och den anglikanska kyrkans trettionio artiklar; för att ertappa och näpsa de misstänkts fick denna inqvisitionsdomstol den mest vidsträckta myndighet. Jacob I betraktade puritanerna som upprorsmakare, hvilka icke förtjente någon mirskund. Om en af dem. sade ban, vågar mucka och icke viser hbörsamhet, är han en höngd man,. Han betecknade dem inför parlamentet såsom en sekt. omöjlig att fördraga i ett ordnadt samhälle. Emellertid voro puritanerna långt ifrån upprorsmakare. De vägrade hvarken trohetseder elier ens den andliga supremati-eden, det vill säga de erkände konungens både verldaligs och andliga herravälde. Men monarken, som i dem såg fanatisks, otacksammea, låga och lögnaktiga banditer,, behandlade dem säsom statens fiender. All utöfning af en annan kult än den anglikanska blef förbjuden och ett år derefter blefvo trehundra af deras lärsre landsförvista eller kastade i fängelse, Puritanerna i grefskapen Nottingham, Lincoln och Yozk, utan äterhåll öfvervakade och trakasserade al polisen samt ofta fängslade, måste efter ett ärg förlopp afstå från utöfningen af sin religion, till och med i hemlighet. Å Dessa puritaner voro troende. Dåliga, slapps och öfvertygelselösa varelser kunna med god smak underkasta sig det triumferande våldet. men stolta varelser med egen öfvertygelee göra det icke godvilligt. Heldre än att förneka sin öfvertygelse valde puritanerne elände, bunger och lidanden af alla slag, sökande sin trögt och sitt stöd i tron på en högre mak än menniskang. . Sälunda beslöto de att öfvergifva sin egendom, och yrkena som skaffade dem lifsuppehöälle. samt aflägsna sig ur ett land der de icke hade lof att dyrka den Högste efter sitt samvete. Man förbjöd dem att utvandra, De flyddesö godt de kunde, under tusende faror, den ens efter den andra, och 1608 funno de sig för samlade på Hollands gästvänliga jord. Efter en kort vistelse i Amsterdam slogo puritanerna sig ned i Leyden. Der mäste de ned svett och möda förtjena sitt dagliga uppehälle; åkerbrukarne förvandlade sig till handtverkare, de soma förut varit rika lärde sig att arbeta med sina händer. De hade för sina lärare sonlig vördnad och tillgifvenhet. En sa dem, Bregcoter, som icke ville ligga bröderne till last, tog tjenst såsora sättare på ett tryckeri; en annan, den vördnadsvärde Robinson, fruktade icke att, fastän en fremling, försvara sins tärosatser vid det den tiden berömda universitetet i Leyden och tillvann sig och kolonier som han styrde aktning och beundran. Det är nu redan tolf år, sade en af Leydens magistratspersoner år 1619, som dessa engelsmän bo ibland 088, och vi hafva ännu icke haft en process eller anklagelse inför os23 anhängiggjord mot någon enda af dem.s Men deras vandring hade ännu icke nätt sitt mål. Vistelsen i en stor industristad hed: sina faror; fabriksluften var dödlig för deras barn, kriget var hotande; en längre vistelse der skulle hafva medfört deras förskingring. Holland, som hade varit dem en tillAyktsort, kunde icke blifva dem ett fädernea land; de behöfde ett land der de kunde bevara sitt språk och sina seder och förblifva engelsmän. Efter tvenne års underhandlingar med kosung Jakob erhöjlo de tillstånd att bosätta sig Virginien, norr om en der redan anlagd kooni. Alla kunde ej afresa på ena gång; endast en del ingkeppade sig i Delfi Haven under de på stranden qvarblifvandes böner och välsignelser. De amerikanska pilgrimerna återsägo ännu en gång sitt fädernesland. Från Delft-Haven begäfvo de sig til Southampton: let usla tillståndet af deras fartyg tvang dem utt flera gånger anlöpa södra kusten af Engand. Endast ett hundratal kunde slutligen nskeppa sig på ett enda fartyg. Den 6 September 1620 utlopp sthe Maylower (Majblomman) från Plymonth, och der ) November var den i sigte af Cap Cod. Ett slags andaktsfull ärinnelse föster sig i Ameika vid Majbloraman. I böcker och på tafor återfinner man ofta hennes bild. Förrän de landstego från detta ärorika skepp ;vertänkte puritanerna organisationen af deras coloni, hvarmed de skulle begåfva det föderresland som förtryckt och utstött dem, och som de ännu alltid älskade. De förenade sig politiskt samfund, lofvade nndergifvenhet ich obrottslig lydnad mot de lagar och mynligheter sora skulle inrättas ibland derna. Roundan i kapitoliet i Wazhiogton prydes af en nälning föreställande undertecknandet af detta vögtidliga fördrag, som epgde rum om bord på Majblomman den 11 Noversber 1620. Den 12 December landstego pilgrimerna. efter att hafva utvalt en plats för sin bosättaing, öra den 42-nordliga latitudgraden, uti denna lel af den nya veriden åt hvilken John Smith edan gifvit namnet Nya England. De kal ade landstigningeplatsen för Plymouth, efter len sista staden der de hade andats det gamla inglands luft. Se här huru för två och ett halft sekel edan ett hundrat.l menniskor, för att i dess enhet bevara den tro de buro i sina hjertan, röto de band som fästade dem vid fäderneorden, och lyitande sina ögon till himlen, leras kära fidernesland, föraktande all menskig klokskap, styrde kosan mot ett aflägset ch nästan okändt land; och sedan bär detta and et: folk som med rätta är stolt öfver tt af intet annat öfverträffas hvarken i makt ler i frihet. Pi!grimerne , som 1620 anlände tilll nya england, ledo mycket, mes det synes som m de hade medvetande af sin stora kallelse. Yla hade de kunnat upprepa det ord som indföll en af dem: lyckliga de lid nden som vstra sådana frukter., Hr Lovain slutar sitt arbete med följande nd, som troget karakterisera dessa ädla och jeltemodiga pilgrimers arbeten: Jag känner cke ett ädlare ursprung för de irorikaste vationer.n Vi hafva på måfå tagit i hand en af dessa icker, som nu spridas såsom cen roande läsng bland massorna i detta Frankrike, hv:!ke