Kanaka aragonerna lara vart for fötaliga of
att kunna lemna något bistånd.
En skogsscen i Nordamerikanska
slafstaterna.
(Ur Fredrika Bremers Hemmen i Nya Verldenr.)
Nej, jag for icke till: Savannah den dagen jag
tänkte fara, utan jag for — på eit upptäg, till hl
ket jag nu bjuder dig att följa mig, utan att säga
dig hvart det skall bära. Vi äka till jernbanan, vi
stiga in i en at vagnarnae, mr Howland, en ung, v:n-
vig herre — jag tår presentera mr Richards! och jag,
och — du följer ju med oss! Det bär af genom skog
och mark, aderton mil utom Charleston. Det är sent
på eftermiddagen och mycket varmt. Vi stanna; det
är midt i tjocka skogen. Det är skog på alla sidor,
och inga boningar synas till. Vi gå ur vagnarne och
in i furuskogen. Etter en stunds gående på obansde
stigar se vi skogen bli rätt lefvande. Det hvimlar
af folk, isynnerhet af den svarta racen, på alla hill
emellan de höga trädstammarne. Midt i skogen öpp-
nar sig en fri plats, och midt uti denna är upprest ett
stort, längt tak, hvilande pä stolpar, under hvilket är
en mängd at bänkar och gängar, med utrymme rog
för 4 å 5 tusen personer. I midten af detta taber-
nakel är en fyrkantig hög ställning, och i midten af
denna en slags kateder eller stor predikstol. Rundtom
tabernaklet (jag kallar taket på stolparne sä) äro upp-
resta, i en vid cirkel, hundradetals tält och bodar af
alla slags färger och former; sädane skimra hvita lär gt
in i skogen, och öfverallt, på alla sidor, när och fjer-
ran, ser:man grupper af menniskor, mest svarta, vid
små eldar, der det kokas och stekes. Barn spritga
omkring eller sitta vid eldarne, hästar stä och beta
vid sidan af deras äkdon. Det är ett fullkomligt 1ä-
ger, med ett lägers omväxlande brokiga lif, men utan
militär och vapen. Här ser allt fredligt och festligt
ut, ehuru just icke gladt. Under tabernaklet börjar
smäningom folk att samla sig, hvita menniskor på ena
sidan, svarta på den andra, de svarta i betydligt
större antal än de hvita. Vädret är qvalmigt; äsk-
moln betäcka himlen, och det begynner regnstänka.
Just ingen treflig utsigt för natten; ty, det kan icke
bjelpas, mitt lilla bjerta, vi mäste tillbringa natten
bär ute i vilda skogen. Det finnes ej annan utväg.
Vänta litet; det blir ändå ea annan utväg. Den he-
derlige, unge mr R. använder sin vältalighet, ett tält
öppnas för oss, och vi herbergeras der af en hygglig
bokhandlarefamilj. Caput familige är sträng metodist
och ser mycket allvarlig ut. Frun är behaglig och
innerligt god. Här få vi kaffe och qvällsvard.
Efter mältiden gär jag ut att se mig omkring, och
öfverraskas at ett skådespel som jag aldrig skall glöm-
ma. Natten är svart af äskmäln, men regnet har
upphört, blott nägra tuoga droppar falla här och der;
och hela skogen tyckes stå i lägor. På ätta elds-
altaren eller s. k. eldshöjder (fire-bills), liknande höga
bord, uppresta på stolpar rundtomkring tabernaklet,
brinna fladdrande eldar ur höga bål af lysved (Ligbt-
wood som innehäller mycken käda); och på alla sidor
i skogen, ända bort i dess aflägsnaste kamrar, brinna
större och mindre eidar utanför tälten eller på andra
platser, och lysa upp de höga furustammarne, som
synas vara pelare i ett ofantligt naturtempel, helgadt
ät eldens gudom. Dömen deröfver är mörk; men
luften är sä stilla att eldarnes flammor stiga rakt
uppät och kasta vilda dagrar uppå furukronorna och
de svarta molnen. Under tabernaklet är en ofantlig
folkmängd (säkert 3 å 4 tusen personer) församlad.
Den sjuoger bymner; en präktig chör! — Starkast
!juder den frän de svartas läger; ty de äro här itre-
dubbelt antal emot de hvita, och deras röster äro af
naturen sköna och rena. På den höga predikstolen
i midten af tabernaäklet ses fyra prester, som under
pauserna emellan bymnerna tala till folket med starka
röster, kallande syndarne till omvändelse och bättring.
Dnder allt detta rullar äskan, och stora blixtrar lysa
genom skogen säsom vreda ögonkast ur nägot osyn-
ligt, mäktigt öge. Vi gä in under tabernaklet och
blanda oss med folksamlingen på de hvitas sida,
Rundtomkring den upphöjda resningen med predik-
stolen, går, i vid fyrkant, en altardisk. Inom denna
sitta, på de hvitas sida, uppå bänkar nedom predik-
stolen, metodistprester, för det mesta vackra, resliga
gestalter med breda allvarliga pannor; och på de
svartas sida dessas andliga ledare och förmanare
(Exhorters), — flera bland dem mulatter med högst
märkliga, energiska fysionomier. Ju längre det lider
på natten ju varmare blir stämningen. Hymnerna
korta, men brinnande som lysvedens flammor, upp-
stiga häftiga som dessa. Likt melodiskt flammande
suckar höjas de äter och äter af tusentals harmoniska
röster. Predikanternas ifver ökas; tvä stå vända kt
de svartas läger, två ät de hvitas; de utsträgka sina
nänder och kalla syndarena att komma, komma
alla, nu, i denna tid, i denna stund; kanske är det
den sista, den enda, som stär qvar för dem att kom-
ma till frälsaren, — att undfly den eviga fördömel-
sen. -Midnatten närmar sig; eldarne brinna dunk-
lare; men exaltationen stiger och blir allmän. Upp
ständelsehymner blanda sig med predikanternas kal-
lelser, förmanarenas uppmaningar, samt församlingens
suckar och rop. Och nu uppstiga ur de hvitas läger
unga flickor och män, och komma och lägga sig, sä-
som förkrossade, ned öfver altardisken. De mötas
der frän andra sidan af presterna, som böja sig ned
till dem, emottaga deras bekännelser, uppmana och
trösta dem. I de svartas läger är stort tumult, och
man hör stora rop. Männer ryta och vräla, qvinnor
skrika, likt grisar när de skola slagtas. Flera få
konvulsioner, boppa och slå omkriog sig så att man
mäste hälla dem; det ser här och der ut som ett
handgemäng, och somliga af de lugnare deltagarne
skratta. Man hör en mängd ängestrop; men inga
ord utom: Oh! Iam a sinner!s Och: Jesus! Jesus! s
Under allt detta larm fortfar sängen stark och vacker,
och äskan slår sina pukor deremellan.
Medan detta spektakel pågär i de svartas läger, se
vi bland de hvita ett stillare uppträde. Några af dc
gestalter som botfärdiga knäböjt vid altardisken, ha
aflägsnat sig, men nägra ligga qvar, och presterna
tyckas fätängt tala eller sjunga för dem. En af dessa,
en upg flicka, upplyftes af sina anhöriga och befinnes
vara in a trance. Hon ligger nu med hufvudet i
ett äldre, sorgklädt fruntimmers sköte, med sitt unga,
täcka ansigte vändt uppät, stel, och som det tyckes
alldeles medvetslös. Den sorgklädda frun och ännu
en annan, äfven sorgklädd, bäda med vackra, sorgsna
ansigten, flägta sakta den unga flickan med sina
solfjädrar, och betrakta henne med allvarsamma blic
kar, under det 10 å 12 fruntimmer, de flesta unga,
stå omkring henne sjungande en hymn sakta och
ljufligt, ella betraktande den sofvande flickan, hos
hvilken de tro att nägot stort nu föregär. Det är ett
verkligen vackert uppträde, i den äskfulla natten vid
elds-altarenas sken.
Sedan vi väl under en timmas tid betraktat dessa
scener, och den exalterade stämningen begynt lugna
sig samt nattens glanspunkt tycktes vara öfver, gingo
mrs Howland och jag till tältet för att hvila. Det
läg vid utkanten at de hvitas läger, och jag gick af
oyfikenbet ett stycke bortom detsamma in i den mör
kara delen af skogen. Här var det ett förskräckligt
väsen, icke af menniskor,. utan af.grodor och andra
kräk. Äfven de tycktes hälla något stort möte, och
kraxade ock skrattade, bostade och fnöso och hade
så mänga underliga ljud och explosioner af besyn-
nerliga läten, att det icke var likt nägonting, men i
hög grad komiskt. Jag har aldrig hört en sädan
konsert. Den var som en parodi på den vi nyss be-
vistat. I tältet var det qvalmigt och trängt, men vär
goda, vänliga värdinna gjorde allt för att ställa bra
för oss; och mrs Howland ville blott ställa allt bra
för mig, men villectaga allt omak för sig. Jag hade
ingen ro i tältet, utan ville ätminstone ännu en gäng,
innan jag lade mig, kasta en blick på lägret. Kloc-
kan var nu öfver tolf, det hade klarnat, och luften
var så ljuflig, skädespelet sä skönt, att jag mäste gå
in i tältet och säga det för mrs Howland. Och hon