en talent hvari jag ej är utan färdighet — och
hon har redan gjort ett utkast efter naturen,
hvilket, om man afscr från perspektivet, icke
är så illa; hon har verkligen af sin egen na-
turliga instinkt fått begrepp om m,idealisering:
(hvilket lofvar framtiden originalitet), och åt
den gamla pilen, tom hänger öfver strömmen har
hon gifvit just. den böjning som den behöfde
för att doppa ned i vattnet och mildra de
skarpa linierna. Min enda fruktan är att Blan-
che skall blifva alltför drömmande och tank-
full. Stackars barn, hon har ingen att leka
med! Jag ser mig derföre omkring och skaf-
far henne en hund — yr och ung, som af-
skyr stillasittande göromål — en liten kol-
svart ,rapphönshund, med öron som släpa på
marken. Jag döper honom till Jubar, till
Addisois Catoz ära, och i betraktande af
Hans svarta locker och moriska kroppskon-
stitution. Blanche -ser icke så ande- och
elflik ut då hon glider genom ruinen, om
Juba skäller vid bennes sida och skrämmer
foglerna från mMurgrönan.
En dag hade jag vandrat upp och ned i
försalen, som var öfvergifven af alla; och
åsynen af rustningarna och porträtterna —
stumma bevis på det verksamma och äfven-
tyrslystna lif gom förts af slottets gamla in-
nevånare, hvilka syntes förebrå mig min egen
overksamma obemärkthet — hade bragt mig
upp på en af dessa Pegasiska klippare på
hvilka ungdomen uppstiger till skyarna —
befriande jungfrur från klippor och dödan-
de -Gorgoner och vidunder — då Juba hop-
på in och Blanche följde efter med sin
almhatt i handen.
BLaAncue, — Jag trodde just att du skulle
vara hör Sisty: för jag stanna qvar?
Pisistratus. — Huru, mitt snälla barn, da-
gen är så vacker, att du, i stället att förspilla
den inomhus, borde springa omkring på fäl-
ten meåd Juba.
JuBA. — Wow — wow!
BrancHe. — Vill du komma med? Om
Sisty stannar inne, bryr Blanche sig icke om
fjärilarna!