en talent hvari jag ej är utan färdighet — och hon har redan gjort ett utkast efter naturen, hvilket, om man afscr från perspektivet, icke är så illa; hon har verkligen af sin egen naturliga instinkt fått begrepp om m,idealisering: (hvilket lofvar framtiden originalitet), och åt den gamla pilen, tom hänger öfver strömmen har hon gifvit just. den böjning som den behöfde för att doppa ned i vattnet och mildra de skarpa linierna. Min enda fruktan är att Blanche skall blifva alltför drömmande och tankfull. Stackars barn, hon har ingen att leka med! Jag ser mig derföre omkring och skaffar henne en hund — yr och ung, som afskyr stillasittande göromål — en liten kolsvart ,rapphönshund, med öron som släpa på marken. Jag döper honom till Jubar, till Addisois Catoz ära, och i betraktande af Hans svarta locker och moriska kroppskonstitution. Blanche -ser icke så andeoch elflik ut då hon glider genom ruinen, om Juba skäller vid bennes sida och skrämmer foglerna från mMurgrönan. En dag hade jag vandrat upp och ned i försalen, som var öfvergifven af alla; och åsynen af rustningarna och porträtterna — stumma bevis på det verksamma och äfventyrslystna lif gom förts af slottets gamla innevånare, hvilka syntes förebrå mig min egen overksamma obemärkthet — hade bragt mig upp på en af dessa Pegasiska klippare på hvilka ungdomen uppstiger till skyarna — befriande jungfrur från klippor och dödande -Gorgoner och vidunder — då Juba hoppå in och Blanche följde efter med sin almhatt i handen. BLaAncue, — Jag trodde just att du skulle vara hör Sisty: för jag stanna qvar? Pisistratus. — Huru, mitt snälla barn, dagen är så vacker, att du, i stället att förspilla den inomhus, borde springa omkring på fälten meåd Juba. JuBA. — Wow — wow! BrancHe. — Vill du komma med? Om Sisty stannar inne, bryr Blanche sig icke om fjärilarna!