FAMILJEN CAXTON, Q ar SIR EDWARD BULWER LYTTON. Tolfte Delen. TI Kar, Blanche hade förstått att ansluta sig, om icke till mina mer aktiva förströelser — bestående uti ait löpa kring landet och formera vänskapsiörbindelser med landtbrukarne — likväl till alla mina mer stillsamma och husliga göromål. Det omger henne en tyst tjusning som det är högst svårt att beskrifva — men den synes härfiyta från ettslags medfödd sympati med deras lynne och sinnelag som hon älskade. Om man är munter ljuder det en glädtighet i hennez silfverklingande skratt. som tyckes vara glädjen sjelf; en man är sorgsen, och smyger bort i en vrå att begrafva sitt hufvud i handen, — och fundera — då känner man genast — och just i rätta ögonblicket — då man har funderat nog och hjertat behöfver någonting att lifva och uppfriska sig med, man känner tvenne små oskyldiga armar kring sin hals — man blickar upp — och se der! Blanches milda ögon, fulla af uppmärksam deltagande godhet; ehuru bon har nog grannlagevhet att icke fråga — det är nog för henne att sörja med er sorg — han behöfver icke veta mer, Ett gällsamt barn! — fri från all fruktan, och likväl uppenbarligen kör i sådana saker som ingifva barn fruktan — kär i berättelser om .fåer, andar och spöken — hvilka mrs Primmins uppheratar nya och färska ur sitt minnesförräd, liksom en trollkarl upphemtar den ena varma pankakan efter den andra ur en hatt. Och så viss är dock Blanche på sin egen oskuld, Se A.B. n:ris 161—184, 168, 167, 169, 173, 175 —179, 181—183, 185, 187, 188, 190, 191, 193— 195, 197, 199, 200, 202—204, 206, 208, 209, 212, 214—218, 220 och 221,