verkställas öfver sjöar, under den tid då de hvarken sbära eller brista (såsom man säger), genom skogar och moras. Ofta tvingas innehafvaren på UV, å Vi, hemman att sölunda gifva sig ut på en flera dagars färd, för att leverera en half spann säd eiler en half stig kol. Naturligtvis måste han underkasta sig hvilka lösningsvilkor som helst, för ait undvika sådana äfventyr. Deraf begagna sig åtskilliga löntagare på ett sätt, som gör skatten minst dubbelt dyrare än hvad den lagligen borde vara, Offentliga handlingar bära vwvittnesbörd om en f. d. landshöfding i en ef Sveriges södra provinser, som gjort Big förfallen till upprörande missbruk i detta fall. Och der det så ej sker, der räntetagarne, såzom lyckligtvis ofta är förhållandet, ådagalägga ett bättre handlingssätt, hvartill äfven tryckfriheten torde hafva i sin mån bidragit, der qvarstår dock alltid möjligheten af ett lagligt, xoen förderfligt prejeri. När man hörtul lägger huru hårdt pressad vår allmoge är, genom en mängd andra oraturliga bördor som blifvit lagda på dess rygg, så må man väl förundra sig öfver att denna rygg ej blifvit längegedan alldeles bruten. För att häri bereda åtminstone någon lindring, för att åtminstone låta ett litet resultat utgå ur den med gå mycken svaghet och vankelmod behandlade skatteförenklingen, framställde Kongl. Maj:t till förra riksdagen det förslag : 1:o att alla de åt embetsoch tjenstemän på lön indelde räntor och tiondeanslag, de allmänna verk och inrättningar, kyrkor och fromma stiftelser tillhörande dylika indelningar och anslag, samt de, säsom ersättning för vissa beraman eller lägenheter ätföljande besvär, anvisade räateelier tiondeanslag, jemte de vissa städer tillerkända ansläg af dylik beskaffenhet, hvilka icke komma utt till statsverket indragas, må, likasom de kronan behällna, af räntegifvarne få lösas med penningar, efter ett hvarje är för de nästförflutna tio ären bestärndt medelpris, utan rättighet för ränteegarne, att nägot af dessa anslag in natura uppsäga; dock att för dem af nuvarande embetsoch tjensternän, hvilka enligt fullmakter eller konstitutorialer äro i ätnjutande af sä beskaftade löner, utan att särskilt förbehäll om förändring blifvit i fullmakten eller konstitutorialet gjordt, förändringen först vid deras afgäng från embetet eller tjensten mä träda i verkställighet, så vida de icke sjelifra, deröfver hörde, förklara sig önska, att den dessförinnan må för sig gå; 2:0 att räntetagarne för upphörandet af deras hittills åtvjutna optionsrätt till ränteoch tiondeanslagens utfordrande in natura, och af rättigheten att af räntegifvarre uppbära forsellön, dä lösen med penniogar eger rum, höllas skadeslöse på det sätt, att de af statsverket ärligen erhålla ersättning för sistnämnde afgift till samma belopp, hvartill den för närvarande af dem tillgodonjutes ; 3:0 att alla räntegifvares nuvarande rättigbet, att uppsäga räntorna och tionden till leverering in natura må, sä snart deo i 1:a mom. omförmälda förändriog träder i verkställighet, ioskrävkas endsst till span och till de är, då markegången är lägre än det till grund för persedelskatternas lösande bestämda medelpriset, med skyldighet likväl för räntegifvarnue, att vid spanmälsleverering in natura, erlägga skilnaden emelJar spanraälens varde efter årets markegäng cch det högre medelpriset ; 4:0 att i de fall då, i afseende å den kronan icke behällna spanmäöl, räntegiivarne ästunda begsgoa sig al förenärnde uppsägningsrättighet, men räntetaga ren icke vill spanmälen emottaga densamma, jemte hvad som enligt förestäende moment bör i kontant erläggan, må, lika med kronans behållna spanmäl, efter behörig uppsägning, få ajlemnas till kronans uppbördsmån, för att till statsverket ingå, emot det att lösen för spanmålen, efter medelpriset, af statsverket till vederbörande räntetsgare utbetalas; börande den räntegifvarne tillhörande forstingsskyldighet aftiondespanmäl, jemväl i afseende ä afradseller räntespanmäl dem äligga. Härigenom skulle nu den skatidragande allmogen åtminstone befrias från de prejerier, hviika vi ofvan anfört, och kunna få löra sina räntor i penningar, eliter en billig lösen. Till ersättning åt räntetegarre för cen förlorade författningsenliga forseliöven (ordet sförfattningsenlig tiliades visligen i rikets etänders beslut) anslogs den summa, som dertill kunde erfordrag, hvilken af regerivgen var förslugsvie upptagen till 60 tueen rdr. Men finner ailtaö att räntetagernes lagliga rätt och fördel äro här lika mycket, om ej mer, skyddade än räntegifvarnes. Rikets ständer autogo denna kongliga proposition som sålunda blifvit leg, men finansministern bar icke på två år, vi upprepa det ändu en gäng, bringat denna lag till verkställighet och efterlefnad. Hade detta skett, så är det tydligt, att en stor mängd af de skaitdragande redan vid tvenne uppbörder, eller åtminstone vid en, åtnjutit en betydlig lindring i sina onera. Hvilken skall nu ersätta dem de förluster de lidit genom lagens fördröjda verkställighet? Tydligen bör finansministern och ingen annan görs detta, och det gekulle förundra ogs om man ej från många håll rigtade ersättningsanspråk emot honom i detta fell. (G. H. o. S.-T.) KODEN AN