rykte ville veta att presidenten general Monagas hade för afsigt att låta bekläda sig med presidentskapet på 10 år och för att betrygga landets lugn låta tilldela sig vidsträckta fullmakter. Korrespondens-artikel från Australien. (Ur The Times.) (Slut från thorsdagsbl.) Några allmänna åtgärder mot öfverhängande sociala olägenbeter komma ej i fråga; himmelens regn är stadens enda renhållningsentreprenör, och som inga slags diken finnas, så strömmar snart vattnet från gränder och backar öfver hufvudgatorna. Man börjar derföre hysa mycken oro för belsotillståndet på platsen, och det på goda skäl, enär folkmängden hvarje vecka ökas med omkring 4000 personer. Men häruti, liksom i allt annat, är det guldtörsten som i hög grad hindrar dylika företag, så att landets rikedom synes döma hufvudstaden till pest och elände. Ett stort misstag vid Melbournes planläggning är missförhållandet mellan hufvudgatorna och bigatorna. Dessa sistnämnda äro mycket för trånga och obetydligt bredare än vanliga gränder. Olägenheterna häraf äro redan synbara och komma att kännag mer och mer för hvarje år. I anseende till grundens dyrhet kan man befara att dessa olägenheter icke numera kunna afhjelpas. För den bristande afdikningen, för vattnets osunda öfversvämningar, för farorna at en eldsvåda af kaliforniskt omfång få styrelsen, kommunalmyndigheterna, polisen och 1 allmänhet autoriteterna skulden, men folket sjelft, som i dessa saker kunde uträtta så mycket, har ej härutinnan drifvit på saken. Alla äro för mycket sysselsatta en hvar med sitt enda ändamål — att samla penningar; ej heller kan någon förbättring emotses, förr än platsen erhäller mera egenskapen af ett samhälle, än af ett läger. Känslan af sambhällighet har ännu ej uppspirat. De handlande och industriidkande kunna snarare betraktas såsom marketentare åt en talrik armåe, som oförmodadt intågat i provinsen, än såsom patriotiska borgare. Massan af folket är fremmande för platsen och för hvarandra; guldminorna äro ej ett hemv för någon, och den anda som der råder är lika bjert framstickande som i Melbourne. Ingen samverkan för ett framtida och allmänt välbefinnande kan ännu organiseras. Det är dock fruktlöst att klaga öfver ett ondt som beror på aamhällets konstruktion; endast tiden och det nu rådande feberaktiga guldsökeriets efterträdande af en stadig och ordnad handel kan aflägsna det, och i det afseendet gifva redan nu flera tecken vid handen att en förändriog är i aunalkande. För några få månader tillbaka var allmänna säkerheten i staden betydligt mera störd än för närvarande; ändock våga de personer, som derstädes varit bosatta någon lärgre tid, icke helt och hållet förlita sig på polisens vaksamhet. Många af dem bära alltid vapen på sig 1 händelse de hafva göromål ute efter skymningen; de undvika då vissa platser, gå på! midten af gatan, och om någon frågar dem hvad tiden lider eller begär eld på en cigarr, så svara de med att klicka med en pistol och anbefalla vederbörande att hålla sig på tillbörlig distans. Jag kan ej säga att jag sjelf funnit dylika försigtigbetsmått nödvändiga, men bar dock trott mig böra anföra andras erfa-! renhet. I sjelfva verket äro alla förhållanden! bär så uppoch nedvända, att utseendet att! vara en gentleman eller, som det på kolonial-! språket heter, en swells, i sig sjelf utgör ett skydd, emedan det ger tillkänna brist på mynt. En sådan är icke värd en plundring, ty antingen eger han inga penningar, eller också är han nog nykter och försigtig att lemna: hemma hvad han har. Men den druckne guldgräfvaren, han som nyss anländt från minorna! med sin guldsand i bältet och raglande från. den ena krogen till den andra, är ett rikt och! lätt byte, Man har honom i sigte, följer honom och plundrar honom på ett systematiskt! sätt. Mången bättre guldfickav har i Melbournes rännstenar blifvit länsadpå mera guld. än gom kunnat under flera veckors gräöfning upptagas ur Ballarats minor. Med undantag. för denna klass menniskor skulle jag tro att. platsen är säker nog och lugnare än man kun-! nat förmoda. I De verkliga inkomstikällorna bärstädes ro, ! ulora grufvorna, värdshusen i Melbourne. Värdarne göra stor och hastig lycka, tusental pund sterling gifvas gerns för ett väl inredt; hus af särasta sorten, ju sämre dess bättre, ty i dem skördas större förtjenster än. i de: ansedda hotellen. Guldgräfvarne dricka ofta upp sitt guld på värdshusen och återvända till grufvorna lika fattiga. som då de först ditgommo. Om de insätta aitt guld i en bank! så är den simplaste formalitet för dem en. plåga, och man har exempel på att de med. ovilja vägrat taga emot kontrabok af banken under den inbillningen att den vore-detsam-! ma som en deporterads sticket-of-leaveo). Det beräknas satt ett betydligt belopp af guld i Melbournes bank aldrig skall återfordras, emedan många insittere dels supit ibjäl gig! dels ock satt lifvet till genom någon tilfällighet eller sjukdom vid minorna, något som ingalunda är sällspordt. De som spara sina in-. komster för att bosätta sig och framdeles drifva någon rörelse tillhöra det förståndiga och försigtiga fåtalet; men lyckan är nyckfull, i så att de värdigaste icke alltid biifva de lyckligaste, i Guldfälten i provinsen Victoria fortfara stt lemna den största qvantiteten guld, och bafva dragit till sig de flesta guldgräfvarne från de : nordligare distrikten. Det räder en enformig-!! a a IV FJ fr