Roland förböd sin
gon att lemna huset; och den unge mannen
öppnade savama nätt dess port och smög sig
ut i vida verlden för att njuta eller trotsa den
efter sitt eget vilda sinnelag.
Det skulle blifva långtrådigt att följa ho-
nom genom hans skiftande äfventyr och ex-
- erimenter med lyckan, (äfverom jag kände