Pisistratus, som ser att hans vakna dröm-
mars tråd är bruten, samtycker med resig-
nerad uppsyn. Just som de passera genom
dörren, stannar Blanche med ett utseende som
om der låge henne någonting på bjertat.
Pisistratus. — Huru är det nu fatt, Blan-
che? Hvarför gör du knutar på det der ban-
det, och hvarföre skrifver du osynliga bok-
stäfver på golfvet, med spetsen af din lilla
beställsamma fot?
Brincee — (hemlighetsfullt.) — Jag har
funnit ett nytt rum, Sisty. Tror du att vi
skola titta dit in? j
Pisisträtus. — Ja visst, bara det icke är
något Blåskögg som lockat dig. Hvar är rum-
met?
Brancye, — Trappan uppföre — till ven-
ster.
Pisistratvs; — Denna lilla gamla dörr, som
leder uppföre tvenne stentrappor och som all-
tid hålles stängd?
Brncere. — Ja, den är icke stängd i dag.
Dörren stod på glänt och jag tiltade in; men
jag ville icke gå längre förr än jag först frå-
gat dig om du trodde att det skulle vara
orätt.
Pisistratus. — Det var mycket snöllt af
dig, min lilla grannlaga kusin. Jag betviflar
icke att det är ett spökförsåt; emellertid tror
jag ait vi under Jubas beskydd kunna våga
försöket tillsammans.
Pisistratus, Blanche och Juba stiga uppför
trapporna, och taga af inåt en mörk gång till ven-
ster, åt motsatt sida mot de bebodda rum-
men; vi uppnå den hvälfda dörren af groft
sammanspikade ekplankor; vi skjuta upp den
och finna en liten trappa som slingrar sig ned
från rummet: det är beläget just ofvan om Ro-
lands kammare.
Rummet har ef fuktig lukt, och har san-
nolikt blifvit lemnadt öppet för att vädras,
ty vinden intränger genom det frånriglade
fönstret, och en knubb brinner i spiseln.
Stället har detta tilldragande, förtrollande ut-
eende som tillhör ett skräprum, ty jag vet