FAMILJEN CAXTON, Q
ar SIR EDWARD BULWER LYTTON.
Tolfte Delen.
TI Kar,
Blanche hade förstått att ansluta sig, om
icke till mina mer aktiva förströelser —
bestående uti ait löpa kring landet och for-
mera vänskapsiörbindelser med landtbrukarne
— likväl till alla mina mer stillsamma och
husliga göromål. Det omger henne en tyst
tjusning som det är högst svårt att beskrifva
— men den synes härfiyta från ettslags med-
född sympati med deras lynne och sinnelag
som hon älskade. Om man är munter ljuder
det en glädtighet i hennez silfverklingande
skratt. som tyckes vara glädjen sjelf; en man
är sorgsen, och smyger bort i en vrå att be-
grafva sitt hufvud i handen, — och fundera
— då känner man genast — och just i rätta
ögonblicket — då man har funderat nog och
hjertat behöfver någonting att lifva och upp-
friska sig med, man känner tvenne små oskyl-
diga armar kring sin hals — man blickar upp
— och se der! Blanches milda ögon, fulla
af uppmärksam deltagande godhet; ehuru bon
har nog grannlagevhet att icke fråga — det
är nog för henne att sörja med er sorg — han
behöfver icke veta mer, Ett gällsamt barn!
— fri från all fruktan, och likväl uppen-
barligen kör i sådana saker som ingifva barn
fruktan — kär i berättelser om .fåer, andar
och spöken — hvilka mrs Primmins upphera-
tar nya och färska ur sitt minnesförräd, lik-
som en trollkarl upphemtar den ena varma
pankakan efter den andra ur en hatt. Och
så viss är dock Blanche på sin egen oskuld,
Se A.B. n:ris 161—184, 168, 167, 169, 173, 175
—179, 181—183, 185, 187, 188, 190, 191, 193—
195, 197, 199, 200, 202—204, 206, 208, 209, 212,
214—218, 220 och 221,