man vara varsam. En annan gång kan hända att frågan står tvertom. Det är sädane bakslag, som partiandan öfverser, endast den för tillfället kan genomårifra en önskad plan. Enligt vår mening är det aldrig klokt a! regeringen att undertrycka ständernas besluti beskattningsfrågor,; emedan det är ständerns oeh icke regeringen som grundlagsenligt ega att fatta beslut i dessa frågor. men ätinu mindre kan det i förevarande fail anses klokt på den ef Sveaska Tidningen anförda grund att man derigenom möjligtvis skulle kunna vainska arbetet vid uträknandet af medelmarkegångspriserna för de sista 10 åren, derest räntepersedlarnes antal inskränktes. Ständerna hafsa netligen icke gjort ditt beslut beroende af en dylik minskning i vederbörandes möda, utan tvärtom på samma gång beslutet fattades äfven anbefailt riksgäldskontoret att till statskontoret utbetala de för reförmens genomförande till en början erforderliga medlen.: Sedan ständerna meddelat regeringen deras beslut om räntornas och tioadenz erläggande efter 10 års medelmarkegångspris. anföra ständerna i detag skrifvelse af den 20 Aug: 1851 till K. M:t: Hvarjemte och enär statsverket, genom hvad sålanka blifvit heslutadt, skulle komma att för forsel lönens goltgörande vidkännas en till omkring 60,000 rår förslagsvis beräknad ärlig utgift; men denna ersättning, under de första ären efter förändringens vidtagande och innan alla löntagare -på densamma ingäl, på längt när ieke kan komma att uppgå tillberörde summa, hvadan nägot serskildt anslag ä stat för dettas ändamäl icke för närvarande synes behöfva anvisas, rikets ständer, i likhet-med hvad Eders Kongl. Maj:t i berörde hänseende föreslagit, beslutat lerna fallmäktige i riksgäldskontoret föreskrift, ati vid de ärliga liqviderna melian statsoch riksgäldsverkan godtgöra statskontoret det belopp som, enligt den afslutade rikshufvadboken, blifvit a: sistnämnde verk i ersättning för ifrögavarande forsellön förskottsvis utgifvet. : Nämnde föreskrift hafva rikets ständer äfvea meddelat i 138 af regiementet för riksgäldskontorct. Som nu det definitiva beslutet om grundräosornas förenkling af ständerna uppsköts vid sista riksdag, men de det oaktadt då icke endast afgjorde frågan om de indelta hemmansräntornas och kronotiondens utgörande efter 10 ärs medelmarkegångspris med tillägg af forseliön, . hvilken icke de skattskyldige utan statsverket skulle gälda, samt ständerna i sammanhang härmed genast och utan att af. vakta nästa riksdags beslut i fråga om grundräntornas förenkling, äfven beslutade att riksgäldskoatoret skulle. godtgöra statsverket för de utgifter som under tiden och vid reformens början kunde komma att drabba detsamma genom utbetalande af berörde forsellön, är det ja alideles orimligt att vilja göra verkställigheten af dessa rikets ständers beslut beroende af dem som vid kommande riksdagar kunna fattas rörande räntornas förenkling, Om förhållandet varit att räntetagarne i stälJet ait förlora tillfälletatt preja räntegifvarte på högre skatt, genom reformen fingo gina vilkor förbättrade, är det mer än.sannolikt att vederbörande icke skulle funnit det vara klokt. att låta anstå med: uträkningen. afmedelmarkegångspriset för de många: perscdlarne, Detta hade dåsäkerligen varit en lätt utförd sak, såsom den i alla hänseende icke förtjenar ringaste afseende i denna fråga. Vidkommande åter den omständigheten att de tvenme stånd, adeln och presterna, som äro räntetagarnes målsmäns, begärt att ständernas gemensamt fattade beslnt i ämnet icke skulle befordras: till: verkställighet, så kuana vi ej inse att regeringen kan för sin uraktlåtenhet att i en beskattningsfråga verkställa ett af ständerna gemensamt fattadt och till tronen framburet beslut finna ringaste. stöd der: att särskilda stånd, vare sig, ett eller två, för sin del träda i opposition mot. beslutet. Så länge vår fyrkatätiga representation eger bestånd, är det väl också efter de fyra kamrarnes gemensamma beslut och icke efter dena som en eller två af dem fatta, som regeringen akall rätta sig. . Ett motsatt förfarande strider emot konstitutionen och har alltför mycket slögliycke af revision och statskupp: De ränteoch tiondegifvare, som i följd af regeringens försummelse att till verkställighet befordra bär omnämnda ständernas beslut, få vidkännas högre skatter än de bordt erlägga, synas derföre hafva laglig rätt att yrka, det ministörens medlemmar, som lemnat stöd åt ett så olagligt handlingssätt, måtte åläggas att godtgöra beloppen. . Räntetagarnes målsmän) hade icke. heller rågon giltig anledning att beklaga sig öfver ständernas beslut, ty det förnärmade icke deras rätt som redan då voro räntetagare. Det afsåg blott att hindra de blifvande räntetarne att förnya och fortsätta de gamla preJerierna emot ränteoch tiondegifvarne: samt derigenom småningom lätta dessas bördor. Att regeringen skulle fästa mera afseende å hvad dessa målsmän begärt än å hvad ständerna i en beskattaingsfräga, samt det till ochi. med i öfverensstämmelse med Kongl. Majsis egen proposition, beslutat, innefattar i den konservativa tidningens mun en så naiv bekännelse, att den verkligen förtjenar att komma till den större allmänhetens kännedom. Vi he icke heller förmärkt att regeringen fäsiat något afseende å hvad som-af: borgare och I bönder gillats i strid-emot de andra ståndens hos rikets ständer genomdårifna beslut. Månne: det blott är å adelns och presternas särski!da meningar som regeringen. skall lyssna? Ärs det blott å målsmännen för räntetagarne och I icke å målsmännen: för räntegifvarne? it pr EG En mas ON vg GD