och den anglikanska kyrkans trettionio artik-
lar; för att ertappa och näpsa de misstänkts
fick denna inqvisitionsdomstol den mest vid-
sträckta myndighet. Jacob I betraktade puri-
tanerna som upprorsmakare, hvilka icke för-
tjente någon mirskund. Om en af dem.
sade ban, vågar mucka och icke viser hbör-
samhet, är han en höngd man,. Han beteck-
nade dem inför parlamentet såsom en sekt.
omöjlig att fördraga i ett ordnadt samhälle.
Emellertid voro puritanerna långt ifrån upp-
rorsmakare. De vägrade hvarken trohetseder
elier ens den andliga supremati-eden, det vill
säga de erkände konungens både verldaligs
och andliga herravälde. Men monarken, som
i dem såg fanatisks, otacksammea, låga och
lögnaktiga banditer,, behandlade dem säsom
statens fiender. All utöfning af en annan kult
än den anglikanska blef förbjuden och ett år
derefter blefvo trehundra af deras lärsre lands-
förvista eller kastade i fängelse, Puritanerna
i grefskapen Nottingham, Lincoln och Yozk,
utan äterhåll öfvervakade och trakasserade al
polisen samt ofta fängslade, måste efter ett
ärg förlopp afstå från utöfningen af sin reli-
gion, till och med i hemlighet. Å
Dessa puritaner voro troende. Dåliga, slapps
och öfvertygelselösa varelser kunna med god
smak underkasta sig det triumferande våldet.
men stolta varelser med egen öfvertygelee
göra det icke godvilligt. Heldre än att för-
neka sin öfvertygelse valde puritanerne elände,
bunger och lidanden af alla slag, sökande sin
trögt och sitt stöd i tron på en högre mak
än menniskang. .
Sälunda beslöto de att öfvergifva sin egendom,
och yrkena som skaffade dem lifsuppehöälle.
samt aflägsna sig ur ett land der de icke hade
lof att dyrka den Högste efter sitt samvete.
Man förbjöd dem att utvandra, De flyddesö
godt de kunde, under tusende faror, den ens
efter den andra, och 1608 funno de sig för
samlade på Hollands gästvänliga jord.
Efter en kort vistelse i Amsterdam slogo
puritanerna sig ned i Leyden. Der mäste de
ned svett och möda förtjena sitt dagliga uppe-
hälle; åkerbrukarne förvandlade sig till handt-
verkare, de soma förut varit rika lärde sig att
arbeta med sina händer. De hade för sina
lärare sonlig vördnad och tillgifvenhet. En sa
dem, Bregcoter, som icke ville ligga bröderne
till last, tog tjenst såsora sättare på ett tryckeri;
en annan, den vördnadsvärde Robinson, fruk-
tade icke att, fastän en fremling, försvara sins
tärosatser vid det den tiden berömda universi-
tetet i Leyden och tillvann sig och kolonier
som han styrde aktning och beundran. Det
är nu redan tolf år, sade en af Leydens ma-
gistratspersoner år 1619, som dessa engels-
män bo ibland 088, och vi hafva ännu icke
haft en process eller anklagelse inför os23 an-
hängiggjord mot någon enda af dem.s
Men deras vandring hade ännu icke nätt
sitt mål. Vistelsen i en stor industristad hed:
sina faror; fabriksluften var dödlig för deras
barn, kriget var hotande; en längre vistelse
der skulle hafva medfört deras försking-
ring. Holland, som hade varit dem en till-
Ayktsort, kunde icke blifva dem ett fädernea
land; de behöfde ett land der de kunde be-
vara sitt språk och sina seder och förblifva
engelsmän.
Efter tvenne års underhandlingar med ko-
sung Jakob erhöjlo de tillstånd att bosätta sig
Virginien, norr om en der redan anlagd ko-
oni.
Alla kunde ej afresa på ena gång; en-
dast en del ingkeppade sig i Delfi Haven un-
der de på stranden qvarblifvandes böner och
välsignelser. De amerikanska pilgrimerna åter-
sägo ännu en gång sitt fädernesland. Från
Delft-Haven begäfvo de sig til Southampton:
let usla tillståndet af deras fartyg tvang dem
utt flera gånger anlöpa södra kusten af Eng-
and. Endast ett hundratal kunde slutligen
nskeppa sig på ett enda fartyg. -
Den 6 September 1620 utlopp sthe May-
lower (Majblomman) från Plymonth, och der
) November var den i sigte af Cap Cod. Ett
slags andaktsfull ärinnelse föster sig i Ame-
ika vid Majbloraman. I böcker och på taf-
or återfinner man ofta hennes bild.
Förrän de landstego från detta ärorika skepp
;vertänkte puritanerna organisationen af deras
coloni, hvarmed de skulle begåfva det föder-
resland som förtryckt och utstött dem, och
som de ännu alltid älskade. De förenade sig
politiskt samfund, lofvade nndergifvenhet
ich obrottslig lydnad mot de lagar och myn-
ligheter sora skulle inrättas ibland derna. Ro-
undan i kapitoliet i Wazhiogton prydes af en
nälning föreställande undertecknandet af detta
vögtidliga fördrag, som epgde rum om bord
på Majblomman den 11 Noversber 1620.
Den 12 December landstego pilgrimerna.
efter att hafva utvalt en plats för sin bosättaing,
öra den 42-nordliga latitudgraden, uti denna
lel af den nya veriden åt hvilken John Smith
edan gifvit namnet Nya England. De kal
ade landstigningeplatsen för Plymouth, efter
len sista staden der de hade andats det gamla
inglands luft.
Se här huru för två och ett halft sekel
edan ett hundrat.l menniskor, för att i dess
enhet bevara den tro de buro i sina hjertan,
röto de band som fästade dem vid fäderne-
orden, och lyitande sina ögon till himlen,
leras kära fidernesland, föraktande all mensk-
ig klokskap, styrde kosan mot ett aflägset
ch nästan okändt land; och sedan bär detta
and et: folk som med rätta är stolt öfver
tt af intet annat öfverträffas hvarken i makt
ler i frihet.
Pi!grimerne , som 1620 anlände tilll nya
england, ledo mycket, mes det synes som
m de hade medvetande af sin stora kallelse.
Yla hade de kunnat upprepa det ord som
indföll en af dem: lyckliga de lid nden som
vstra sådana frukter.,
Hr Lovain slutar sitt arbete med följande
nd, som troget karakterisera dessa ädla och
jeltemodiga pilgrimers arbeten: Jag känner
cke ett ädlare ursprung för de irorikaste
vationer.n
Vi hafva på måfå tagit i hand en af dessa
icker, som nu spridas såsom cen roande läs-
ng bland massorna i detta Frankrike, hv:!ke