verkställas öfver sjöar, under den tid då de
hvarken sbära eller brista (såsom man säger),
genom skogar och moras. Ofta tvingas in-
nehafvaren på UV, å Vi, hemman att sölunda
gifva sig ut på en flera dagars färd, för att
leverera en half spann säd eiler en half stig
kol. Naturligtvis måste han underkasta sig
hvilka lösningsvilkor som helst, för ait und-
vika sådana äfventyr. Deraf begagna sig åt-
skilliga löntagare på ett sätt, som gör skatten
minst dubbelt dyrare än hvad den lagligen
borde vara, Offentliga handlingar bära vwvitt-
nesbörd om en f. d. landshöfding i en ef
Sveriges södra provinser, som gjort Big för-
fallen till upprörande missbruk i detta fall.
Och der det så ej sker, der räntetagarne, så-
zom lyckligtvis ofta är förhållandet, ådaga-
lägga ett bättre handlingssätt, hvartill äfven
tryckfriheten torde hafva i sin mån bidragit,
der qvarstår dock alltid möjligheten af ett lag-
ligt, xoen förderfligt prejeri. När man hörtul
lägger huru hårdt pressad vår allmoge är, ge-
nom en mängd andra oraturliga bördor som
blifvit lagda på dess rygg, så må man väl
förundra sig öfver att denna rygg ej blifvit
längegedan alldeles bruten.
För att häri bereda åtminstone någon lin-
dring, för att åtminstone låta ett litet resul-
tat utgå ur den med gå mycken svaghet och van-
kelmod behandlade skatteförenklingen, fram-
ställde Kongl. Maj:t till förra riksdagen det
förslag :
1:o att alla de åt embets- och tjenstemän på lön
indelde räntor och tiondeanslag, de allmänna verk och
inrättningar, kyrkor och fromma stiftelser tillhörande
dylika indelningar och anslag, samt de, säsom er-
sättning för vissa beraman eller lägenheter ätföljande
besvär, anvisade räate- elier tiondeanslag, jemte de
vissa städer tillerkända ansläg af dylik beskaffenhet,
hvilka icke komma utt till statsverket indragas, må, li-
kasom de kronan behällna, af räntegifvarne få lösas
med penningar, efter ett hvarje är för de nästför-
flutna tio ären bestärndt medelpris, utan rättighet för
ränteegarne, att nägot af dessa anslag in natura upp-
säga; dock att för dem af nuvarande embets- och
tjensternän, hvilka enligt fullmakter eller konstituto-
rialer äro i ätnjutande af sä beskaftade löner, utan
att särskilt förbehäll om förändring blifvit i fullmak-
ten eller konstitutorialet gjordt, förändringen först vid
deras afgäng från embetet eller tjensten mä träda i
verkställighet, så vida de icke sjelifra, deröfver hörde,
förklara sig önska, att den dessförinnan må för sig gå;
2:0 att räntetagarne för upphörandet af deras hit-
tills åtvjutna optionsrätt till ränte- och tiondeansla-
gens utfordrande in natura, och af rättigheten att af
räntegifvarre uppbära forsellön, dä lösen med pen-
niogar eger rum, höllas skadeslöse på det sätt, att
de af statsverket ärligen erhålla ersättning för sist-
nämnde afgift till samma belopp, hvartill den för när-
varande af dem tillgodonjutes ;
3:0 att alla räntegifvares nuvarande rättigbet, att
uppsäga räntorna och tionden till leverering in natura
må, sä snart deo i 1:a mom. omförmälda förändriog
träder i verkställighet, ioskrävkas endsst till span
och till de är, då markegången är lägre än det till
grund för persedelskatternas lösande bestämda medelpri-
set, med skyldighet likväl för räntegifvarnue, att vid
spanmälsleverering in natura, erlägga skilnaden emel-
Jar spanraälens varde efter årets markegäng cch det
högre medelpriset ;
4:0 att i de fall då, i afseende å den kronan icke
behällna spanmäöl, räntegiivarne ästunda begsgoa sig
al förenärnde uppsägningsrättighet, men räntetaga
ren icke vill spanmälen emottaga densamma, jemte
hvad som enligt förestäende moment bör i kontant
erläggan, må, lika med kronans behållna spanmäl, ef-
ter behörig uppsägning, få ajlemnas till kronans upp-
bördsmån, för att till statsverket ingå, emot det att
lösen för spanmålen, efter medelpriset, af statsverket
till vederbörande räntetsgare utbetalas; börande den
räntegifvarne tillhörande forstingsskyldighet aftionde-
spanmäl, jemväl i afseende ä afrads- eller räntespan-
mäl dem äligga.
Härigenom skulle nu den skatidragande all-
mogen åtminstone befrias från de prejerier,
hviika vi ofvan anfört, och kunna få löra sina
räntor i penningar, eliter en billig lösen. Till
ersättning åt räntetegarre för cen förlorade
författningsenliga forseliöven (ordet sförfattnings-
enlig tiliades visligen i rikets etänders beslut)
anslogs den summa, som dertill kunde erfor-
drag, hvilken af regerivgen var förslugsvie
upptagen till 60 tueen rdr. Men finner ailtaö
att räntetagernes lagliga rätt och fördel äro
här lika mycket, om ej mer, skyddade än rän-
tegifvarnes.
Rikets ständer autogo denna kongliga pro-
position som sålunda blifvit leg, men finans-
ministern bar icke på två år, vi upprepa det
ändu en gäng, bringat denna lag till verkstäl-
lighet och efterlefnad.
Hade detta skett, så är det tydligt, att en
stor mängd af de skaitdragande redan vid
tvenne uppbörder, eller åtminstone vid en, åt-
njutit en betydlig lindring i sina onera. Hvil-
ken skall nu ersätta dem de förluster de lidit
genom lagens fördröjda verkställighet? Tyd-
ligen bör finansministern och ingen annan görs
detta, och det gekulle förundra ogs om man ej
från många håll rigtade ersättningsanspråk emot
honom i detta fell. (G. H. o. S.-T.)
KODEN AN