Kanaka aragonerna lara vart for fötaliga of att kunna lemna något bistånd. En skogsscen i Nordamerikanska slafstaterna. (Ur Fredrika Bremers Hemmen i Nya Verldenr.) Nej, jag for icke till: Savannah den dagen jag tänkte fara, utan jag for — på eit upptäg, till hl ket jag nu bjuder dig att följa mig, utan att säga dig hvart det skall bära. Vi äka till jernbanan, vi stiga in i en at vagnarnae, mr Howland, en ung, v:nvig herre — jag tår presentera mr Richards! och jag, och — du följer ju med oss! Det bär af genom skog och mark, aderton mil utom Charleston. Det är sent på eftermiddagen och mycket varmt. Vi stanna; det är midt i tjocka skogen. Det är skog på alla sidor, och inga boningar synas till. Vi gå ur vagnarne och in i furuskogen. Etter en stunds gående på obansde stigar se vi skogen bli rätt lefvande. Det hvimlar af folk, isynnerhet af den svarta racen, på alla hill emellan de höga trädstammarne. Midt i skogen öppnar sig en fri plats, och midt uti denna är upprest ett stort, längt tak, hvilande pä stolpar, under hvilket är en mängd at bänkar och gängar, med utrymme rog för 4 å 5 tusen personer. I midten af detta tabernakel är en fyrkantig hög ställning, och i midten af denna en slags kateder eller stor predikstol. Rundtom tabernaklet (jag kallar taket på stolparne sä) äro uppresta, i en vid cirkel, hundradetals tält och bodar af alla slags färger och former; sädane skimra hvita lär gt in i skogen, och öfverallt, på alla sidor, när och fjerran, ser:man grupper af menniskor, mest svarta, vid små eldar, der det kokas och stekes. Barn spritga omkring eller sitta vid eldarne, hästar stä och beta vid sidan af deras äkdon. Det är ett fullkomligt 1äger, med ett lägers omväxlande brokiga lif, men utan militär och vapen. Här ser allt fredligt och festligt ut, ehuru just icke gladt. Under tabernaklet börjar smäningom folk att samla sig, hvita menniskor på ena sidan, svarta på den andra, de svarta i betydligt större antal än de hvita. Vädret är qvalmigt; äskmoln betäcka himlen, och det begynner regnstänka. Just ingen treflig utsigt för natten; ty, det kan icke bjelpas, mitt lilla bjerta, vi mäste tillbringa natten bär ute i vilda skogen. Det finnes ej annan utväg. Vänta litet; det blir ändå ea annan utväg. Den hederlige, unge mr R. använder sin vältalighet, ett tält öppnas för oss, och vi herbergeras der af en hygglig bokhandlarefamilj. Caput familige är sträng metodist och ser mycket allvarlig ut. Frun är behaglig och innerligt god. Här få vi kaffe och qvällsvard. Efter mältiden gär jag ut att se mig omkring, och öfverraskas at ett skådespel som jag aldrig skall glömma. Natten är svart af äskmäln, men regnet har upphört, blott nägra tuoga droppar falla här och der; och hela skogen tyckes stå i lägor. På ätta eldsaltaren eller s. k. eldshöjder (fire-bills), liknande höga bord, uppresta på stolpar rundtomkring tabernaklet, brinna fladdrande eldar ur höga bål af lysved (Ligbtwood som innehäller mycken käda); och på alla sidor i skogen, ända bort i dess aflägsnaste kamrar, brinna större och mindre eidar utanför tälten eller på andra platser, och lysa upp de höga furustammarne, som synas vara pelare i ett ofantligt naturtempel, helgadt ät eldens gudom. Dömen deröfver är mörk; men luften är sä stilla att eldarnes flammor stiga rakt uppät och kasta vilda dagrar uppå furukronorna och de svarta molnen. Under tabernaklet är en ofantlig folkmängd (säkert 3 å 4 tusen personer) församlad. Den sjuoger bymner; en präktig chör! — Starkast !juder den frän de svartas läger; ty de äro här itredubbelt antal emot de hvita, och deras röster äro af naturen sköna och rena. På den höga predikstolen i midten af tabernaäklet ses fyra prester, som under pauserna emellan bymnerna tala till folket med starka röster, kallande syndarne till omvändelse och bättring. Dnder allt detta rullar äskan, och stora blixtrar lysa genom skogen säsom vreda ögonkast ur nägot osynligt, mäktigt öge. Vi gä in under tabernaklet och blanda oss med folksamlingen på de hvitas sida, Rundtomkring den upphöjda resningen med predikstolen, går, i vid fyrkant, en altardisk. Inom denna sitta, på de hvitas sida, uppå bänkar nedom predikstolen, metodistprester, för det mesta vackra, resliga gestalter med breda allvarliga pannor; och på de svartas sida dessas andliga ledare och förmanare (Exhorters), — flera bland dem mulatter med högst märkliga, energiska fysionomier. Ju längre det lider på natten ju varmare blir stämningen. Hymnerna korta, men brinnande som lysvedens flammor, uppstiga häftiga som dessa. Likt melodiskt flammande suckar höjas de äter och äter af tusentals harmoniska röster. Predikanternas ifver ökas; tvä stå vända kt de svartas läger, två ät de hvitas; de utsträgka sina nänder och kalla syndarena att komma, komma alla, nu, i denna tid, i denna stund; kanske är det den sista, den enda, som stär qvar för dem att komma till frälsaren, — att undfly den eviga fördömelsen. -Midnatten närmar sig; eldarne brinna dunklare; men exaltationen stiger och blir allmän. Upp ständelsehymner blanda sig med predikanternas kallelser, förmanarenas uppmaningar, samt församlingens suckar och rop. Och nu uppstiga ur de hvitas läger unga flickor och män, och komma och lägga sig, säsom förkrossade, ned öfver altardisken. De mötas der frän andra sidan af presterna, som böja sig ned till dem, emottaga deras bekännelser, uppmana och trösta dem. I de svartas läger är stort tumult, och man hör stora rop. Männer ryta och vräla, qvinnor skrika, likt grisar när de skola slagtas. Flera få konvulsioner, boppa och slå omkriog sig så att man mäste hälla dem; det ser här och der ut som ett handgemäng, och somliga af de lugnare deltagarne skratta. Man hör en mängd ängestrop; men inga ord utom: Oh! Iam a sinner!s Och: Jesus! Jesus! s Under allt detta larm fortfar sängen stark och vacker, och äskan slår sina pukor deremellan. Medan detta spektakel pågär i de svartas läger, se vi bland de hvita ett stillare uppträde. Några af dc gestalter som botfärdiga knäböjt vid altardisken, ha aflägsnat sig, men nägra ligga qvar, och presterna tyckas fätängt tala eller sjunga för dem. En af dessa, en upg flicka, upplyftes af sina anhöriga och befinnes vara in a trance. Hon ligger nu med hufvudet i ett äldre, sorgklädt fruntimmers sköte, med sitt unga, täcka ansigte vändt uppät, stel, och som det tyckes alldeles medvetslös. Den sorgklädda frun och ännu en annan, äfven sorgklädd, bäda med vackra, sorgsna ansigten, flägta sakta den unga flickan med sina solfjädrar, och betrakta henne med allvarsamma blic kar, under det 10 å 12 fruntimmer, de flesta unga, stå omkring henne sjungande en hymn sakta och ljufligt, ella betraktande den sofvande flickan, hos hvilken de tro att nägot stort nu föregär. Det är ett verkligen vackert uppträde, i den äskfulla natten vid elds-altarenas sken. Sedan vi väl under en timmas tid betraktat dessa scener, och den exalterade stämningen begynt lugna sig samt nattens glanspunkt tycktes vara öfver, gingo mrs Howland och jag till tältet för att hvila. Det läg vid utkanten at de hvitas läger, och jag gick af oyfikenbet ett stycke bortom detsamma in i den mör kara delen af skogen. Här var det ett förskräckligt väsen, icke af menniskor,. utan af.grodor och andra kräk. Äfven de tycktes hälla något stort möte, och kraxade ock skrattade, bostade och fnöso och hade så mänga underliga ljud och explosioner af besynnerliga läten, att det icke var likt nägonting, men i hög grad komiskt. Jag har aldrig hört en sädan konsert. Den var som en parodi på den vi nyss bevistat. I tältet var det qvalmigt och trängt, men vär goda, vänliga värdinna gjorde allt för att ställa bra för oss; och mrs Howland ville blott ställa allt bra för mig, men villectaga allt omak för sig. Jag hade ingen ro i tältet, utan ville ätminstone ännu en gäng, innan jag lade mig, kasta en blick på lägret. Klockan var nu öfver tolf, det hade klarnat, och luften var så ljuflig, skädespelet sä skönt, att jag mäste gå in i tältet och säga det för mrs Howland. Och hon