och att äfven landtbruksakademien icke varit i tillfälle att, i hvad på henne ankommer, bringa sin egen och flera landtbruksmötens yttrade lifliga önskan angående antagandet af en agrikultur-kemist, till verkställighet. Derefter yttrade en och annan talare den önskan, att om än det icke vore möjligt att få någon till denna befattning fullt qvalhficerad person, man dock måtte tills vidare an-taga någon af den beskaffenhet som förefans, t. ex. någon ung farmaceut, som kunde resa omkring och göra jordanalyser. Häremot invände hr Naihborst, att en sådan person alldeles icke skulle kunna åstadkomma hvad man af hönom väntade. Den qvantitativa jordanalysen är en sak, som en dilettant i kemien ingalunda är vuxen. Vi veta t. ex. att ett enda gran — och ännu mindre — af fosforsyra eller chlor på ett skålpund jord, utöfvar ett stort inflytande på jordens fruktbarhet; men så ringa qvantiteter kunna endast upptäckas och bestämmas af en kemist med fulländad skicklighet i analysen. Landtbruksakademien hade tid efter annarv fått emottaga jordanalyser verkställda af dilettanter i kemien, och insända såsom prot på deras skicklighet; men dessa prof hafva tyvärr just ådagalagt deras oförmåga. Dock äfven med antagande af att en dylik person kunde på fallt tillfredsställande sätt verkställa jordanatyser, hvad vore väl dermed vunnei? Befinner sig den omtalta dilettanten på der ståndpunkt att han, efter slutad analys, kan säga hvari bristen består? Sällan! och i allmänhet endast i de fall, då denna brist är at en mycket i ögonen fallande natur. Talaren fruktade att autagandet af dylika halfkunniga åkerbrukskemister, hvilkas sjelfförtroende vanligen står i omvändt förhållande till deras kunskapsmått, endast skulle bidraga att leda landtmannen på villovägar, störa hans förtroende för kemien och vetenskap i allmänhet. samt verka tillbakahållande på landtbrukets högre utveckling. Diskussionen zlutades dermed att mötet beslöt att enhälligt uttrycka sin önskan, att (om ej vårt minne bedrager oss) åtgörander mätte vidtagas att bereda ett allmännare studium af naturvetenskaperna vid våra läroverkn. I denna önskan måste hvar och en vän at sitt land på det lifligaste instämma. Den ånyo väckta frågan om behofvet af en agrikultutkemist, och om lämpligheten deraf att i brist på bättre antaga en person med blott elementarkunskap i kemien, är dock af så stor vigt, att vi vilja försöka att något närmare utreda dess ståndpunkt, särdeles hvad beträffar föremålen för en sådan persons verksamhet; ty om vi kunna göra oss klart reda för dem. torde det sedan möjligen bli lätt nog att bestämma det kunskapsmått han behötver. Skulle man döma efter diskussionen på våra landtbruksmöten, och våra landtbrukares yttrande i allmänhet, så hade en agrikultur-kemist ingenting annat att göra än resa omkring och undersöka jord. Han skulle vara en slag: jordläkare, som, sedan han utforskat patientens tillstånd, skref ett recept och reste vidare, Vi vilja för ett ögonblick stanna vid denna inskränkta åsigt, och anmärka att redan detta förutsätter en. ganska kunnig person. Om det funnes en viss normalsammansättning af jord, som borde och äfven kunde öfverallt tillvägabringas, så vore saken lätt, Kemisten skulie då säga: denna jorden är för lös och skall förbättras med lera, denna fö; styf obh bör förbättras med sand, på detta fältet fattas hamus, på det-andra kalk — man bör dyköra det ena och kalka det andra. — Men det är icke så, Det finnes ingen normsalsammansättning af. jord, tjenlig för alla vexter. Vi hafva både styfiera och sandjord, som äro .utomordentligen fruktbara, och sjelfva myllan (humus) är så litet det hufvudsakliga wlkdtet för en jords fruktbarhet, att: dena utomordentligt fruktbara jorden från Al Arenberg i Belgien, som Johaston omtalar (Landtbrukets naturvetenskapliga grunder, del. I, sid. 243) och hvilken utan gödning och utan träda burit ymniga skördar i 160 år, fanns ej fullt en half procent humus, mena deremot nära 9, procent kalk. I en annan af lika fruktbarhet från strändersa af Obio, fanns blott omkring Y, proc. kalk, men 3,38 proc. organiska ämnena. Båda höllo de mycket sand och blott 5 å 6 proc. lerjord. Nåväl! Hvad skulle en dilettant i kemien hafva yttrat om dessa äkerjordarter? Sannolikt att de ingalunda voro utmärkt fruktbara, utom tvertom ganska felaktiga till sin saromansättning, ar den första hade i hög grad behof af att gödag och dyköras, samt att den andra bord: kalkas. På intet sätt hade han igenkänt uv dem tvenne af de fruktbaraste åkerjordarter ) veriden. Och hvarföre hade han icke det? Jo, emedan just det som gjorde dem så fruktbara — några i qvantitativt hänseende obetydliga proportioner af fosforsyra, chlor,svatvelsyra, kali och natron — icke var möjligt att upptäcka utan en vida strängare qvantitativ analys än den, hvaraf han var mäktig. I Men ägde han äfven förmåga att verkställ: den fullständigaste analys, så fattades honon dock den iosigt i fymk, vextfysiologi och vextkultur som är nödvändig för att tillämps och draga nyttiga slutföljder af de företeelser han upptäckt. Vi se således att redan vid den enklaste af jordbrukskemistens förrättningar, stannar dilettanten rådlös på halfva vägen, och det vanliga är då, att han, för att dölja: sin okunnighet, hugger till med ett djerit, ur! luften taget orakelsvar, som den sanne vetenskapsmannen väl skulle hafva aktat sig att afgifva. i Men den åsigten att jordundersökningarne : skulle vara det enda eller ens hufvudsakliga