rykte ville veta att presidenten general Mona-
gas hade för afsigt att låta bekläda sig med
presidentskapet på 10 år och för att betrygga
landets lugn låta tilldela sig vidsträckta full-
makter.
Korrespondens-artikel från Australien.
(Ur The Times.)
(Slut från thorsdagsbl.)
Några allmänna åtgärder mot öfverhängande
sociala olägenbeter komma ej i fråga; him-
melens regn är stadens enda renhållningsen-
treprenör, och som inga slags diken finnas,
så strömmar snart vattnet från gränder och
backar öfver hufvudgatorna. Man börjar der-
före hysa mycken oro för belsotillståndet på
platsen, och det på goda skäl, enär folkmäng-
den hvarje vecka ökas med omkring 4000
personer. Men häruti, liksom i allt annat, är
det guldtörsten som i hög grad hindrar dy-
lika företag, så att landets rikedom synes dö-
ma hufvudstaden till pest och elände.
Ett stort misstag vid Melbournes planlägg-
ning är missförhållandet mellan hufvudgatorna
och bigatorna. Dessa sistnämnda äro mycket
för trånga och obetydligt bredare än vanliga
gränder. Olägenheterna häraf äro redan syn-
bara och komma att kännag mer och mer för
hvarje år. I anseende till grundens dyrhet
kan man befara att dessa olägenheter icke nu-
mera kunna afhjelpas. För den bristande af-
dikningen, för vattnets osunda öfversvämnin-
gar, för farorna at en eldsvåda af kaliforniskt
omfång få styrelsen, kommunalmyndigheterna,
polisen och 1 allmänhet autoriteterna skulden,
men folket sjelft, som i dessa saker kunde
uträtta så mycket, har ej härutinnan drifvit på
saken. Alla äro för mycket sysselsatta en
hvar med sitt enda ändamål — att samla pen-
ningar; ej heller kan någon förbättring emot-
ses, förr än platsen erhäller mera egenskapen
af ett samhälle, än af ett läger. Känslan af
sambhällighet har ännu ej uppspirat. De hand-
lande och industriidkande kunna snarare be-
traktas såsom marketentare åt en talrik armåe,
som oförmodadt intågat i provinsen, än så-
som patriotiska borgare. Massan af folket är
fremmande för platsen och för hvarandra;
guldminorna äro ej ett hemv för någon, och
den anda som der råder är lika bjert fram-
stickande som i Melbourne. Ingen samver-
kan för ett framtida och allmänt välbefinnande
kan ännu organiseras. Det är dock fruktlöst
att klaga öfver ett ondt som beror på aam-
hällets konstruktion; endast tiden och det nu
rådande feberaktiga guldsökeriets efterträdande
af en stadig och ordnad handel kan aflägsna
det, och i det afseendet gifva redan nu flera
tecken vid handen att en förändriog är i au-
nalkande.
För några få månader tillbaka var allmänna
säkerheten i staden betydligt mera störd än
för närvarande; ändock våga de personer, som
derstädes varit bosatta någon lärgre tid, icke
helt och hållet förlita sig på polisens vaksam-
het. Många af dem bära alltid vapen på sig
1 händelse de hafva göromål ute efter skym-
ningen; de undvika då vissa platser, gå på!
midten af gatan, och om någon frågar dem
hvad tiden lider eller begär eld på en cigarr,
så svara de med att klicka med en pistol och
anbefalla vederbörande att hålla sig på till-
börlig distans. Jag kan ej säga att jag sjelf
funnit dylika försigtigbetsmått nödvändiga, men
bar dock trott mig böra anföra andras erfa-!
renhet. I sjelfva verket äro alla förhållanden!
bär så upp- och nedvända, att utseendet att!
vara en gentleman eller, som det på kolonial-!
språket heter, en swells, i sig sjelf utgör ett
skydd, emedan det ger tillkänna brist på mynt.
En sådan är icke värd en plundring, ty an-
tingen eger han inga penningar, eller också
är han nog nykter och försigtig att lemna:
hemma hvad han har. Men den druckne guld-
gräfvaren, han som nyss anländt från minorna!
med sin guldsand i bältet och raglande från.
den ena krogen till den andra, är ett rikt och!
lätt byte, Man har honom i sigte, följer ho-
nom och plundrar honom på ett systematiskt!
sätt. Mången bättre guldfickav har i Mel-
bournes rännstenar blifvit länsadpå mera guld.
än gom kunnat under flera veckors gräöfning
upptagas ur Ballarats minor. Med undantag.
för denna klass menniskor skulle jag tro att.
platsen är säker nog och lugnare än man kun-!
nat förmoda. I
De verkliga inkomstikällorna bärstädes ro, !
ulora grufvorna, värdshusen i Melbourne.
Värdarne göra stor och hastig lycka, tusental
pund sterling gifvas gerns för ett väl inredt;
hus af särasta sorten, ju sämre dess bättre,
ty i dem skördas större förtjenster än. i de:
ansedda hotellen. Guldgräfvarne dricka ofta
upp sitt guld på värdshusen och återvända till
grufvorna lika fattiga. som då de först dit-
gommo. Om de insätta aitt guld i en bank!
så är den simplaste formalitet för dem en.
plåga, och man har exempel på att de med.
ovilja vägrat taga emot kontrabok af banken
under den inbillningen att den vore-detsam-!
ma som en deporterads sticket-of-leaveo).
Det beräknas satt ett betydligt belopp af guld
i Melbournes bank aldrig skall återfordras,
emedan många insittere dels supit ibjäl gig!
dels ock satt lifvet till genom någon tilfällig-
het eller sjukdom vid minorna, något som in-
galunda är sällspordt. De som spara sina in-.
komster för att bosätta sig och framdeles
drifva någon rörelse tillhöra det förståndiga
och försigtiga fåtalet; men lyckan är nyckfull, i
så att de värdigaste icke alltid biifva de lyck-
ligaste, i
Guldfälten i provinsen Victoria fortfara stt
lemna den största qvantiteten guld, och bafva
dragit till sig de flesta guldgräfvarne från de :
nordligare distrikten. Det räder en enformig-!!
a a IV FJ fr