och att äfven landtbruksakademien icke varit
i tillfälle att, i hvad på henne ankommer,
bringa sin egen och flera landtbruksmötens
yttrade lifliga önskan angående antagandet af
en agrikultur-kemist, till verkställighet.
Derefter yttrade en och annan talare den
önskan, att om än det icke vore möjligt att
få någon till denna befattning fullt qvalhfice-
rad person, man dock måtte tills vidare an-
-taga någon af den beskaffenhet som förefans,
t. ex. någon ung farmaceut, som kunde resa
omkring och göra jordanalyser.
Häremot invände hr Naihborst, att en så-
dan person alldeles icke skulle kunna åstad-
komma hvad man af hönom väntade. Den
qvantitativa jordanalysen är en sak, som en
dilettant i kemien ingalunda är vuxen. Vi
veta t. ex. att ett enda gran — och ännu
mindre — af fosforsyra eller chlor på ett skål-
pund jord, utöfvar ett stort inflytande på jor-
dens fruktbarhet; men så ringa qvantiteter
kunna endast upptäckas och bestämmas af en
kemist med fulländad skicklighet i analysen.
Landtbruksakademien hade tid efter annarv
fått emottaga jordanalyser verkställda af di-
lettanter i kemien, och insända såsom prot
på deras skicklighet; men dessa prof hafva
tyvärr just ådagalagt deras oförmåga. Dock
äfven med antagande af att en dylik person
kunde på fallt tillfredsställande sätt verkställa
jordanatyser, hvad vore väl dermed vunnei?
Befinner sig den omtalta dilettanten på der
ståndpunkt att han, efter slutad analys, kan
säga hvari bristen består? Sällan! och i all-
mänhet endast i de fall, då denna brist är at
en mycket i ögonen fallande natur. Talaren
fruktade att autagandet af dylika halfkunniga
åkerbrukskemister, hvilkas sjelfförtroende van-
ligen står i omvändt förhållande till deras
kunskapsmått, endast skulle bidraga att leda
landtmannen på villovägar, störa hans förtro-
ende för kemien och vetenskap i allmänhet.
samt verka tillbakahållande på landtbrukets
högre utveckling.
Diskussionen zlutades dermed att mötet be-
slöt att enhälligt uttrycka sin önskan, att (om
ej vårt minne bedrager oss) åtgörander mätte
vidtagas att bereda ett allmännare studium af
naturvetenskaperna vid våra läroverkn.
I denna önskan måste hvar och en vän at
sitt land på det lifligaste instämma. Den ånyo
väckta frågan om behofvet af en agrikultut-
kemist, och om lämpligheten deraf att i brist
på bättre antaga en person med blott elemen-
tarkunskap i kemien, är dock af så stor vigt,
att vi vilja försöka att något närmare utreda
dess ståndpunkt, särdeles hvad beträffar före-
målen för en sådan persons verksamhet; ty
om vi kunna göra oss klart reda för dem.
torde det sedan möjligen bli lätt nog att be-
stämma det kunskapsmått han behötver.
Skulle man döma efter diskussionen på våra
landtbruksmöten, och våra landtbrukares ytt-
rande i allmänhet, så hade en agrikultur-ke-
mist ingenting annat att göra än resa omkring
och undersöka jord. Han skulle vara en slag:
jordläkare, som, sedan han utforskat patien-
tens tillstånd, skref ett recept och reste vi-
dare, Vi vilja för ett ögonblick stanna vid
denna inskränkta åsigt, och anmärka att re-
dan detta förutsätter en. ganska kunnig per-
son. Om det funnes en viss normalsamman-
sättning af jord, som borde och äfven kunde
öfverallt tillvägabringas, så vore saken lätt,
Kemisten skulie då säga: denna jorden är för
lös och skall förbättras med lera, denna fö;
styf obh bör förbättras med sand, på detta
fältet fattas hamus, på det-andra kalk — man
bör dyköra det ena och kalka det andra. —
Men det är icke så, Det finnes ingen nor-
msalsammansättning af. jord, tjenlig för alla
vexter. Vi hafva både styfiera och sandjord,
som äro .utomordentligen fruktbara, och
sjelfva myllan (humus) är så litet det hufvud-
sakliga wlkdtet för en jords fruktbarhet, att:
dena utomordentligt fruktbara jorden från Al
Arenberg i Belgien, som Johaston omtalar
(Landtbrukets naturvetenskapliga grunder, del.
I, sid. 243) och hvilken utan gödning och
utan träda burit ymniga skördar i 160 år,
fanns ej fullt en half procent humus, mena der-
emot nära 9, procent kalk. I en annan af
lika fruktbarhet från strändersa af Obio, fanns
blott omkring Y, proc. kalk, men 3,38 proc.
organiska ämnena. Båda höllo de mycket sand
och blott 5 å 6 proc. lerjord. Nåväl! Hvad
skulle en dilettant i kemien hafva yttrat om
dessa äkerjordarter? Sannolikt att de inga-
lunda voro utmärkt fruktbara, utom tvertom
ganska felaktiga till sin saromansättning, ar
den första hade i hög grad behof af att gö-
dag och dyköras, samt att den andra bord:
kalkas. På intet sätt hade han igenkänt uv
dem tvenne af de fruktbaraste åkerjordarter )
veriden. Och hvarföre hade han icke det?
Jo, emedan just det som gjorde dem så frukt-
bara — några i qvantitativt hänseende obe-
tydliga proportioner af fosforsyra, chlor,svat-
velsyra, kali och natron — icke var möjligt
att upptäcka utan en vida strängare qvantita-
tiv analys än den, hvaraf han var mäktig. I
Men ägde han äfven förmåga att verkställ:
den fullständigaste analys, så fattades honon
dock den iosigt i fymk, vextfysiologi och
vextkultur som är nödvändig för att tillämps
och draga nyttiga slutföljder af de företeelser
han upptäckt. Vi se således att redan vid
den enklaste af jordbrukskemistens förrättnin-
gar, stannar dilettanten rådlös på halfva vä-
gen, och det vanliga är då, att han, för att dölja:
sin okunnighet, hugger till med ett djerit, ur!
luften taget orakelsvar, som den sanne ve-
tenskapsmannen väl skulle hafva aktat sig att
afgifva. i
- Men den åsigten att jordundersökningarne :
skulle vara det enda eller ens hufvudsakliga