att de aldrig oroa hennes drömmar i hennes af mörka vinklar och vrår uppfyllda rum. I derifrån. man hör vinden qvida genom de öde Ituinerna, och fönstrens hesa skallrande i de Ifängelselika murarne. Hon skulle icke ha fruktat att i mörkret vandra igenom det spökliga slottet, eller att gå öfver kyrkogården då, Vid mänans falska och ovissa sken, grafstenarna se så spöklika ut, och idegranarnes skugga hvilar så stilla öfver marken. Då Rolands panna är som dystrast, och hans läppars sammantryckning . kommer sorgen at! se som mest tryckande ut, då kan man vara förvissad att finna Blanche nedhukad vid hans fötter, afvaktande det ögonblick då, med en tung suck, musklerna slakna, och hon är göker om att vinna ett leende om hon: klättrar upp på hans knä. Det är angenämt-att se henne glida uppför grusade torntrappor, eller stå tyst i nischen af någon förfallen fönsterlös glugg, och man undrar hvilka tankar af obestämd bäfvan och högtidligt nöje kunna vara i verksamhet under denna lilla lugna panna, 5 å Hon har en snabb fettningsgäåfva i allt hvad man lär henne; hon gifver redan full sysselsättning åt min mors hela uppfostringskonst. Min far har haft att genomsöka sitt bibliotek för att finna böcker egnade att nära (eller släcka) hennes begär efter ;vidare upplysnings; och han har lofvat gifva henne lektioner i Franska och Italienska, hvilka motiagas så tscksamt, att man skulle trott att Blanche tog Telemaque och Novelle Morali för dockskåp och dockor. Må himlen föra henne genom Franskan och Italienskan med mer framgång än som beskärdes de lektioner i Gseekiska som mr Caxton gaf Pisistratus! Hon har ett öra för musik, hvilket min mor, som icke är någon dålig domare, förklarar vara förträffligt. Lyckligtvis bor det en gammal Italienare i en stad omkring en tio wil bort, hvilken säges vara en utmärkt musiklärare, och som gör sin rund kring traktens herrgårdar tvenne gångor i veckan, Jag har lärt henne rita —